På kartan över Kuching finns bara några restauranger utmärkta så de hör säkert till de bättre då. En, Baruk, ligger tvärs över floden Sarawak, från hotellet räknat, och vi besluter oss för att kolla in den.
När vi kommer ut har det blivit mörkt och vi inser att det är tvåhundra meter svart och virvlande, strömmande flodvatten mellan oss och den andra stranden – av någon anledning finns de närmaste broarna i vardera riktningen på minst ett par kilometers avstånd. En liten rank båt färjar folk över floden – för att klara av strömmen måste gubben i stäven styra båten nästan vinkelrätt mot färdriktningen.
Nå, klarar lokalbefolkningen av det så gör väl vi det. I värsta fall så kan vi ju simma och vattnet är väl varmt. Så vi kliver i den ranka båten och ger gubben, som ser ut att väl kunna heta Charon, en enringitssedel per man – senare framgår att det var ett överpris på 300 procent – och blir färjade över.
Väl på norra stranden är det svårt att i beckmörkret hitta någon restaurang. Gatubelysningen på denna muslimska sida av floden är mycket sparsam för att inte säga obefintlig och hela stranden är översållad med bord och sällskap som sitter ute och äter mat som säljs av gatuköken, s.k. hawker stalls. En större upplyst byggnad där det rör sig folk lyckas vi hitta och är precis på väg att gå in och fråga om de har öl – den första frågan här där många matställen håller muslimsk halal-meny där alkohol är förbjudet – när vi inser att det alls inte är en restaureng utan den lokala moskén!
När vi efter nätt och jämnt undviken katastrof sen hittar restaurangen besvaras min fråga naturligtvis nekande – och halal-menyn är nu inte så jättefrestande heller – så vi låter oss färjas tillbaka över Styx och äter på den Fiskartorpsliknande Khatulistiwa i stället, där de har öl alltså, och s.k. Western food. I fråga om mat har jag här i fjärran östern blivit konservativ.
Kuching är alltså huvudstad i Malaysias största delstat Sarawak, som finns på Borneo. Kuching är malajiska för ”katt” och katter finns här i stort antal. Hundar i mindre antal – gemensamt för dem är att de alla springer fritt omkring och tycks kunna trafikreglerna.
Staden är aningen mindre än Helsingfors men atmosfären är provinsiell, en vänlig småstadsatmosfär där lokalbefolkningen ofta hälsar på en på gatan.
Och dessa kamponger på norra stranden, där varje klunga på 30–50 hus och kåkar, de flesta på styltor – de tycks ha vuxit fram helt organiskt, utan nån störande planering och att tala om kvarter verkar pretentiöst – bildar en egen bygemenskap, kampong på malajiska, och har en egen moské. Under bönestunderna ljuder böneutroparnas rop i korus.
Sarawak och norra grannen Sabah anslöt sig till Malaysia samtidigt som Singapore, 1963. Singapore lämnade federationen två år senare men Sarawak och Sabah stannade kvar. De upplever sig ändå styvmoderligt behandlade av Malaysia som vill betrakta sig som en muslimsk stat.
I Sarawak är endast en fjärdedel av befolkningen muslimer, etniska malajer och en dryg fjärdedel buddhister eller taoister, etniska kineser. Resten, d.v.s. nära hälften av befolkningen, är dayaker hörande till åtmistone tre större stammar, av vilka åtminstone ibanerna sysslat med huvudjakt. Dayakerna är efter missionärernas framfart huvudsakligen kristna. En kollega som för ca tolv år sen företog en resa i djungeln här berättade flinande att han varnades för att han skulle bli uppäten för att han var vit och fet, som missionärerna … Men de facto upphörde huvudjakt och kannibalism för närmare hundra år sen. Åtminstone officiellt.
Under en utflykt till orangutangreservatet Semenggoh visade guiden oss pepparträden som producerar världens bästa peppar – det är alltså hit man ska resa om man blir uppmanad att fara dit pepparn växer. Peppar behövdes säkert för att krydda missionärsgrytan.
Bert Bjarland
