Kalla kriget, skilsmässobarn, vänsterintellektualism och homosexualitet är några av de teman som tas upp i Stian Kristiansens debutfilm Mannen som älskade Yngve. Berättelsen utspelar sig i Stavanger 1989, och medan muren faller i Berlin, slår den unga protagonisten Jarle Klepp dank med sina småborgerligt provokativa kompisar på gymnasiet. Berättelsen är på många sätt en ganska klassisk uppväxtskildring, om att pröva sina vingar och våga vara den man är, också om man som i Jarles fall älskar en man trots att man har flickvän.
– Jag är själv hemma i Stavanger och var i samma ålder som filmens karaktärer när muren föll, berättar Kristiansen.
Det är ändå inte frågan om något självbiografiskt verk, utan berättelsen bygger på en roman med samma namn av Tore Renberg. Det är också Renberg som skrivit manuset till filmen.
– Jag har läst romanen, men bara en gång för att inte färgas för mycket av den. Jag kommer egentligen inte ens mera ihåg den särskilt väl, så filmen står nog på sina egna ben.
Manuset innehöll ändå många element som var lätta för Kristiansen att omfatta och känna igen från hans egen ungdom. Speciellt kom han ihåg musikens roll som identitetsmarkör. Något han inte sticker under stol med i dag heller då han bär ett Pixies-bröstmärke när vi träffas.
– Kring 1990 spelade det faktiskt ännu ganska stor roll vad du lyssnande på. Om du som personerna i filmen lyssnade på Joy Division och The Smiths ringade det in dig som människa.
Därför beskrivs och kontrasteras de olika personerna i filmen ganska långt utgående från sin musiksmak som definierar umgängeskrets, klädstil, vänner m.m. I Mannen som älskade Yngve står valet mellan avspänd Joy division-stil och tramsig syntpop á la Japan. Helst skulle man också göra musik själv och det gör Jarle och hans kompisar med sitt Mattias Rust band, vars titellåt ganska beskrivande heter Fitt-satan-anarki-kommando.
En annan påtaglig tidsmarkör enligt Kristiansen var murens fall.
– Det är en klyscha vid det här laget att växa upp i Kalla krigets skugga, men för många av oss som var unga på 1980-talet var det helt på allvar en fråga om att existera eller inte existera, man var rädd för att det när som helst skulle smälla och allting skulle vara över, säger Kristiansen
– Sedan är det ju en annan sak att den här rädslan på sätt och vis var fiktiv för allt man visste om Kalla kriget förmedlades och fiktionaliserades via teven, fast det hände på riktigt. När Berlinmuren föll var jag faktiskt med och slog ner muren, så kändes åtminstone när jag såg det på teve. Lite ambivalent är det dessutom att man satt och upplevde allt det i trygga Norge.
Lillehammerskolan
Kristiansen är utbildad skådespelare och hade en relativt lång bana som skådespelare bakom sig när han sökte in till den relativt nya norska filmskolan i Lillehammer år 2001.
– Det är ingen hemlighet att det finns gott om pengar i Norge också för kultur, därför är det spännande att det dröjde nästan till 2000-talet innan landet fick en filmskola, säger Kristiansen.
Filmskolefrågan hade visserligen diskuterats på regeringsnivå ända sedan 1920-talet, men det dröjde till år 1996 och till att de stora teveanläggningarna för Lillehammers vinterolympiad skulle bli funktionslösa efter olympiaden, innan filmskolan grundades.
Och åtminstone enligt Kristiansen har filmskolan varit viktig för norsk film:
– På något sätt känns det som om den hjälpt oss att hitta den norska filmen.
Vad denna film är har dock Kristiansen inget färdigt svar på. Men till exempel ett mera levande bildspråk, med flera klipp och rörligare kamera, finns enligt honom i många norska filmer i dag.
– Tematiskt finns ju också till exempel skilsmässobarnen med i många lillehammer-filmer, men det säger nog säkert något om tiden i högre grad än om skolan.
En annan tendens Kristiansen också gärna pekar på är att en mycket stor del av nyutexaminerade lillehammer-filmer är uppväxtskildringar om unga män. Något han förklarar med att de flesta brukar göra en förlösande film – ”of becoming of age”, med hans ord – direkt efter skolan, som de lätt kan spegla sig själv i.
– Det talas ju mycket jämställdhetsproblemen inom film i dag, speciellt i Norge. Så jag tänkte fan, då kör jag med ett helt motsatt perspektiv i min nästa film, med en kvinnlig protagonist och till stor del ett kvinnligt filmteam.
Filmen i fråga har Kristiansen själv skrivit manus till utgående från kortfilmen Kyss meg for faen i helvete som han gjorde på filmskolan.
– Det ska bli en film om bland annat teater och fotboll, som vi förhoppningsvis kan börja spela in nästa år.
Kristiansen har trots det här projektets feministiska förtecken ingen klar åsikt den kvotering av filmmedel man använder i Norge i dag. Det finns till exempel öronmärkta pengar för projekt med kvinnlig dominans, speciellt vad gäller de högre posterna som manusförfattare, producent och regissör.
– Egentligen känns ju kvotering korkat, men å andra sidan har jag inte hört om något annat konkret sätt att rätta till obalansen mellan könen i filmvärlden. Men visst finns det också många kvinnliga regissörer som klarat sig också utan kvotering, till exempel Lynne Ramsay som regisserat min favoritfilm Ratcatcher.
Mannen som älskade Yngve. Regi: Stian Kristiansen. Manus: Tore Renberg. Filmen ges ut på DVD 8.10 i Finland.
Anton Shüller
