Det här är ett utdrag ur början av Torsten Petterssons roman Ge mig dina ögon. Den fick hedersomnämnande i Söderströms förlags romantävling 2008 och kommer ut i september 2008.

Jag

Slyna! Satmara! Lögnarbitch! Gå du där bara med näsan i vädret. Med ditt mjäkiga hår, varken långt eller kort, och skitigt mörkbrunt som … trampad koskit. Med en mögelgrön mössa: fryser du, din mes, det är ju bara oktober, för fan!

En sådan som du förtjänar inte att leva.

Men du är ju så fin. Vi skall vara tillsammans.

Det har blivit mörkt över taken när jag lämnar biografen. Jag gick ifrån en värld med gula träd och blålysande himmel – jag återvänder till en alldeles annan. Neonslingor grimaserar. I gatlyktornas sken blir människor synliga och försvinner igen.

Medan jag väntar på bussen går jag längs åstranden och ser ner i det svarta vattnet. Det verkar dött men då och då nafsar en glittrande våg efter luften och drar några andra med sig uppåt. En sekund kan de visa sig innan de sjunker tillbaka. Helt stilla står ett cykelstyre som sticker upp ur vågorna i brolampans ljuskrets. Ett djur som har drunknat, skallar av longhornkor som i västernfilmerna ligger i ökensanden.

Uppe på marken vältrar sig gatstenarna oroligt och det stinker urin från den nedlagda toaletten.

Jag går till torget. En ledbuss kör fram och hon stiger in i den ljusgröna ormen, sätter sig långt bak. En halvt skallig grådaskig man följer efter, en kvinna med en tung kappsäck, tre ungdomar med klirrande spritkassar. De frågar chauffören om adressen till en fest som skall börja först nu fast klockan är elva.

När bussen startar ångrar hon att hon har satt sig rakt ovanpå den skakande motorn. Jag ser hur hon skruvar på sig, men hon bryr sig inte om att byta plats för den korta vägen ut till Stensta. Just innan dörrarna stängs går jag in och sätter mig längst framme till vänster.

Bussen åker fort, trafikljusen blinkar gult, bara ungdomarna stiger av en gång på vägen. Annars är det raka spåret, som att åka taxi. I chaufförens spegel ser jag att hon trycker på knappen en hållplats för tidigt. Jag stiger också av men går åt andra hållet. Då vågar hon styra stegen mot parkgången bakom Torkelsgatan. Jag vänder om och följer efter på avstånd.

Staden på den högra sidan, slätten och längre borta skogen på den vänstra. Borta bakom granarna syns några gula ljustungor ännu mot natthimlen. Vinden från slätten får träden att svaja och susa. Ljudet är vasst nu på hösten då löven har torkat.

Jag är alldeles lugn, men går fortare på tåspetsarna med långa tysta steg som spänner i vaderna. Så kommer jag närmare henne och till slut hör hon mig, men hon hinner inte vända sig om. Någonting snör sig hårt om hennes strupe, det är smalt och skär in och dras genast åt så hårt att hon inte kan andas. Hon river i det! men får inget grepp med läderhandskarna, får inte av dem, kommer inte åt händerna som drar i linan bakom nacken på henne. Ansiktet sväller av blod, hon stapplar och stegrar sig bakåt med hälarna mot sandgången så att hennes hår doftar och kittlar mot mitt ansikte, men händerna och den vassa linan mot halsen håller henne nere. Hon skriker men inte ett ljud kommer ut, ett lågande skrik fastnar i strupen men dess sken sprider sig till hjärnan, huvudet vill explodera, nu gör hon vad som helst! Men en kväljning växer snabbt uppåt från lungorna, en mörk svällande våg. Då förändras hon och vill dyka ner i den, hon längtar till det svarta ljuset i dess mitt, till den som väntar där med fasta händer.

Så dyker hon och blir alldeles lugn. Mjuk som ett sovande barn sjunker hon bakåt mot mig. Hennes rygg glider ner längs mina armar och jag lägger henne varsamt på marken.

Hon andas inte men jag andas för henne, snabbt och hungrigt. Vi är tillsammans så att jag blir hennes lungor och mun.

Jag lyssnar. Vinden går över slätten. Ingen kommer på vägen och det finns tid för allt som jag skall göra. Jag tar fram kniven.

Harald

Jag är Harald Lindmark, kriminalkommissarie i Forshälla. Hösten 2006 skriver jag den följande redogörelsen för fallet med den så kallade ”Jägaren”. Officiella samtalsutskrifter tillsammans med egna minnesanteckningar och diktafonband hjälper mig att skildra utredningens olika skeden. Dessutom vill jag beskriva mina känslor och min livssituation eftersom de har vuxit samman med det rent polisiära.

Under det gångna året har jag förändrats som människa och polis. Jag har tänkt och gjort mycket som förut skulle ha varit mig främmande. Här vill jag utförligt berätta om det, för att själv förstå och för att andra skall förstå.

Händelser den 17 oktober 2005

Dagen då allting började. På morgonen såg jag mig i spegeln. Då betraktade ögonen först sig själva, tätt intill glasets yta. Fortfarande gråblå men nu lite vattniga, mer kisande än när jag var ung. Långsamt på väg att sluta sig, en hudridå som vevas ner hela livet tills den en gång stannar, orubblig. Däromkring rynkor som strålade ut, det är naturligt, men också valkar under ögonen ner mot kinderna: tid som hade blivit kött, ansiktets egen köttiga fetma. Porerna allt större och svartare, huden rödare fastän jag inte solade mig. Grånad skäggstubb. Borstiga hår som under de senaste åren också hade börjat titta fram ur näsan.

Allt detta liv som försiggår inom en människa, men ändå utanför henne, kroppen som allt mer avlägsnar sig från den man egentligen är: ansiktet i minnet, den blundande bilden. Känslan av att vara en tjugo–trettioåring som genom ett underligt misstag har hamnat i denna ständigt mer åldrade kropp.

Det var min rutin varje måndagsmorgon. Stiga upp tidigt, se sanningen i det blodsprängda vitögat – och sedan strunta i den och gå till jobbet! Vara likadan som förr och inte låta någon märka att jag var femtiofyra och inte trettiofyra. Lika skärpt som kriminalkommissarie, lika upprörd över brotten fastän de vecka efter vecka hade bearbetat mitt psyke i år­tionden, som ett hån: detta kan väl inte chocka dig numera, du har ju sett allt som människor kan göra mot varandras hud och blod och pinade nerver. Ja, men jag ville vara chockad, jag ville ännu vara en levande människa!

Sedan körde jag till Lysbäcken. På avstånd såg jag den

L-formade byggnaden i svart och vitt och rött, Forshällapolisens stolthet. Färggranna klossar hopfogade av en jättebaby och uppställda som ett ensamt torn på slätten. Det kändes som om det när som helst kunde stötas omkull av flackmarkens krängande vindar. Jag svängde in på bakgården mot parkeringsplatserna. Jag hade och har fortfarande en av de få som är reserverade – tjugofem år i huset och ett hundratal lösta mordfall ger en viss tyngd.

Ändå kändes hela den tiden ibland för mig som en serie drömmar eller halvt bortglömda filmer om en kriminalare som löser fall på fall. De hade dragit igenom mig och efterlämnat en samling små och stora bilder som blåste omkring i medvetandet som lösryckta tidningssidor. ”LEMLÄSTAD”. ”DUBBELMORD”. Halva ansikten. Suddiga svartvita fotografier av en brottsplats utomhus. Stelnat blod.

Jag hade ett hörnrum högt uppe, med utsikt åt två håll över staden och slätten. Det brydde jag mig inte om idag fastän jag annars gärna stod och såg ut. Så fort jag kom in och hängde av mig upptäckte jag något på skrivbordet. Två rödbruna kratrar, som en mörk närbild av månens yta. Ett nytt fall presenterat av Sonja. Jag satte mig och läste den kortfattade rapporten med inlagda fotografier.

Tidigt på söndagsmorgonen hade en joggare hittat ett lik i Stensta, en yngre kvinna helt naken på en gångväg. Hon låg på rygg och stirrade mot himlen med rödbruna fläckar som ögon. De knutna händerna var vända uppåt mot ett smalt rött sår som löpte över halsen. I övrigt var hon orörd, inte uppenbart misshandlad, men levrat blod fyllde maggropen mellan revbenen och könet som ett tvättfat. Hade hon blivit knivhuggen i magen?

Nu såg jag på det första fotot att kratrarna var en extrem närbild av ögonhålor fyllda med blod. Kvinnan hade fått sina ögon utskurna. Enligt rapporten fanns de inte kvar på mordplatsen eller i dess närhet. Panoramabilderna visade ingenting utspritt, inga kläder, inte ens en handväska eller saker som spillts ut ur den. Spyorna några meter från huvudet kom från joggaren som hittade kroppen.

Den låg snett över vägen som visade slingrande mörkbruna släpspår. Kvinnan hade dragits bakåt. Hon hade kämpat emot men till slut dukat under för snöret kring halsen.

Kvävas. Hur det kändes mindes jag från ett urspårat förhör då en psykopat var nära att strypa mig till döds med fruktansvärt starka fingrar. Som att sjunka under vatten, översvämmas av ett mörkt vatten som stiger ur en själv. Det hade hänt tio år tidigare, men ibland vällde känslan och paniken fortfarande upp i mig, om jag måste kippa efter andan medan jag simmade eller satt i en riktigt varm bastu.

Jag ringde till Sonja. Hon var en av mina ”adjutanter”, som jag kallade dem för mig själv i storvulna stunder, d.v.s. biträdande spaningsledare. De kom och gick, för befordringsvägen uppåt var än så länge stängd av mig, men å andra sidan fick de efter tre–fyra år hos oss en sådan erfarenhet att de själva kunde bli kriminalkommissarier på någon mindre ort. Ibland fick jag samtal från dem när de hade stött på ett riktigt knivigt fall. Då lutade jag mig bakåt i stolen och gav råd och ställde skarpa frågor. Efteråt kände jag mig samtidigt stolt och pinsamt gammal. Mentorn. Erfarenhetens röst. ”Der Alte.”

Sonja Alder var relativt färsk, en tjugoåttaårig betygsstjärna från Polisskolan som hade fått en nygrundad tjänst som ”biträdande kommissarie”. Hon hade jobbat i Björneborg och hade dessutom i ett halvår studerat seriemord i Atlanta i USA. Också annars hade hon förbindelser ditåt eftersom hennes far var en amerikan som en gång i tiden kom över hit för att undvika Vietnamuppbådet. Hon var ogift, hade kortklippt mörkbrunt hår och ett lätt ljusbrunt ansikte med fina regelbundna drag (modern kom från Libanon).

Ibland förvandlades de av ett leende med påfallande vita tänder, men det såg man sällan, för hon var mån om att vara intelligent och saklig. Visa oss män att hon också kunde, inte väntade sig någon specialbehandling och allra minst var flirtig.

Det behövde hon inte betona. Alla kunde se att hon var smart och seriös, inte bara karriärsugen. Dessutom kände jag att hon bottnade i något och det är viktigt för att man skall orka år efter år i det här yrket. Man måste tro på att det som man gör har en mening.

Mycket mer än så visste jag inte om henne. Hon hade varit i Forshälla i två månader men inget fall hade under den tiden krävt ett intensivt samarbete. Nu skulle det bli annorlunda, det kände jag på mig. Det här var ett av de tunga fallen, det skulle ta tid, leva i tankarna varje vaken timme och bollas fram och tillbaka mellan kollegerna, studsa tillbaka från allt djupare skikt i våra personligheter. Särskilt kvinnovåld av det här slaget. Det skulle locka fram misstänksamhet mot vissa typer av människor, minnen av vänner som hade blivit antastade, kvinnomisshandel i släkten. I något skede skulle medierna troligen komma in och öka trycket. ”Naken kvinna.” ”Urgröpta ögonhålor.” Det skulle någon läcka till löpsedlarna för några sketna tusenlappar. ”Våldtäktsman går lös.” Vi skulle ha både Iltasanomat och Iltalehti här och bli uthängda i dem som färggranna kläder på tork.

Efter en stund kom Sonja in, klädd i en mörkblå byxdräkt. Hon hade haft jour under söndagen och varit med ute på brottsplatsen. Nu hade hon säkert bara väntat på att jag skulle ringa för att få komma i gång. Inbillade jag mig bara att hon såg glad och förväntansfull ut? Hennes första stora fall.

Vi kom genast igång, efter ett snabbt, nästan skamset ”hej”. Nu var det allvar, hövlighet var i vägen, direktkontakten fanns genast där, som om vi kände varandra bättre än vi gjorde.

– Vad tycker du, frågade jag när hon hade satt sig utan att behöva bli ombedd.

– Sannolikt ett misslyckat våldtäktsförsök, började hon och lät väl förberedd.

Gärningsmannen hade planerat det, stod beredd med kniv och snara för att skrämma kvinnan till underkastelse. Men han tog i för hårt och dödade henne för tidigt när hon kämpade emot. Försvann snabbt från platsen men hade sinnesnärvaro nog att ta med sig hennes plånbok och ID-handlingar och använda kniven mot ögonen för att ytterligare försvåra identifikation. Gav dessutom utlopp åt sin sexuella aggression genom att klä av och skända kroppen och ta med sig kläderna som något slags trofé.

– Fanns det ingenting kvar på platsen?

– Nej. Endast kroppen.

– Vad för slags person tror du han är?

– Blandningen av planering och panik tyder på en förstagångsförövare, rätt intelligent men fysiskt och kanske psykiskt mindre stark än han trodde när det kom till kritan. Det tyder i sin tur kanske på att han inte har erfarenhet av sexuellt tvång eller kvinnomisshandel från förr, då skulle han ha kunnat beräkna motståndet bättre. Jag tror att han har fantiserat om det här länge. Sedan går han direkt till ”full-scale onslaught” utan mellanstadier. En farlig typ.

– Vad vinner han på att försvåra identifiering om det är fråga om ett slumpmässigt valt våldtäktsoffer?

– Också det är en blandning av panik och förslagenhet. När försöket har slagit fel måste han göra något, delvis för sin egen självkänslas skull. Han har ynkligt misslyckats med våldtäkten, men han kan i varje fall vara slug och vilseleda polisen.

Därtill kan han trots allt kuva kvinnan genom avklädning och skändning. Så skulle jag se det.

Det var tydligt att Sonja hade tänkt på detta hela söndagen. Och det var ingen dålig hypotes.

– Kanske det. Hur såg det ut på platsen?

– Klassisk våldtäktsscen. En parkgång i mörkret mellan två lyktor med ett buskage intill. Visserligen höghus på ena sidan men just här döljs utsikten av några träd som ännu inte är avlövade. Ett slugt val också därför att höghusen med lysande fönster ger en sådan känsla av trygghet att en kvinna kan tänkas gå eller jogga där fast det är mörkt och ensligt. Men just här är det alltså skyddat för insyn.

­– Fanns det några spår i buskaget?

– Ingenting uppenbart som en cigarrettfimp med saliv och DNA – sådan tur har vi inte och så dum är inte denna gärningsman. Det hade regnat under efternatten så några tydliga fotspår fanns det inte heller. Buskarna såg kanske lite nertryckta ut på några ställen.

– Tiden för mordet?

– Någon timme före midnatt. Jag ringde just Rättsmed. I övrigt är deras resultat förstås det som man kan se på bilderna: död genom strypning med någon typ av tunt snöre, men ingenting som lämnar fiberspår. Troligen av plast eller metall. Ögonen utskurna omedelbart efter det att döden inträdde, relativt klumpigt. Blodet på magen kommer från ett sår som ser ut som bokstaven A ristad in i huden, relativt ytligt men fullt synligt då blodet tvättats bort.

– Ett A? Är du säker?

– Ja, så här ser det ut.

Sonja drog fram ytterligare två foton ur en mapp. Där låg kvinnan på patologens gråglänsande operationsbord. Både helbilden och närbilden visade verkligen ett A med spetsen riktad neråt.

– Vad kan det betyda, mumlade jag nästan för mig själv. En bokstav. Den  första i offrets namn eller i mördarens? ”A” som i ”Anna”, ”A” som i ”Anders”.

– Eller kanske inte alls en bokstav utan en pil riktad mot könet som en aggressiv demonstration, högg Sonja in. Ett sätt att bittert peka ut roten till det onda, det som drev gärningsmannen till att försöka ha sex med henne.

Vi satt tysta en stund och funderade, trevande efter en förövares sjuka logik. Personnamn, symboler, hieroglyfer flimrade förbi i min hjärna. ”A” upp och ned: en behållare som till hälften har fyllts med vatten. Eller från sidan: en megafon att skrika igenom.

– Fanns det några skador i övrigt, gick jag vidare.

– Nej, och ingen sexuell aktivitet nyligen, men hon var havande i tredje månaden.

– Jaså? Det var illa. Som ett dubbelmord. En pojkvän som inte vill ha barn och arrangerar ett överfall?

­– Varför då ta alla kläder och papper och skära ut ögonen, undrade Sonja. Det kan ju antyda att offrets identitet inte är en slump utan måste hemlighållas, och det leder tillbaka till honom.

– En dubbelsäkring. I bästa fall identifieras hon aldrig och kan inte knytas till pojkvännen, i värsta fall ser det ändå ut som en vettvillings slumpmässiga dåd.

Jag hejdade mig då jag hörde mina egna ord slå mot rummets väggar, jag nästan såg dem studsa mot de gråvita ytorna. Jag trodde inte själv på vad jag sade, utan insåg att jag bara hade velat kontra med en hypotes lika slug som Sonjas. Visa mig duktig. Redan nu kändes det här fallets kraft: det grep in i en.

Sonja satt tyst och såg ut mot den gråmulna himlen. Jag förstod att hon inte direkt ville motsäga mig men hon hade rätt i sin tystnad. Dubbelsäkringen var en dålig idé.

Antingen begår man ett slumpmässigt dåd, den simplaste typen av överfall, ofta med sexuella inslag. Då är offrets identitet oväsentlig och alla ingrepp ett utslag av poänglös aggression. Eller så låter man kroppen försvinna eller lemlästas till oigenkännlighet, om man vill dölja att mordet utförts av en närstående som kan spåras genom offrets person. Och dessutom. Vem dödar nuförtiden sin flickvän för ett oönskat barns skull? Inte ens Forshällas ursprungsbefolkning är så konservativ.

– Nej, kanske du har rätt. (Här ansträngde jag mig för att återvända till början och inte låta mig styras av prestigen.) Men först måste vi ta reda på vem offret är.

– Den sena tidpunkten kan tyda på att hon bor i närheten och var på väg hem.

– Eller var på väg hem från ett besök ute i Stensta. Var hon vänd mot centrum eller bort från centrum?

Sonja funderade och bläddrade i sina fotografier.

– Det är svårt att vara säker, men troligen vänd bortåt från centrum. Det var så kroppen låg, med huvudet mot staden, och även om släpspåren också har tunnats ut av regnet verkar det inte som om hon hade vänts 180 grader. Det skulle ha lämnat en snitslad bana, inte en rak men lite slingrande som nu.

– Vart kommer man om man går den vägen bortåt från staden? (Det visste jag utmärkt väl, men jag ville testa Sonja.)

– Man kan gå in över gården till något av höghusen vid Torkelsgatan. Man kan också vara på väg mot andra delar av Stensta eller mot Lysbäcken, men då har man kanske medvetet valt en liten omväg för att gå längs parkgången och inte på Torkelsgatan.

­– Bra. Då får vi börja med att fråga invånarna i höghusen.

– Hur då? De här bilderna kan vi väl inte visa?

– Visst. Rättsmed får lägga in porslinsögon. Och vi kan beskriva henne så att hon kanske blir igenkänd. Vad vet vi om henne?

– En och sjuttiotvå lång, något över trettio, har inte fått barn tidigare. Halvlångt rakt mörkbrunt hår, inte färgat, ljus hy av nordisk typ, fem plomber i tänderna, inga påfallande födelsemärken eller operationsärr.

– Okej. Ta med dig Holm och gå runt i husen på Torkelsgatan. Försök hitta en postiljon eller något slags boservice som känner invånarna. Förr i världen skulle man ha frågat gårdskarlarna och fått svar direkt.

– Bra. Sonja nickade och lämnade rummet.

Jag var arg på mig själv för att jag hade sagt ”förr i världen”. En mekanism i mitt huvud ville skylla det på Sonja för att hon var ung och lite framfusig och provocerade mig till att visa att vi som har varit med förr, vi vet minsann – men jag lyckade stoppa den. Nu gällde det att inte släppa fram allt bråte som man har i skallen. Fallet är allt. Ett dubbelmord, på sätt och vis.

Jag blundade och tänkte på barnet, färggranna bilder av ett flytande foster som jag hade sett i Lennart Nilssons böcker. Det tycktes titta på mig, förundrat över att det kunde gå så här. Det anklagade mig för att jag tillhörde den värld som hade låtit detta hända: att det jämna dunkandet från moderns kropp tystnade och den egna lilla kroppen började värka och stelna då livskraften inom den sögs ut. Det mjuka varma mörkret försvann och samtidigt var den lilla människan som levde i det också borta.

Torsten Pettersson (f.1955) är lyriker och professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet

Torsten Pettersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.