Eftersom det här ska handla om klass är det lika bra att från början berätta hur det ligger till. Jag har mitt ursprung i arbetarklassen, ingick i den under ett decennium genom de anställningar jag hade, blev sedan författare och akademiker och lever idag ett medelklassliv.Under min uppväxt arbetade föräldrarna på fabrik, liksom mina äldre systrar. Systrarna har senare arbetat med vård, skola, städning. Föräldrarna slets ut och sjukpensionerades. Alla är, eller har varit, troende. Ingen missbrukar alkohol. Det starkaste jag sett mina föräldrar dricka är pilsner och surmjölk.

Kort sagt: skötsam arbetarklass.

När jag växte upp läste mamma Sigge Stark och Allersromaner. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett min pappa med en bok. Han läste dagstidningen och Veikkaus. Mina systrar läste Starlet. Eftersom jag var minst köpte jag inget eget, utan läste det som fanns hemma. Så småningom hittade jag till biblioteket.

Det är det kulturella kapital jag hade att tillgå då jag i januari 1988 började läsa litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Att det blev Stockholm och inte Åbo eller Helsingfors, beror på att jag under hela mitt liv pendlat mellan Finland och Sverige. I mitten på sextiotalet flyttade vi som arbetskraftsinvandrare till Sverige. På sjuttiotalet återvände vi till Finland. I vuxen ålder har jag bott i båda länderna. I Sverige hade jag dessutom bättre möjligheter att komma in på universitetet, oskolad som jag var. Jag hade visserligen börjat på gymnasiet som sextonåring, men hoppade snart av för att i stället gå till sjöss.

Senare kom jag att lossa långtradare i Nykarleby, reparera kylskåp i Mariehamn, bygga hjullastare i Eskilstuna och lasta fartyg i Åbo. Hela tiden med drömmen om att läsa och skriva.

Till universitetet kom jag direkt från monteringen vid Saab-Scania i Södertälje. Ena veckan monterade jag motorer till Saab 900, nästa satt jag vid universitetet och lyssnade till föreläsningar om antikens litteratur.

Den övergången gick smidigt. Att börja på universitetet var som att en kulen eftermiddag få sitta kvar i kafferummet och läsa tidningen medan arbetskamraterna tvingats tillbaka till sina maskiner. Problemen dök upp först senare.

Universitetens grundkurser är som förskolans luciatåg. Alla får vara med. Och alla får vara lucia. Senare skärps det till. Ju högre upp man kommer, desto mer är det som krävs. Kunskapsmässigt blir det egentligen aldrig svårt. Det gäller bara att läsa, skriva och tänka. Svårigheterna finns på ett annat plan.

När jag började studera höll litteraturvetarna till i ett högt hus, ritat av den modernistiske arkitekten David Helldén och uppfört i början på sjuttiotalet. Grundkursernas föreläsningar hölls ofta i de stora salarna på markplan. När man steg i graderna kom man också högre upp i huset, och kommen så långt som till forskarnivå fick man plats högst upp tillsammans med lektorer och professorer. Eget kafferum och sammanträden i Lammrummet. Lammrummet var litet och doktoranderna få. Då jag antogs i mitten på nittiotalet hade ingen kommit in på två år. Samtidigt fylldes kurs efter kurs nere i de stora salarna. Det var som om hissen till nionde våningen var ett såll. Folk föll ur, men vilka var det som föll?

Det enkla svaret är: de flesta. Och ur alla samhällsskikt. Men det som blev tydligt för mig under de år jag rörde mig på nionde våningen var att nästan ingen av mina kollegor kom från arbetarhem.

Under ett par, tre år undervisade jag i litterärt skapande vid institutionen. Bland studenterna fanns en ganska stor variation i ålder och bakgrund. Många var redan tidigare inskrivna på universitetet och gick litterärt skapande för att utveckla ett intresse. Andra kom utifrån och hade arbeten vid sidan av. En hel del var journalister. Många hade mer eller mindre uttalade författardrömmar. Kvinnorna var i absolut majoritet. Jag skulle säga att den typiska studenten var kvinna, strax under trettio, och medelklass.

Bland mina studenter fanns några med arbetarbakgrund. Jag kände igen dem utan att behöva fråga. Knappast alla, men många. Exakt hur många de var vet jag inte. Frågan om klass är inte något som per automatik kommer upp i diskussioner kring litterära texter. Speciellt inte om majoriteten av deltagarna har medelklassbakgrund. Det verkar som om medelklassen gjort vad den kunnat för att radera klass ur sitt medvetande. Klass finns inte. Och om det nu skulle finnas så är det inget vi talar om.

Under de år jag undervisade var det ett seminarium som skiljde sig från de övriga på just den punkten. Jag lyfte då, med utgångspunkt i en av deltagarnas texter, upp frågan om klass. Anledning var att jag i den texten tyckt mig se hur själva kärnan var klassresenärens dilemma.

Texten var skriven av en kvinna i trettioårsåldern, eller strax under. Berättelsen handlade mycket om svårigheten att hitta sin egen identitet, om osäkerhet i förhållande till studiekamrater, till studierna, till ett framtida arbete. Inget ovanligt för en ung människa, men då jag läste berättelsen kunde jag nästintill stycke för stycke se hur huvudpersonens problem var knutna till frågan om klass. Det sades aldrig rakt ut i texten, men för en som gått igenom det hela var det uppenbart.

Men texten svajade i sin självförståelse, den förblev oklar, och jag trodde då, och jag tror nu, att den förblev oklar eftersom det inte bara var textens huvudperson som var osäker, utan i lika hög grad författaren till texten.

Huvudpersonen insåg inte grunden till sin förvirring och osäkerhet, och det är helt i sin ordning. Men problemet var att inte heller författaren verkade inse det, och därmed gick också läsaren vilse. Texten stod och svajade utan fäste. Allt huvudpersonen gjorde och sa var grundat på klasserfarenhet, men alla förklaringar texten försökte ge grundade sig på lite allmänt hållen psykologi.

Eftersom jag av erfarenhet visste att det här med klass kan vara känsliga saker gick jag ut lite försiktigt, tog konkreta exempel och började med gruppen diskutera varför personen gör som hon gör, varför hon tänker som hon tänker.

Sedan cirklade jag sakta in mot det jag upplevde vara kärnan.

Under seminarierna brukade diskussionerna vara ganska avspända. Ibland uppstod smågräl, en eller annan visade upp en sur min, gav små nålstick, mer sällan en bredsida. Men för det mesta gick det ganska lugnt till.

Men den här gången, då jag kommit så långt som till att uttala ordet klass, då fick jag i det närmaste hela seminariet emot mig.

Nej, sa de, det tror vi inte alls. Klass har inget med det här att göra. Och de avvisade exempel efter exempel. Tryckte ifrån med ett stort nej.

Och ivrigast av alla var textförfattaren själv.

Nej, sa hon, det har absolut inget med klass att göra. Och hon bad mig att efter seminariet visa henne alla ställen där jag tyckt mig se klassresenärens problem beskrivna, för hon ville försäkra sig om att alla de ställena skulle strykas ur manuskriptet.

Under det här seminariet, som hade ett tjugotal deltagare, var det en enda som stödde mig i min tolkning, som hade sett samma saker som jag och som upplevde berättelsen som just en beskrivning av klassresenärens svårigheter. Den deltagaren var en kvinna i sextioårsåldern, invandrad från östra Europa och som under sin yrkesverksamma tid i Sverige arbetat inom så kallade lågkvalificerade yrken.

Kvinnan i berättelsen var en människa som befann sig på en plats där hon inte kände sig hemma, men där hon ändå ville vara. Hon beundrade sina kurskamrater, de som rörde sig som fisken i vattnet bland märkeskläder och karriärvägar. Och hon bar på två rädslor: att bli avslöjad, och att inte hålla måttet. För om hon inte höll måttet var hon en misslyckad människa, och då väntade ett arbete i kassan på Konsum. Eller på fabrik.

Just rädslan att hamna i kassan på Konsum eller vid det löpande bandet på en fabrik var också något som kom upp under seminariet. Mina studenter förnekade att det skulle ha något med klass att göra. De kände flera, sa de, till och med från välbärgade Djursholm, som jobbat i kassan på Konsum. Då vi grävt lite djupare i ämnet visade det sig dock att det handlat om sommarjobb under studietiden. Men, tyckte de, det ändrade inget.

När jag satt där vid Stockholms universitet och tittade ut över studenterna som samstämmigt hävdade att klass inte har någon betydelse, ja, kanske inte ens finns, kände jag något som närmast kan beskrivas som hat. Jag höll händerna framför mig på bordet och såg att de darrade. Jag tittade upp. Där satt en blivande författare, där en journalist, där en som var i sluttampen på sina juridiska studier. Alla uppväxta i akademikerhem.

Jag tror att jag lyckades hålla mig inom ramarna den där dagen. Ingen av studenterna slutade, ingen lämnade in en anmälan till prefekten. Själv minns jag inte så mycket av det som hände under resten av lektionen. Troligen var jag fortfarande i darrning när jag tog hissen upp till mitt rum på nionde våningen. Kanske var jag också lite stolt över min professionalism. Jag hade ju faktiskt inte kallat dem bortskämda små kräk, jag hade inte jagat dem ur rummet. Jag hade inte ens yttrat en svordom.

Jag undrar om det inte var just den dagen jag beslutade mig för att lämna Stockholms universitet?

Anette Kullenberg gav i början på sjuttiotalet ut en bok som hette Överklassen i Sverige. I den intervjuade hon ett antal representanter för den svenska överklassen. Den riktiga överklassen. Den fanns. Och finns. Men, skriver Kullenberg, ”många tycks – genom att använda bekväma skygglappar – tvivla på att överklassen fortfarande existerar.”

Jag tror att stora delar av dagens medelklass växt upp med liknande skygglappar. Men det man nu tvivlar på är arbetarklassens existens. Politiska skribenter på de stora dagstidningarna plockar med jämna mellanrum fram någon figur med hantverkaryrke och stora inkomster, och ställer sedan frågan: är det här arbetarklass?

På det ska man naturligtvis svara nej, eftersom det tydligt framgår att mannen kör Mercedes och tjänar mer än tidningens ledarskribent.

Räcker inte det för att få folk att inse att vi alla numera inlemmats i mellanskiktet, kan man alltid hänge sig åt att försöka definiera själva begreppet ”arbetarklass”. Då hamnar man i en gränsdragningsdiskussion man aldrig kommer ur, och slipper dessutom alla tråkiga påpekanden om hälsa, jämlikhet och framtidsutsikter.

Den indiske ekonomen Amartya Sen sa en gång att bara för att det är oklart vart vissa områden mellan Kina och Indien egentligen hör, så är det knappast skäl till att inte skilja mellan de båda länderna.

Detsamma torde gälla samhällsklasser.

Ja, varför? Varför blev jag så arg bara för att studenterna ifrågasatte min tolkning av en litterär text?

Vi uppkomlingar är kända för att överreagera. Jag har själv satt punkt för trevliga institutionsfester bara för att någon råkat nämna vänsterns avundsjuka, eller från höger angripit en socialdemokrati jag själv annars kan ställa mig väldigt kritisk till.

Men den här gången tyckte jag ändå inte att jag överreagerade. Det var inte texten, eller enbart texten, diskussionen handlade om. Vad studenterna upprepade var något jag hade hört – uttalat, inlindat eller outsagt – sedan jag började studera på universitetet tio-femton år tidigare: att arbetarklassen inte finns, och om den nu ändå skulle råka finnas, så har den ingen betydelse.

Och jo, jag vet. Man kan diskutera om arbetarklassen finns som enhetlig politisk kraft. Och det gör man ju gärna i sådana här sammanhang. Liksom man gärna diskuterar gränsdragningar. Det är effektivt. Det flyttar fokus från det man egentligen säger, nämligen att din, din släkts och dina vänners historia är utan större betydelse, ja egentligen inte ens värd att nämna. Så, låt oss gå vidare med viktigare saker.

Det som tillkommer är att jag in på kroppen känner till konsekvenserna av att falla. Just det som kvinnan i berättelsen var rädd för. För om hon föll, om hon inte höll måttet, skulle hon singla ner nivå för nivå och slutligen landa vid det löpande bandet.

Det som mina studenter ansåg kunde hända vem som helst, oavsett ursprung, på jämlika villkor.

Men det stämmer inte. Det är nämligen skillnad på att falla och att falla.

Vi återvänder för en stund till Anette Kullenberg och hennes Överklassen i Sverige. Så här skriver hon om dem högst däruppe:

”För samtliga gäller att de aldrig […] haft något att frukta, i fråga om den egna tryggheten. De är omgivna av nära släkt och vänner, som alltid kommer att se till att de har det bra. Skulle de misslyckas dämpas fallet snabbt. På kort tid utvecklas det starka skyddsnät, som består av inflytelserika kontakter med förgreningar över hela landet. De fångas upp och återförs in i leden.”

Nu gällde det här knappast samtliga mina studenter, som spände över en stor del av den sociala skalan, med tyngdpunkt på medelklass och övre medelklass. Och skyddsnäten kan väl antas vara av olika beskaffenhet beroende på familj och socialgrupp. Från överklassens uppspända nät via medelklassens madrasser och ner till den rena asfalt som möter en fallen parveny. Så, hur mycket man har att frukta vad gäller den egna tryggheten har faktiskt med frågan om klass att göra. Nämligen: vad innebär det att falla?

För några år sedan skrev jag en roman som hette Fallstudie. En berättelse om materialanskaffning. I den boken berättar jag om en grupp artister som gör konster på lina. I romanen har berättelsen vidare syftning än att bara handla om klass, men tanken på klass var själva grunden. Den som går utan skyddsnät vet vad ett fall betyder. Den som går med skyddsnät vet att ett fall inte är oåterkalleligt: man studsar ur nätet, ner på marken och klättrar uppför repstegen igen. Linan, staven de håller i handen, höjden, allt är lika för båda. Men den som går med skyddsnät kan röra sig ledigare, ta fler chanser, och kanske våga det nästintill omöjliga. Fråga lindansaren: spelar det någon roll om man har skyddsnät eller inte när man prövar ut sina nya piruetter?

När jag i tjugoårsåldern stod i en långtradare med en krok i högerhanden och travade tjugofemkilos frysta torskblock på pall, var det ett liv jag var född till. Jag trivdes. En bit ifrån mig stod en annan man, dubbelt äldre och dubbelt kraftigare. Då jag tittade ut över planen kunde jag se ytterligare långtradare som väntade på att bli lossade. Det fanns arbete till kvällen. Och fler bilar var på väg ner från Norge.

Det var ett bra arbete. Men jag ville något annat. Jag ville skapa mitt eget liv, göra det mesta möjliga av den eventuella begåvning jag hade.

Senare har jag arbetat på Saab och Volvo. På båda ställena blev jag erbjuden att avancera då jag meddelade att jag skulle sluta. I Åbo hamn erbjöds jag fast anställning trots att jag aldrig ens sökt. Och att det här hände beror på en enda sak: jag var född arbetare, jag kände mig hemma i de miljöerna och jag klarade av att utföra det jag blev satt att utföra. Jag var som fisken i vattnet.

Det var bra arbetsplatser. Jag skulle ha kunnat leva ett liv där. Men jag ville något annat. Man måste få vilja det, även om man är född arbetare. Men det är en lång väg att gå. Och då man sent omsider kommer fram är hemkänslan borta. Det har sagts att klassresenären spelar alla sina matcher på bortaplan. Och det är sant. Men man kunde också tillägga att hon får ta sig till matchen utan tränare, materialförvaltare och vägbeskrivning.

För många kan det här vara irriterande att höra. Klass provocerar. Då Anneli Jordahl var ute för att berätta om sin bok Klass – är du fin nog? reste sig en kvinna i publiken upp och sa: ”Och DU där! Vad snackar du om egentligen? Vad är det för JÄVLA resa du har gjort?”

Den dag resorna går lika flitigt åt båda hållen kanske vi kan sluta snacka. Då läkarsonen tänker att neej, jag ska nog inte bli jurist eller kirurg, jag passar helt klart bättre som städare. Den dag han tänker så, och också lever sin dröm, då kanske vi börjar vara framme.

Akademikerbarnen från Djursholm som sommarjobbade på Konsum upplevde troligen inte att de hamnat på den plats i livet som de var skapta för. De kände sig inte låsta vid kassan eller lagret. De gästspelade. De själva och deras föräldrar visste att de var ämnade för annat. Deras drömmar var inte hotade. Vägen låg fri.

Kvinnan i berättelsen däremot, hon kände att hon var ämnad för Konsum eller fabriken. Hon drömde annat, men visste samtidigt att drömmar är sköra; de brister och plötsligt är hon tillbaka i det hon en gång lämnat. Universitetet riskerade bli hennes gästspel.

Det är en betydande skillnad.

Kapital går i arv. Och det gäller alla former av kapital: ekonomiskt, kulturellt och socialt. Det är inget konstigt med det. Inte nödvändigtvis något fel heller. Konstigt blir det först när vi förnekar att det skulle ha betydelse.

Jag började studera på universitetet samma år som jag gav ut min första bok. Det var 1988 och jag var tjugosju år gammal. Jag hade redan då erfarenheter som på inget sätt var unika, men ändå ovanliga i den värld jag trädde in i. Det tog mig ganska exakt tolv år innan jag kom så långt att jag kunde omvandla min historia till kapital. Innan dess befann jag mig på ständigt slak lina. Jag föll inte. Jag har ännu inte fallit. Jag vet inte om jag kommer att falla. Det jag vet är att något skyddsnät, det finns inte.

Den här texten ingår i antologin Obs!Klass, Trygve Söderling och Charlotte Sundström (red), som kom ut på Schildts förlag i augusti 2009. Boken recenseras i denna tidning på sidan 10.