Det är viktigare att skriva om det än om presidentvalet i USA.
Konventionen kommer att undertecknas i den norska huvudstaden om mindre en månad, den 2–3 december. Minst 107 länder har förklarat sig redo att förbjuda utveckling, tillverkning och användning av klusterammunition. I vanlig ordning har USA, Israel och Ryssland – de ledande tillverkarna och användarna av klustervapen – vägrat att ansluta sig till ett förbud. De har sällskap av Kina, Indien och Pakistan.
Ett klustervapen är en kapsel fylld av små minbomber som fälls från flygplan eller skjuts iväg med en raket och öppnar sig i luften, varvid småbomberna sprids över ett stort område och exploderar när de träffar marken. Eftersom sprängladdningarna i småbomberna är relativt kraftiga slungas splitter ut med mycket hög hastighet och åstadkommer tillsammans med tryckvågorna svåra skador när människor i närheten träffas.
Klustervapnen har dålig precision. De är inte avsedda att slå ut stridsvagnar, pansarfordon eller bunkrar, de är konstruerade för att användas mot människor. På grund av den stora spridningen av småbomberna är det svårt att avgränsa verkan till rent militära mål, civilpersoner som har oturen att befinna sig i området riskerar att dödas och lemlästas.
Ett annat problem med klustervapen är att andelen blindgångare är relativt hög, speciellt om laddningarna träffar en mjuk nyplöjd åker, snötäckt mark eller vegetation.
Där klustervapen använts är 98 procent av offren civila, enligt Röda korset. 40 procent är barn under 18 år.
Dessa vapen anses alltså så oundgängliga för Finlands militära försvar, att vårt lands utrikespolitiska ledning väljer att ställa sig utanför Oslokonventionen. De är tänkta att ersätta personminorna, som Finland efter mycket tövande slutligen har gått med på att avveckla – fast först till 2016. Vår långa östgräns fordrar dessa vapen – ungefär så kan Finlands ståndpunkt sammanfattas.
Nu ska jag berätta om en ond misstanke jag har.
Jag undrar vilka mål de finländska klustervapnen egentligen ska sättas in mot. Någon diskussion om den saken har mig veterligt aldrig förts i offentligheten.
Om ryssen skulle hitta på att försöka ta Finland med härsmakt är det föga troligt att de skickar stora infanteriförband över östgränsen, som under vinterkriget. En anfallande armé skulle sannolikt använda sig av stridsvagnar som i samverkan med stridshelikoptrar och attackflyg skulle försöka inta förutbestämda mål i ett snabbt blixtkrig. Klustervapen är verkningslösa mot pansar. Det vet naturligtvis militären.
Det är här min onda misstanke blir aktuell.
Tänk er att stora mängder flyktingar försöker ta sig över Finlands gränser till följd av en samhällskollaps i vår omvärld eller en omfattande klimatkatastrof. Under sådana förhållanden vore klustervapen användbara. Våra F/A-18 Hornet-plan och attackhelikoptrar kan snabbt skickas ut för att ”så” gränsområdena med klusterladdningar och på så sätt neka flyktingarna tillträde till vårt territorium. Flyktingkoncentrationer kan angripas med klustervapen i avskräckande syfte. Huvudsaken är att de hindras från att ta sig in på finländsk mark.
Förekommer sådana resonemang inom den finländska försvarsmakten? Det är inte osannolikt. I den militära planeringen måste alla tänkbara scenarion beaktas.
Men de principiella besluten om vår försvarspolitik fattas av landets politiska ledning. Minst 107 av världens länder har gjort bedömningen att de kan försvara sig utan hjälp av klustervapen. Veterligen är Finland idag inte utsatt för militära hot från omvärldens sida. Vårt försvar deltar i fredsbevarande operationer utomlands och vi har haft ett gott rykte i omvärlden som en humanitär och fridsam nation. I vilka situationer tänker Finland använda de klustervapen som vi nu är så angelägna om att skaffa?
Det vill jag faktiskt gärna veta.
Utrikesministeriets pressmeddelande den 31 oktober med rubriken ”Finlands ståndpunkt till Oslokonventionen” är mycket kortfattat och säger bara att Finland inte kommer att underteckna konventionen. ”Man återkommer till frågan när försvarsmakten har färdigställt sin forskning … om klustervapen och möjligheterna att anskaffa sådana och kostnadsalternativen har utretts”, heter det vidare i pressmeddelandet, som avslutas med en patetisk brasklapp: ”Finland anser att Oslokonventionen är viktig ur ett humanitärt perspektiv och stöder konventionens mål och strävanden att göra konventionen världsomfattande.”
Men det är ju struntprat.
Om Finland verkligen anser att Oslokonventionen är viktig ur ett humanitärt perspektiv och stöder konventionens mål, bör Finland underteckna konventionen.
Europarådet har vädjat till medlemsländerna att underteckna avtalet; flera människorättsorganisationer med Human Rights Watch i spetsen har fördömt Finlands hållning. Men Finland går sin egen väg – igen. Det är ingenting som debatteras här hemma.
Nu tycker jag att landets ledning bör ta bladet från munnen och ärligt berätta för oss varför det är så nödvändigt för Finland att ha klustervapen – även till priset av att vårt anseende i omvärlden blir rejält skamfilat. Snälla nån – dementera min onda misstanke! Jag vill inte tro att de finländska klustervapnen i första hand är avsedda att sättas in mot civila.
Lars Sund
