Pia Backström var i Chengdu, huvudstad i den kinesiska provinsen Sichuan, då området drabbades av jordskalv den 12 maj. Hon hade jobbat som assistent på konsthuset i närbelägna Mianyang under våren. Ny Tid publicerar här delar ur de brev hon skrev till sina vänner om upplevelsen.
Chengdu, onsdagen den 14 maj 2008, två dagar efter det första skalvet.
Jag sitter vid samma bord på andra våningen i gästhusets café som på måndag eftermiddag den 12 maj. Jag hade njutit av gott kaffe, toast med äggröra, frukt och yoghurt och jag hade läst igenom min e-post. Jag var glad, för jag hade fått fina brev och jag kände mig varm om hjärtat. Jag hade nyss svarat på ett par meddelanden, när rummet började skaka … jag steg upp.
Min första tanke var, att de spränger någonstans, men ingen sprängning hördes, endast ett dovt, lågt dundrande bakgrundsljud, som inte påminde om åska. Och rummet fortsatte att skaka. En el-ledning brast i taket, det slog gnistor, lukten av elektricitet och bränd plast spred sig i utrymmet, det skakade kraftigare. Rappning lossnade, småsaker från väggar och tak ramlade ner, hela utrymmet skakade och gungade häftigt. Jag sprang fram till dörröppningen ut till terrassen.
Vi var omkring fem personer i utrymmet. Vi stirrade på varann, ingen sade något, men alla tänkte samma overkliga tanke: jordbävning. Jag och en medelålders kvinna stirrade på varann, hennes förtvivlade, förvridna ansiktsuttryck har stannat kvar i mitt minne. Hon skriker åt mig att vi måste hålla oss vid dörröppningarna. Vi stirrar på varann, jag håller i de skakande dörrkarmarna, golvet skakar under mina fötter och plankor lossnar från terrassbalkongen. Alla hus omkring oss gungar våldsamt. Jag stirrar på henne och skriker att vi måste ut härifrån och jag börjar springa.
Jag ser inte bakom mig om någon följer efter, den enda tanke som dunkar i mitt huvud när jag springer nerför trapporna är att jag måste ut härifrån. Jag springer över innergården, jag ser människor framför mig längre bort ute på gatan. Jag springer, jag tänker att jag gjorde rätt val, det finns människor på gatan. Jag springer över gatan till de andra som har samlats där ute och då känner jag det. Hela gatan gungar, hela staden gungar under våra fötter och omkring oss.
Alla stirrar på varann och på husen. Ingen säger mycket. Någon frågar mig var de andra är, jag säger, att jag inte vet. Efter några sekunder kommer de utspringande efter mig. Alla stirrar. Gatan gungar under våra fötter. Kan det kännas som att stå på isflak eller på en båt i sjögång? Nu är det gungande asfalt. Och gungande betonghus. Alla står stilla och väntar … Skall vi börja springa, och i så fall, åt vilket håll? Alla kollar efter hus som börjar rasa eller asfalt som börjar spricka sönder. Alla stirrar och väntar. Men, gatan förblir hel och husen förblir stående och gungandet börjar avta. Är det över? Börjar det på nytt? Är det här början eller slutet?
Jag är vid liv!
Vi stannar kvar ute på gatan en stund. Jag märker att jag har lämnat min väska där inne – pass, telefon, pengar – och datorn förstås. Jag tänker, att om det börjar på nytt och om något händer, så vet ingen vem jag är. Jag tänker att jag kunde försöka ringa någon, jag tänker att jag kanske behöver pengar till något, vatten eller så, jag tänker att jag är lycklig med alla vänner och familjen i Finland, jag tänker att om det är meningen att jag skall dö här så har jag ju haft ett ganska bra liv, jag tänker att jag måste få kontakt med någon där hemma, jag tänker att herregud de hör nyheterna om några minuter, det är morgon i Finland, jag måste få fram meddelandet om att jag är vid liv. Människor omkring mig börjar tala i sina telefoner eller åtminstone försöker alla ringa till någon.
Vi går in. Datorn står på bordet där jag lämnade den. Den är ännu kopplad, jag har inte dragit ut kontakten. Elektriciteten fungerar, datorn fungerar. Som om ingenting skulle ha hänt. Musiken i baren spelar ännu. Annars är allt tyst.
Jag går ut i gästhusets trädgård. Jag skickar några textmeddelanden på telefonen, men vet inte om de når fram. Internet fungerar efter en stund. I min e-post finns ett meddelande från Sonja på Åland. Hon har just lyssnat på morgonnyheterna. Är du vid liv? frågar hon. Jag blir rörd och svarar, att jag är vid liv. Jag skulle vilja ringa och tala med någon, men min telefon fungerar inte. Jag skickar meddelanden per e-post och hoppas att de når fram. Stänger av datorn, så att inte batteriet skall gå åt i onödan. Jag vet ju inte hur länge jag kommer att behöva det och datorn tycks vara min enda länk till yttervärlden. Internet fungerar bättre än mobiltelefonerna när alla försöker ringa på en gång
Det börjar skaka igen. Vi springer ut på gatan igen. Vi väntar igen.
En öde miljonstad
Natten mellan måndag och tisdag satt jag ute i gästhusets trädgård, många andra satt också ute eller i baren. Telefonerna fungerade inte, några meddelanden kom fram, men inte alla. Vi satt i trädgården och gick igenom dagens händelser och vilade när det började skaka igen. Ut på gatan med oss, där samlades folk igen för att vänta. Folk sov ute på gatan den natten. Det regnade inte på måndagen, det var varmt i luften.
Efter måndagens kaos börjar läget i Chengdu bli lugnare. Stadens kärna, som är fullproppad av butiker och alltid är full av folk, var öde på tisdagen. Butikerna var stängda och människorna var borta. Det regnade hela dagen. En öde miljonstad. Sådant ser man endast på teve.
Jordskalv ser man endast på teve, och det gör jag tack och lov också nu. Med den skillnaden att jag befinner mig på 50 kilometers avstånd från eländet den här gången. Som om Sibbo eller Karis skulle vara bortblåsta från kartan, om man ser på världen från Esbohållet. Hela byar har gått under på några sekunder. Allt är upp och ner i bergsområdena, inga vägar, inget någonting, allt huller om buller. Och regnet. Det regnade hela gårdagen och förra natten. Över bergen var vinden så stark att de inte kunde flyga in med räddningshelikoptrar som de hade planerat. Kanske vädret är lugnare idag, så att de kan droppa ner mat och vatten till folk. Till dem som har överlevt.
Skribenten är keramikkonstnär och forskare vid Konstindustriella högskolan i Helsingfors. Hon jobbade som assistent på konsthuset i Mianyang, Kina, i februari–april 2008.
Pia Backström
