Tapani Ritamäki blev olycklig över vetenskapssidan i Dagens Nyheter (Sista ordet i NT nr 22) men jag ska försöka göra honom gladare igen. Eftersom forskaren han diskuterar förblir namnlös utgår jag bara från kolumnen ifråga.
Någon har forskat i sambanden mellan lyckokänslan och en mängd andra saker. Tydligen har forskningen gjorts statistiskt och longitudinellt, d.v.s. man har följt med massor människor under längre tid. Tydligen har forskningen också gällt tvillingar, eftersom det annars är svårt att uttala sig om graden av miljöns och genernas betydelse.
Forskaren säger att hälften av lyckan verkar vara genetiskt betingad, att lycka orsakar social framgång, men att pengar, hälsa och äktenskap inte orsakar lycka. TR undrar varför man alls pratar om inkomst om ”ekonomi inget har med lycka att skaffa” och befarar därefter att diskussionen om gener leder till eugenik eller åtminstone till att man tycker sig kunna strunta i ekonomisk ojämlikhet.
Det första lyckopillret är att minnas skillnaden mellan samband versus orsak och verkan. Det kanske finns ett samband mellan pengar och lycka. I så fall kan lycka leda till pengar, pengar leda till lycka, båda kan förstärka varandra, eller det kan finnas någon annan, tredje faktor (typ långvarig prenumeration på Ny Tid) som leder till båda två.
Forskningen TR citerar fann att pengar inte leder till lycka, men att lycka kan leda till framgång. Genomsnittligt, statistiskt – det finns ju alltid individuella variationer och undantag. Det kan ha framgått t.ex. så att identiska tvillingar (samma gener) uppgav liknande lyckokänslor under xx årtionden, trots att de samtidigt hade olika inkomster. Samt så att en större del av dem som uppgav stark lyckokänsla hade, jämfört med olyckligare respondenter, nått social framgång xx antal år senare, då andra faktorer (prenumeration på Ny Tid, utbildning, hälsa, o.s.v.) beaktats.
Lyckopiller nummer två inmundigas efter att man först vågat glömma vänsterns stereotypa reaktionsmönster på genforskning (’eugenik!’). TR ironiserar helt fiffigt över risken med att, som forskaren, rekommendera individuella lösningar på personliga problem (’de som alltid är missnöjda ska bara lära sig tänka positivt’). Effektivare är antaligen samhälleliga, kollektiva lösningar. Det finns både evolutionsteoretiska och sociologiska forskningar som visar att stora sociala hierarkier och ekonomisk ojämlikhet minskar hälsa, tillit och välbefinnande. Här sammanfaller välfärdsstatsprojektet med den del av lyckan som vi ganska enkelt kan påverka.
Anna Rotkirch
