”Jag beklagar att behöva säga att sekretariatet är inne i en förfallsprocess. Det inte bara faller isär – det är på drift mot irrelevans.”
Den svenska superrevisorn Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för FN:s internrevision, sparade inte på krutet i sin slutrapport om organisationen. I synnerhet är det generalsekreteraren Ban Ki-moon som får ta emot bredsidorna. Att han inte är någon stor talare eller lyckas personifiera världssamfundets fredsvilja, som sin företrädare Kofi Annan, torde inte vara någon nyhet. Men Ahlenius rapport från i sommars visar att han inte heller är en kompetent byråkrat eller organisatör. Hon beskriver ett svagt ledarskap.
För ett par veckor sedan kom boken Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-moon ut. Den är skriven av journalisten Niklas Ekdal i samarbete med Ahlenius själv. Dagens Nyheter publicerade ett utdrag ur boken som av allt att döma är mycket kritisk. Ban anses omge sig av ja-sägare och kräva orimlig lojalitet av alla medarbetare medan han själv mest är intresserad av att säkra omvalet för en andra mandatperiod. ”Han är en katastrof”, säger en anonym diplomat helt kort.
För en utomstående är det förstås svårt att dra några långtgående slutsatser om de interna problemen i FN-skrapan, men Ahlenius rapport får anses ha hög trovärdighet. Det vem som helst kunnat se är att FN som aktör på en globala arena och rent medialt spelar en allt mer blygsam roll. ”Kofi Annan” ger (ännu i dag) dubbelt så många googleträffar som ”Ban Ki-moon”, även om en så simpel undersökning inte kan ha alltför stora anspråk.
Det som gör Bans misslyckande än mer bekymmersamt är att FN kunde ha en mycket viktigare roll att spela med tanke på hur värden utvecklats de senaste tjugo åren. Under stora perioder av kalla kriget var FN tämligen handlingsförlamat oberoende av organisationens ledarskap. I dag känns möjligheterna större och öppningarna fler.
Att skylla alla FN:s misslyckanden på generalsekreteraren är ändå inte riktigt rättvist. Förutom det knepiga i att jämka 192 viljor på sex officiella språk har organisationen också haft stora problem med korruption, nepotism och ohanterlig byråkrati. Dessutom dras FN med ett säkerhetsråd där åtminstone tre av de permanenta medlemmarna antingen är fientligt inställda till FN:s politiska ambition som sådan eller i praktiken inte delar världsorganisationens värdegrund gällande mänskliga rättigheter och demokrati.
Å andra sidan: för fredliga småstater är FN fortfarande en viktig plattform till vilken det är svårt att se några alternativ. Inget annat etablerat samarbetsforum har samma principiella auktoritet. Men denna auktoritet – eller moraliska makt om man så vill – står i relation till hur och med vilken integritet FN:s främsta företrädare lyckas manifestera den. Man får hoppas att Ban Ki-moon efter sin första mandatperiod ersätts av någon som vågar och vill hålla en högre profil.
En sådan borde vara möjlig åtminstone i de frågor och konflikter där världens stormakter inte har alltför direkta intressen: miljö- och fattigdomsfrågor, global rättvisa och ett allmänt kulturellt och socialt närmande mellan öst och väst, mellan den islamska världen och den kristna. Men i förlängningen måste FN också våga utmana elefanterna. För fredens skull.
Fredrik Sonck
