(1987–91) utgjorde vändpunkten i vår närhistoria. Då inleddes nedmonteringen av välfärdssamhället genom att statliga ämbetsverk började omvandlas till affärsdrivande verk, för att så småningom bli företag och kanske t.o.m. säljas bort.

Heikki Patomäki, som noterar detta, förklarar också att ”Finland om man tänker på den hållbara tillväxten och mänskornas lycka nådde sin kulmen redan under 1980-talet”. Det gör han i sin bok Uusliberalismi Suomessa, som utkom i oktober och kanske är den första som för en bredare publik förklarar hur vi kommit till en situation där riksdagen undrar varför vi har ett statens produktivitetsprogram som t.ex. innebär att personalen på nödcentralerna måste skäras ned. (Men naturligtvis ägnar han sig i högre grad åt det som följande regering, med Esko Aho som statsminister och Iiro Viinanen som finansminister, gjorde för att beskära välfärden.)

Många av oss kommer antagligen ihåg bilden av de nya ministrarna som under Holkeris ledning avlägger ministereden på Bibeln. Det var en bild som framkallade en känsla av ett obestämt hot, genom herrarnas beslutsamma min och genom medvetandet om att de inte var några amatörer utan rutinerade maktutövare: socialdemokraten Erkki Liikanen och samlingspartisterna Harri Holkeri, Ilkka Suominen, Ilkka Kanerva och Pertti Salolainen.

När sociologen Matti Kortteinen valde bilden för sin bok Hallittu rakennemuutos?, som utkom samma år som den blå-röda regeringen tillträdde, kunde han inte ana vad allt den skulle hinna med, utan han försökte utreda vad regeringens slagord ”den kontrollerade strukturomvandlingen” kunde innebära i arbetslivet. (Ännu mindre kunde han ana att den stora depressionen om några år skulle föra med sig en okontrollerad strukturomvandling av stora mått.) Han utgick från regeringsprogrammet, som han fann otroligt långtråkigt och intetsägande, medan slagordet ”kontrollerad strukturomvandling” innebar vissa löften. Hans misstänksamhet väcktes dock av den starka betoningen av att omvandlingen skulle ske genom att marknadskrafterna fick fritt spelrum. ”Väldigt många samhällsförändringar har i Finland skett internationellt sett relativt sent, men sedan har de varit mycket våldsamma”, skrev han avslutningsvis. Så blev det också med nyliberalismens ankomst (fast Kortteinen använder ännu inte det namnet).

Heikki Patomäki

är professor i internationell politik (och gästande innovationsprofessor vid RMIT-universitetet i Australien) och man kan kanske undra varför han då skriver om förvaltningen i Finland. Men det handlar om nyliberalismen som är ett högst internationellt fenomen och Patomäki har ett skarpt öga för strukturer och förändringar i dem.

Han delar in den efterkrigstida ekonomiska politiken grovt taget i Bretton Woods-perioden och den nyliberala perioden. Bretton Woods står då för det system med reglerade valutakurser som utarbetades vid en konferens i Bretton Woods 1944 som också gav upphov till Internationella valutafonden IMF och en föregångare till Världsbanken. Övriga valutor bands till dollarn och dollarn bands till guldet och USA hade också på andra sätt en dominerande ställning i systemet. Under denna period fördes i många länder en keynesiansk ekonomisk politik som innebar att man med hjälp av överskott eller underskott i statsbudgeten försökte utjämna konjunkturväxlingar och upprätthålla en jämn tillväxt.

Systemet gällde fram till 1971 då president Richard Nixon, som ett svar på de ekonomiska problem som bl.a. Vietnamkriget förorsakat USA, ensidigt lösgjorde dollarn från guldmyntfoten. Under de närmaste åren lät allt flere länder sina valutors värde flyta, regleringen upphävdes och marknadskrafterna fick regera. Snart fick de en mytisk makt, man kunde skrämma med dem: om ni inte gör som vi säger kommer marknaden och tar er. Däremot kunde man inte argumentera med dem.

Under denna tid fick också monetarismen ett allt större inflytande över den ekonomiska politiken i anglosaxiska länder. Enligt denna lära, som utvecklats framför allt av Milton Friedman i Chicago, borde staten göra så lite som möjligt – t.ex. för att motverka arbetslöshet – och använda så lite pengar som möjligt för att undvika inflation.

Ett starkt stöd fick dessa läror av premiärminister Margaret Thatcher (1979–90) och president Ronald Reagan (1981–89) och de utgjorde kärnan i Storbritanniens thatcherism och USA:s reaganomics. Nyliberalismen inledde sitt segertåg över världen.

There is no alternative

var Margaret Thatchers slagord, som gått till eftervärlden i form av förkortningen TINA. Trots att hennes praktiska politik närmast väckte avsky och löje i vida kretsar bet denna tankefigur sig fast. I Norden talade man gärna om ”den enda vägen”.

Thatchers lärofader framom andra var den österrikisk-brittiske nationalekonomen och politiske filosofen Friedrich von Hayek, som hade presenterat termen nyliberalism vid en konferens i Paris 1938. En bok av honom med den svenska titeln Vägen till träldom (1944) betraktas allmänt som den nyliberala rörelsens främsta inspirationskälla. Huvudtesen i den är att all centraliserad planering utgör steg på vägen till ett totalitärt samhälle av typ Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunionen – han såg inga nämnvärda skillnader mellan dem. Bara ett samhälle som helt låter marknadskrafterna styra kan vara fritt. Varje form av planering innebär att det uppstår en maktkoncentration som rubbar den samlade kraften hos individernas egna val och som innebär steg mot träldomen. Han ansåg t.ex. inte att statsmakten borde utjämna konjunkturerna, eftersom en nedgång innebär en hälsosam sanering, eller utjämna inkomstskillnader, eftersom de har en positiv funktion.

The Road to Serfdom fick ett varmt mottagande i USA, där Readers’ Digest och General Motors spred förkortade utgåvor i massupplagor. I Europa var entusiasmen svagare, kanske för att man inte uppfattade sig leva i träldom, vad än Hayek förklarade. Den ledande brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes skrev att han delade Hayeks moraliska utgångspunkter, men att de praktiska slutsatserna i boken inte hade något värde.

Debatten Hayek–Keynes

inleddes under 30-talet sedan Hayek inbjudits till London School of Economics (LSE) som föreläsare. Sedan Hitlers trupper marscherat in i Österrike kände Hayek inget behov att återvända, utan stannade och blev med tiden brittisk medborgare. Han kastade sig snart in i en polemik med Keynes om synen på konjunkturpolitiken och på ekonomisk politik i allmänhet och det uppstod en debatt inte bara mellan de två männen utan också mellan LSE och Cambridge. Under kriget evakuerades LSE till Cambridge och Keynes och Hayek delade brandsvaktsturer på taket till King’s Colleges kapell, men det tycks inte ha fört dem närmare. Även om Keynes dog 1946 och Hayek 1992 pågår debatten mellan deras anhängare fortfarande.

Den amerikanske samhällsvetaren Kenneth R. Hoover har skrivit en trippelbiografi över Keynes, Hayek och labourpolitikern Harold Laski med titeln Economics As Ideology, där Laski presenteras som den radikala socialisten som driver på offentlig planering och Hayek som hans motsats, en libertarian som vill överlåta allt åt marknaden. Den pragmatiske Keynes står mellan de båda ideologerna, han tror på marknaden men vill använda också statlig politik för bättre sysselsättning och jämnare inkomstfördelning.

I dagens läge har det alternativ Laski representerade fallit bort och Keynes’ linje, som dominerade från krigsslutet till omkring 1973 har inte längre så stort inflytande, medan den nyliberalism som ser Hayek som en av sina viktigaste ideologer dominerar politiken i västvärlden. Mycket förenklat kan man säga att Patomäki i sin bok går till strids mot Hayek, för Keynes.

Chicago Boys i Chile

innebar en möjlighet att pröva nyliberalismens idéer i praktiken. University of Chicago – där Hayek verkade under åren 1950–62 – hade ett utbildningsprogram för chilenska nationalekonomer och år 1975, två år efter Augusto Pinochets blodiga kupp, inbjöds Milton Friedman av dessa Chicago Boys att besöka Chile. Han fick också träffa generalen, som intresserat lyssnade på honom och som gav Chicagoskolans pojkar möjlighet att verkställa hela det nyliberala programmet. Tolkningarna av hur det lyckades varierar och är ofta politiskt betingade, men det intressanta är att nyliberalerna inte hade något emot att samarbeta med en militärdiktatur.

Hayek sägs ha inspirerat den ekonomiska politiken i Pinochets Chile i ännu högre grad än Friedman. Han rådde Thatcher att införa samma politik i Storbritannien, till vilket Thatcher sägs ha svarat att det fanns ett problem: politiken kunde inte genomföras fullt ut om landet ville fortsätta att vara en demokrati. För en chilensk intervjuare förklarade Hayek att han föredrog en liberal diktatur framom en demokratisk regim utan liberalism.

Efter detta borde ju retoriken om träldomen ha förlorat sin effekt, men egendomligt nog var det just vid denna tid som nyliberalismen fick vind i seglen. Hayek fick nobelpriset i ekonomi 1974 och Friedman 1976. Naomi Klein anser i sin nya bok Chockdoktrinen att det just var de påstådda framgångarna i Chile för de nyliberala idéer, som ännu på 60-talet ansetts som extrema, som hjälpte att sälja idéerna på norra halvklotet, inte bara till Thatcher och Reagan utan också till t.ex. Boris Jeltsin.

I en intervju berättar Klein om hur hon nyligen på Irland blev tillfrågad av en pratshowvärd vilken samhällsmodell hon ville ha, eftersom hon tydligen inte gillade den nyliberala. ”Och svara inte Skandinavien!” begränsade han redan på förhand alternativen. Men i Chockdoktrinen för Klein fram just den skandinaviska modellen, en medelväg mellan kapitalism och statlig styrning, som ett föredöme.

Också i Finland

har man börjat läsa Hayek på nytt och ge ut hans böcker. I ett seminarieanförande om eurons framtid i mars 2003 tog Finlands banks direktör Sinikka Salo upp Hayeks förslag från 70-talet om att upphäva de nationella centralbankernas monopol på att emittera pengar. Hayek var övertygad om att de olika pengar som privata banker då kunde ge ut skulle bli populära och konkurrera ut centralbankens pengar. Förslaget är förstås helt i linje med Hayeks linje att avveckla statsapparaten, men det verkar ändå så opraktiskt att det är överraskande att det överhuvudtaget tagits upp i ett såpass seriöst sammanhang.

Större debatt väckte det när Pentti Vartia, chef för näringslivets forskningsanstalt ETLA, i en artikel år 2005 i positiva ordalag hänvisade till Hayeks förslag från 1960 om att personer som lever på lön (tjänstemän) eller stöd (t.ex. pensionärer) från den offentliga sektorn skulle fråntas rösträtten eftersom de är jäviga i frågor om denna sektors storlek.

Tydligen hade Hayek vid det här laget fått en sådan ställning i vissa kretsar i Finland att man kunde hänvisa till hur galna idéer som helst. Medan den politiska eliten envisas med att ansluta Finland till Nato trots att en klar majoritet av folket säger nej, arbetar den ekonomiska eliten med större framgång på att överföra Finland från den nordiska till den anglosaxiska sfären på den ekonomiska politikens område. Hayeks mest bisarra idéer har ännu inte förverkligats, men det tankesätt han varit med om att prägla breder ut sig också hos oss.

(Mer på nästa sida.)