Känslornas politik

1,1K

”Vi har fått en ny presschef på universitetet. Första gången vi satt ner och fikade tillsammans med en kollega tog det bara fem minuter innan vi började prata om Dansk Folkeparti, och hur förskräcklig Pia Kjærsgaard är. Där satt vi, tre välutbildade kvinnor, och direkt hittade vi vår gemensamma samlingspunkt. Vi människor gör så för att komma närmare varandra. Det är inte i första hand för att ta avstånd från andra grupper.”

Citatet ovan ska tillskrivas den danska statsvetaren och vänsterpolitikern Marie Fugl, som intervjuas i Linnea Nilssons och Emil Schöns bok Fult folk från ifjol.

Man kan anta att tre slumpvis utvalda och sinsemellan obekanta Ny Tid-läsare skulle fungera på samma sätt – med den skillnaden att Timo Soini och Sannfinländarna skulle vara det givna samtalsämnet i dessa dagar.

Fult folk är för övrigt en kartläggning av den svenska underklass som röstar på Sverige-demokraterna och boken består i huvudsak av intervjuer med deras väljare. Marie Fugl finns med på ett hörn eftersom hon är kritisk till den dominerande väljarforskningen som utgår från att vi röstar på det parti vars åsikter bäst överensstämmer med våra egna, att vi utgående från vår livssituation försöker optimera beslutet vid valurnan. Enligt Fugl agerar vi betydligt mer känslomässigt då vi röstar.

Kanske är det i detta ljus Sannfinländarnas motvilja mot ”postmodern konst” och samkönade äktenskap ska ses (Sverigedemokraterna har snarlika idéer). Det handlar inte om några tröskelfrågor, utan om emotionella krokar i valfisket bland den stora del av befolkningen som faktiskt uppfattar icke-reproduktiv sexualitet som ”onaturlig” och icke-figurativ eller provocerande konst som ”onödig”. Martina Reuter har i intervjun här intill alldeles rätt i att den stora skiljelinjen i politiken handlar om skatter och hur dessa uppbärs. Samtidigt har många vänsterpolitiker – kanske för att man upplevt att det är svårt att göra sig hörd i ekonomiska frågor – fokuserat på värdefrågor, som just samkönade äktenskap.

Det är naturligtvis ingen oviktig fråga men i bildade och sekulariserade vänsterkretsar väcker den sällan debatt – alla är överens, homofobi är något musealt. Men för en betraktare utan större kulturellt kapital kan det tvärsäkra försvaret för homosexuellas rättigheter framstå som arrogant. På samma sätt kan en del konstyttringar på ett subjektivt plan verkligen framstå som onödiga eller till och med farliga. Orsaken är brist på bildning men resultatet är att en del av underklassen börjar känna ett främlingskap i förhållande till sina representanter. Plötsligt är riksdagsmannen inte längre en företrädare utan en advokat, och det är en viss skillnad. Så när en Pia Kjærsgaard eller en Timo Soini utmanar etablissemanget spelar det inte så stor roll att partiprogram och uttalanden är uselt underbyggda. De återtar rollen som företrädare och vädjar inte till intellektet utan till känslan. Samtidig som ett visst mått av passion är helt essentiell i all politik är denna exploatering av oreflekterade emotioner populismens kärna.

I Fult folk sammanställer Nilsson och Schön för övrigt en del statistik som tydligt visar att sverigedemokratiska väljare saknar kulturellt kapital. Värt att notera är att de ekonomiska skillnaderna i förhållande till andra väljare (beträffande boende, anställningsförhållanden, arbete och så vidare) är betydligt mindre.

Bara 9 procent av Sverigedemokraterna har studerat på en högskola – att jämföra med 20-55 procent av de övriga partiernas väljare.

Varannan miljöpartist, var tredje vänsterpartist och var fjärde socialdemokrat säger sig vara intresserad av klassisk teater. Detta gäller inte ens var åttonde sverigedemokrat.

Fredrik Sonck