Världspolitiska skeenden har tid efter annan slussat greker i diasporan tillbaka till moderlandet, på gott och ont.
– Jag föddes i en grekisk familj i Uzbekistan i Sovjetunionen. Jag berättar det här för att du ska förstå varför jag kom hit och hur jag har uppfattat mänskorna här.
Inna Sarigiannidis sitter i sitt vardagsrum i Aten och serverar mig grekiskt kaffe och grekisk konfekt. Hennes historia representerar på sätt och viss historien om alla de greker som har fötts utanför det gamla Grekland. Förändringar i de politiska styrkeförhållandena i världen har i olika repriser kastat dem i famnen på moderlandet.
– Jag växte upp i en familj där drömmen att en gång komma till Grekland var väldigt stark. Så det var drömmarnas uppfyllelse när jag i slutet av år 1991 kom till Grekland tillsammans med min dotter.
Inna Sarigiannidis familj kommer ursprungligen från Pontos, en region söder om Svarta havet som Grekland avträdde till Turkiet år 1923. Hennes farföräldrar arbetade i silvergruvorna nära huvudstaden Trebisond. När silvergruvorna stängdes sökte sig mänskorna till andra sidan Svarta havet och därifrån vidare till Krim eller Kaukasus.
På vägen dit, i Turkiet, föddes Innas pappa. Innas mor föddes på Krim. Bägge familjerna hade det bra ställt och var till och med relativt förmögna, men år 1917 utbröt revolutionen och de förlorade allt de ägde.
De greker som stannade kvar i Pontos fick slåss för sin existens ända fram till år 1922, ett år som i grekisk historia går under benämningen ”katastrofen”. Det var då den grekiska armén slutligen förlorade kriget i Mindre Asien och Pontos och de andra områdena i Anatolien blev turkiska. Över en miljon mänskor flydde till Grekland. De som inte lyckades fly gick ett okänt öde till mötes. Man räknar med att 680 000 greker dödades av den turkiska armén.
likt och olikt
Det var svårt för den grekiska staten att ta hand om så många flyktingar. I praktiken togs de inte heller om hand utan fick klara sig med hjälp av den redan utblottade ortsbefolkningen. Många fick bo i tält i flyktingläger. En femtedel av dem dog under det första året i sjukdomar som malaria, kolera och tyfus.
Miranda Terzopoulous föräldrar hörde till dem som överlevde. Själv är hon född i Aten men har vuxit upp omgiven av drömmar om Pontos.
– Bland den äldre generationen pågår det en ständig jämförelse mellan vad som är bra eller dåligt här och där, vad som är likt och vad som är olikt. Som det här med smöret till exempel. I Mindre Asien höll sig folk på landsbygden med kor medan djurhushållningen i Grekland traditionellt bygger på får och getter. I Pontos använde man följaktligen smör i matlagningen medan man i moderlandet Grekland använder olivolja – ett fattigdomsbevis om du frågar min gamla mor, skrattar Miranda.
Inna Sarigiannides dröm om Grekland fick näring av det öde som drabbade pontosgrekerna i det gamla Sovjetunionen. Stalinregimen skickade dem till arbetsläger i Uzbekistan, Kazakstan och Sibirien. Inna och hennes bröder föddes i Uzbekistan.
– Jag har alltid, alltid känt mig som grek. Det talades grekiska hemma hos oss. I Stalins Sovjetunionen kände grekerna sig som främlingar och icke-önskvärda element. Ibland fick familjen besök av KGB som ville veta vad de ägde och vad de arbetade med.
Då Sovjetunionen föll sönder var Inna en av de tusentals greker som ville komma till Grekland, Utopia, moderlandet, som de hade drömt om hela tiden, men aldrig sett.
Tyvärr blev den första kontakten med verkligheten i det nya landet en besvikelse. Inna säjer att hon själv var lyckligt lottad. Hon kunde ryska och engelska och den grekiska hon hade lärt sig hemifrån. Hon fick genast jobb inom invandraradministrationen. Där såg hon hur svårt det var för många från det gamla Sovjetunionen.
– De här immigranterna talar knappt nån grekiska, de talar ryska eller georgiska. Många av dem är välutbildade men de kan inte få ett jobb då de inte talar språket. De har det svårt och hankar sig fram i dåligt betalda jobb.
De gamla flyktingarna från Pontos har det bra idag. De är mycket stolta över den gamla pontiska kulturen: danserna, sångerna och dialekten.
Miranda Terzopoulous far var ordförande i en av de pontiska föreningar som grundades för att hålla liv i minnet och traditionerna. När han dog spelades det säckpipa, ett av de traditionella instrumenten i Pontos, vid hans grav.
För Miranda har de här traditionerna inte samma betydelse. Hon är antropolog och har studerat nationalismens olika uttryck.
– Om man driver de här särdragen och skillnaderna för långt är det lätt hänt att de utnyttjas i propagandasyfte och leder till större konflikter, mellan stater.
nya och gamla
flyktingar
Ärren från det förflutna är svåra att släta ut. Så sent som år 2009 efterlyste pontosgrekerna en officiell ursäkt av Turkiet för det de kallar ett folkmord, med hänvisning till förtrycket av de kristna grekerna fram till år 1923.
Också på grekisk mark har det uppstått kulturella motsättningar mellan nya och gamla ”flyktingar”. De gamla pontiska flyktingföreningarna har försökt integrera inflyttarna från det gamla Sovjetunionen i den pontiska kulturen. I viss mån är det ett försök att hämta nytt blod till de gamla föreningarna där medelåldern börjar vara rätt hög och de levande minnena få. Men nykomlingarna betraktas som ryssar eftersom de ”dricker på ryska och känner på ryska”, som en pontisk föreningsmedlem uttrycker det.
Också Inna har känt av den här attityden:
– Nu har taxichauffören slutat fråga mig varifrån jag kommer när jag talar grekiska med en konstig accent, säjer Inna. I början kändes det förödmjukande att tvingas förklara att jag är grek trots att jag inte talar perfekt grekiska. När de kallade mig ryss ville jag bara gråta.
Inna har fått anstränga sig för att förstå hur det grekiska samhället fungerar.
– Livsstilen och sättet att tänka är helt annorlunda än i Ryssland. Men eftersom det ändå har varit min dröm att komma hit, så har jag tålamod.
Det har däremot inte de som kom till Grekland i hopp om att bli rika snabbt. De har varit missnöjda med allt, berättar Inna.
– När jag lyssnar på dem, brukar jag undra varför de inte packar sina ägodelar och flyttar tillbaka till Ryssland. Men väldigt få gör det. Efter att ha bott här i ett tiotal år har de vant sig vid hur det här systemet fungerar, de har vant sig vid livsstilen. Den andra och viktigaste orsaken till att de stannar är att de har barn som har rotat sig här. Barnen skulle aldrig flytta till Ryssland.
text&foto: Henrietta Clayhills
