”Först går man i skolan och sedan på universitetet”, sade min dotters Barbiedocka. ”Måste man det?” frågade kompisens Barbiedocka.

”Jo, det måste man!” Leken ägde rum i början av 1990-talet och min dotters tonfall var påfallande likt mitt. Jag mindes inte att jag någonsin sagt att alla bör studera på universitetet. De orden behövde aldrig uttalas eftersom dottern ingick i en grupp av medelklassbarn som med stor sannolikhet skulle studera. Så blev det också.

Det har varit svårt att bryta snedrekryteringen till högre utbildning i Sverige. Den tyske historieprofessorn Hans-Ulrich Wehler, påpekar i en intervju i Die Welt am Sonntag (10/8 2008) att 1960- och 70-talens utbildningspolitik med sina utopiska förhoppningar fått sig en törn bland annat genom att man så grovt underskattat klassbakgrundens betydelse. Wehler framhåller att andelen arbetarbarn på sistone sjunkit vid tyska högskolor. Åttio procent av arbetarbarnen blir arbetare. Det är självklart inget fel att vara arbetare, men ur ett demokratiskt perspektiv är det alarmerande att utbildningen i likhet med kultur och politik så entydigt domineras av medelklassen.

En låg social rörlighet har flera konsekvenser. När den borgerliga regeringen i Sverige nu vill skilja agnarna från vetet genom att skära ned på allmänbildande ämnen i de yrkesinriktade gymnasierna borde den ta del av Kimmo Elos forskningsresultat. Han har studerat elevers kunskaper om politik i det finska utbildningssystemet där det görs en tydlig skillnad mellan de allmänbildande, teoretiska gymnasieutbildningarna och yrkesskolorna. Gymnasieeleverna utbildas till aktiva medborgare medan kamrater i yrkesskolor, vars utbildning saknar det allmänbildande inslaget, utbildas till att bli plikttrogna och laglydiga undersåtar. Utbildningen uppmuntrar med andra ord inte till politiskt uppror. Även upproriskheten är ett medelklassprivilegium.

Problemet uppmärksammades av självaste Helsingin Sanomat i ett ledarstick (15/8). Ledaren betonade att de yrkesinriktade gymnasieutbildningarna borde ge högskolebehörighet för den som så önskar. Många yrkesutbildningar fordrar idag utöver språkkunskaper också insyn i ekonomi, juridik och EU-kunskap för den som exempelvis vill starta ett eget företag. Även om allmänbildning kan skaffas på många olika sätt är det oroande att bristen på samhällskunskap i yrkesutbildningarna faktiskt leder till att eleverna är sämre rustade i mötet med omvärlden än sina kamrater på de teoretiska gymnasieutbildningarna.

I Sverige har klassbegreppet återkommit till den politiska och teoretiska agendan. Inte undra på med en regering som medvetet genom skattesänkningar försvagat välfärden, som attackerat fackföreningsrörelsen och skapat en låglönemarknad bestående av kvinnor, unga och invandrare. Som till råga på allt driver en hysterisk privatiseringspolitik där allt som kommer i dess väg ska säljas ut. I ett sådant scenario är det väl följdriktigt att den nuvarande regeringen inte vill utbilda arbetarklassen till upprorsmakare. I fråga om medelklassen litar den på att dess barn ändå blir som sina föräldrar till slut. Anpassar sig, vill säga.

Tiina Rosenberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.