Scenen är något av nuets plats men perfomancegruppen Oblivia ger sig ut för att gräva fram förträngda förlopp i teaterrummet.

”Glömskan är grunden vi står på”, skriver Oblivias konstnärliga ledare Annika Tudeer i jubileumsboken Att vara cool i barer – 10 år med Oblivia och anknyter till den svenska essäisten Aase Berg som menar att medvetandet inte sitter i nuet, utan i minnet.

Oblivias treårsprojekt Entertainment Island, bestående av tre föreställningar, en film, en fotoutställning och en föreläsningsserie, har just kommit till sin ände på Kiasmateatern och är nu redo att turnera i Europa.

Den första delen av föreställningstrilogin är en existentiell betraktelse över underhållningsindustrins mekanismer, där frågan är vad det är för en jagbild som skapas i en värld där allt är yta. Den här industrin hävdar att den bara vill roa oss. Oblivia synliggör vad följderna blir när dess strukturer blir identitetsskapande och existensberättigande. Föreställningen visar hur jaget blir ett skal, hur språket blir tomt, ekande på en oändlig arena. Men glädjen och livslusten finns också där, Entertainemnt Island 1 är en sprudlande föreställning.

Entertainment Island 2 rör sig i underhållningskulturens efterdyningar på en kollektiv och lokal nivå. Aktörerna är i konstant rörelse och ofta nära det våldsamma och grymma i strukturerna. Samtidigt skapas en distanserande och fiktiviserande ”big papier-marché”-narrativ (ett förtecken som används framför det mesta som sägs) och en lek med spelet i spelet, som låter föreställningen reflektera sitt eget väsen.

Den tredje och avslutande delen å sin sida ställer frågor om lustens och driftens relation till underhållningsindustrin. Även här leker Annika Tudeer, Anna Krzystek och Timo Fredriksson med föreställningen som föreställning. Scen två inleds med att Krzystek noggrant betraktar sitt underliv och konstaterar att det påminner om en liten teater, en liten scen i väntan på handling.

Scenerna undersöker genom en komisk minimalism våldsamma uttryck för våra perversioner, eller kanske snarare perversionernas populärkulturella yttringar och det performativa i dessa. Ändå tillåts den till synes civiliserade ytan aldrig spricka, åtminstone inte slutgiltigt, man håller kulisserna uppe. Samtidigt får sökandet efter förströelse, förförelse och förlösning allt mörkare undertoner. Genom upprepningens dramaturgi undersöks lagren av destruktion i mötet mellan privat sexualitet och allmän underhållning.

frihet och ansvar

Uttrycket i alla delar av Entertainment Island är avskalat. Förutom ljus- och ljud utnyttjas inga hjälpmedel eller effekter. Rörelsen framställs som minst lika igångsättande som intellektet och det är just ur laddningen mellan kropp och tanke som Tudeer, Krzystek och Fredriksson verkar ösa sitt material, som de sedan filtrerar till ett vänligt ironiskt uttryck och en dramaturgi där rytmen och strukturen bygger upp berättelsen, inte tvärtom.

De tre aktörerna leker också med sin egen identitet och sina egna namn och kostymerna ger ett intryck av vardaglighet. Det finns ingenting förskönande, men inte heller någonting förlöjligande i uttrycket, även om följderna ofta är komiska. Tudeer konstaterar att Oblivia är en fysisk grupp där alla kroppar duger. Tänjandet på kroppens gränser har fått ge vika för ett manifesterande av dem. Hon menar att då aktören inte behöver strida mot sig själv, utan kan behålla en känsla av att vara sig själv, så är det till förmån för koncentrationen på struktur och innehåll.

Det är också till förmån för åskådaren och det är en av de saker som gjort att jag fäst mig vid Oblivia – de företräder en kroppsbild som inte är manipulerande. Oblivia lämnar min kropp i fred, samtidigt som de ger den ett slags existensberättigande.

Det samma kan sägas om den intellektuella delen av Oblivias föreställningar. Första gången jag såg dem och skulle skriva om dem var jag för en stund förbryllad och visste inte vad jag skulle skriva, tills jag insåg att jag kunde skriva vad som helst. Det finns en frihets- och ansvarsprincip inbyggd i föreställningarnas tilltal. Liksom kroppen ger de även tanken rum. Det är en sokratisk förlossningskonst Oblivia företräder, de företräder det goda samtalet, där jag tillåts upptäcka och utveckla mina egna tankar.

Åskådarens position

I Att vara cool i barer beskriver Annika Tudeer Oblivias väg från plats-specifika föreställningar till föreställningar i teaterrummet, ”efter [Becketts] What Where [vid VR-magasinen] lämnade vi uteplatserna och flyttade in i teaterrum för att arbeta med metafysiska rum.” Hon konstaterar att scenen visade sig vara det bästa arbetsredskapet för Oblivia och att det som förr hade upplevts som restriktioner nu innebar frihet och nya möjligheter.

Flytten in i teaterrummet innebar också en radikalisering, menar hon, gränserna och överträdandet av dem blev tydligare. Men, fortsätter Tudeer, man drogs länge mellan lusten att vara obskyr i källarhålor och långsamt utveckla sin konst, och behovet av att bli sedda och erkända.

Någonstans här upplever jag att det finns ett problem i framförallt del 2 och 3 av Entertainment Island. Under tvåan satt jag och funderade på om det var jag eller föreställningen som hade dålig energi, men att döma av kvinnan som satt bredvid mig och frekvent kollade sin mobil kan jag inte ha varit den enda som saknade en starkare vibration mellan scen och salong.

Men jag tvekade ändå och fick inte tag i vad energiförlusten berodde på. Och det var inte förrän jag dagen därpå såg del 3 som jag blev övertygad om att problemet verkligen existerade. I och för sig var detta Oblivias 10-års jubileums föreställning, så det är inte konstigt att publiken bestod av Helsingfors performance-fält. Men eftersom föreställningen handlar om underhållningskulturens biverkningar och följdsjukdomar i en dramaturgi som leker med föreställningens eget väsen, så hotar cirkeln och processen att sluta sig bara om sig själv och den egna kretsen.

Istället för att sticka hål på myter i underhållningskulturen bildas en ny (performance-)bubbla. Och den energi och de betydelser som jag föreställer mig att föreställningen kunde besitta i mötet med en större och heterogenare publik blir inte förlösta.

Tudeer citerar regissören Elisabeth Le Compte som säger att publiken är den enda orsaken varför man överhuvudtaget gör en föreställning och att detta är en fundamental utgångspunkt som man alltid har anledning att återkomma till, så även åskådarens position.

Jag undrar alltså ifall inte frågan om vilken publik man gör en föreställning för borde ha ställts även här. Och om Oblivias flytt in i teaterrummet och gruppens samarbete med Kiasmateatern har lett gruppen till en punkt där det återigen krävs reflektion över kanske inte så mycket rummet som salongen.

Sofia Aminoff

Entertainment Island 1–3. Koncept och aktörer: Timo Fredriksson, Anna Krzystek, Annika Tudeer. Kiasmateatern 2–4.12.

Annika Tudeer: Att vara cool i barer – 10 år med Oblivia. Utgiven av Oblivia, Helsingfors 2010.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.