Nummer efter nummer av den svenska konsttidskriften Paletten har gjort mig glatt överraskad, exakt varför är svårt att sätta fingret på.
Det är någonting i samspelet mellan innehåll, form och attityd. Känslan av att tidningen får konsten att kännas väsentlig och att man vet lite mer efter att ha läst (i) den. I år har sju decennier gått sedan det första numret av Paletten kom ut. Ålder i sig är ju heller för tidningar ingen garant för kvalitet, såvida de inte lever med i tiden och samtidigt lyckas med konststycket att hålla rätt distans till den, vad det nu kan vara. En produkt mindre av möda och besvär än av intuition och vakenhet, kanske. Och för att tidningen skall vara och bli bra behövs lite mod också. Paletten idag görs, tycks det, med alla dessa ingredienser, och det är att gratulera!
Det senaste numret, som släpptes i samband med konstnärernas konstmässa Supermarket i Stockholm för någon vecka sedan, har temat censur och konsensus, och ”lyfter fram konst som rör sig en bit bort från allfartsvägarna”, för att citera chefredaktören Sophie Allgårdh i ledaren. Det handlar inte om underground-, särlings-, avantgardekonst eller sådant, utan om det som finns på allfartsvägen, men har någon dimension som så att säga stör. Den sovjetkritiska utställningen Härlig är jorden, 1980, som tegs ihjäl av konstkritiken i Sverige på tröskeln mellan 1970- och 1980-talet. Mera och mindre sofistikerade protester mot ”blod för olja”, d.v.s. USA:s och andras våldsamma och blodiga intrång i Mellanöstern – oroande för alla de oskyldiga människor som passerar och tvingas se de återskapade spåren efter bombattacker för att säkra oljetillgången hos oss. (Sophie Allgårdh: ”Härlig är jorden. Utställningen som Sovjet ville stoppa”, ”Aktivism & censur. I skuggan av 11 september”). Minnenas museum, presenterat i intervjuform med Erik Berggren och Sophie Allgårdh under den festliga rubriken ”Museet, som motgift mot nyhetsfabriken”, angriper den arrangerade glömskan som utplånare av obekväma konstyttringar. Den absurda striden om det offentliga rummet så som den begicks kring Engelbrektsstatyn i Falun, sammanfattad av Richard Sangwill. Och en hel del till.
Glädjande är också att den arkitekturkritiska debatten fortsätter – diskussionen kring kritiken av de olika visuella konstformerna kunde säkert föras i det oändliga, och någonstans på vägen tror jag vi skulle börja bli klokare beträffande vad det egentligen är vi diskuterar.
Sist men inte minst är också detta nummer av Paletten vackert – inte pedantiskt eller tvångsmässigt trendigt tillrättalagd, ger snarare ett spontant intryck med massor av bilder på papper som inte vill reflektera fast man försöker … och fonter som en vanlig dagstidning. Och, för att hålla tidningen från att bli alltför teoretisk, som det påpekas på websidorna, inleds och avslutas numret med konstnärer.
Paletten 1/2010 www.paletten.net

Bianca Gräsbeck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.