Religionernas värld är i omvälvning. En del anser att religionerna håller på att försvinna: i vårt rationella samhälle finns inte längre plats för dem. Andra ser det som en omorganisering där fria religiösa samfund med karismatisk eller fundamentalistisk framtoning växer upp i de gamla institutionernas intorkade spår. Färdiga paketlösningar på existentiella problem står lågt i kurs, istället talar forskarna om ”välja och vraka”-religion eller religion à la carte. Man lyfter också fram ekonomin i det hela: religiösa organisationer ses som entreprenörer som konkurrerar om kunderna i branschen. Det gäller att ha en attraktiv och förmånlig produkt och marknadsföra den väl. Den emotionella sidan av tron har också blivit viktigare: vi vill ha erfarenheter och andliga upplevelser, inte dogmer och förbud. Därför talar många om andlighet eller spiritualitet istället för religion då de beskriver sin tro. Misstron mot de religiösa institutionerna och deras ideal växer: alla säger sig arbeta för fred, rättvisa och kärlek – men då man ser vad människor de facto åstadkommer inspirerade av religionerna och i deras namn är det ju ofta motsatsen. Att vara religiöst övertygad klingar inte vackert längre, och alltför troende människor beläggs med hög problempotential. Religiös ses som liktydigt med intolerant: om jag har rätt så måste ju alla andra ha fel. Att vara troende gör det automatiskt svårare att acceptera andra människor med annan tro. Så tänker vi ofta.

Inom teologin kallas detta en exklusiv hållning: det finns endast en sanning – min egen. Ett annat alternativ är den inklusiva hållningen: jag har rätt men i den mån du håller med mig har du det också. Den som är öppen för flera sanningar brukar kallas pluralist. Men tanken på flera sanningar rimmar illa med de flesta religiösa människors självuppfattning: de vill inte relativisera sin tro och se den som utbytbar.
Ändå har de religiösa världsbilderna alltid varit färggranna konstverk där trångsynthetens gråa toner samsats med öppenhetens varmare nyanser. För en del är religionen en mur som skyddar, för andra en bro som förenar över trosgränserna. Kritikerna anser ändå att de monoteistiska religionerna bara kan vara murar, aldrig broar. Bland annat den buddistiska feministteologen Rita M. Gross menar att judendomen, kristendomen och islam, med sina exklusiva sanningsanspråk, aldrig kan uppskatta religiös olikhet som en del av världens naturliga livfullhet.
Ser vi frågan som rent rationell och försöker lösa den på logisk väg blir det förvisso problem. Inte kan ju jag ha rätt och du med, även om du inte tycker som jag? Allt fler väljer därför att söka andra vägar och byter det logiska mot det dialogiska. För sanningsfrågan kanske inte är det stora problemet? Vår svårighet att möta människor av annan tro verkar ju snarare vara etisk och praktisk.

Den logiska synen på religiös mångfald blir av nöden reducerande, för tro handlar inte bara om rationellt övervägande utan också om tillit. Trosfrågor är inte falsifierbara kunskapsfrågor, de fungerar inte enligt logikens lagar. I religionens värld kan det därför vara ”så-men-också-annorlunda”, som Martin Buber skriver. Världsbilder behöver inte vara logiska i världslig bemärkelse: de behöver skapa mening i en ofullständig men djupt mänsklig tillvaro.
Det dialogiska perspektivet behöver olikhet, annars blir det monolog. Strävan är inte att fastställa vem som har sanningen, att släta över besvärande olikheter, kompromissa eller strömlinjeformas. Vi ska få vara och förbli annorlunda men ändå angelägna. Dialogen ställer oss inte inför frågor med klara svarsalternativ: ja eller nej? Istället ställs avsevärt mera utmanande frågor: hur kan jag acceptera en annan religiös världsbild – i sin annanhet? Kan jag lyssna till den andra utan att försöka förändra henne och utan att ge avkall på min egen integritet? De här frågorna är som sagt inte logiska, de är etiska och praktiska. I balansgången mellan relativismens likgiltiga osäkerhet och förvissningens tvärsäkra översitteri blir dialogens utmaning en fråga om vår vilja att överskrida de egna gränserna för likt och olikt: vilka likheter väljer jag att ta fasta på och vilka olikheter gör jag till oöverstigliga hinder? Därtill kommer den praktiska utmaningen. Det här borde inte vara ett hövligt, intellektuellt utbyte av åsikter lärda män emellan, utan en aktiv kamp mot förtrycket i vår orättvisa värld.

En dialogisk världsbild kan alltså förstås som ett engagemang för människans värdighet och rätt att utgöra ett eget, legitimt perspektiv på världen – legitimt, även om det inte är mitt, sant fast det inte är min sanning. Här behövs en teorimodell som ger utrymme för tänkande och kännande människor av kött och blod, inbegripna i livet på jorden och inte svävandes i idétillvaron. Religioner möts inte – människor gör det. Och vi är inte bara opersonliga representanter för abstrakta kategorier.
I ett sådant perspektiv blir det fullt möjligt att vara monoteist och uppskatta mångfald på samma gång. Att vara övertygad behöver inte inkludera etnocentrism eller förakt mot allt annorlunda: det går att öppet samtala med människor av annan tro, utan att försöka förändra dem, utan att tumma på den egna övertygelsen, utan att mista respekten för varje människas egenart.
Sådana människor engagerar mig just nu i min forskning, alltså de som är övertygade och öppna och som väljer kreativa alternativ för att ge uttryck för sin dialogsyn. Bland dem finns den spanske gambisten Jordi Savall som i decennier fört samman människor av olika tro genom musiken. Enligt honom är musiken ett ypperligt dialogredskap eftersom det ger utrymme för både tanke och känsla, teori och praktik, förklaring och upplevelse. Man kan inte göra musik utan att lyssna på varandra, påpekar han. Alla spelar sitt eget instrument på sitt eget sätt, och så kan var och en uttrycka sin personliga övertygelse. Men för att det ska bli musik måste vi ändå stämma instrumenten ihop och spela i samma tonart.

---

Kolumnen är en förkortad version av ett föredrag hållet på litteraturdagarna i Mariehamn 6-7 mars.