Två bröllop

av Anna Rotkirch
Anna Rotkirch

Anna Rotkirch

Kort efter att datumet för britternas kungliga vigsel meddelades i höstas blev vi bjudna till ett annat bröllop. Samma aprilvecka som det stora ståhejet i London gick av stapeln skulle Sabitha, mellersta dottern i en familj i Kerala i sydvästra Indien, gifta sig. I månader följde jag med förberedelserna inför båda evenemangen, det ena genom globala och lokala media, det andra genom telefonsamtal och brev.

Till en början lekte jag ”Hitta sju olikheter”, senare uppgraderat till ”Hitta sjutusen olikheter”.

Det indiska paret kommer från fattiga arbetarfamiljer i ett fattigt land. Båda är troende muslimer, fast mannens släkt är striktare ortodox: deras kvinnor klär sig i svarta sjok, medan Sabithas moderatare familj bär indiska kläder och visar håret. Sabithas pappa, som arbetade som bärare, dog för några år sedan. Han var kommunist och lät alla sina tre döttrar gå i goda skolor. Efter hans död har mamman gjort sitt yttersta för att ha råd att både utbilda och gifta bort de tre döttrarna.

 

Den indiska förlovningen hade eklaterats vintern 2009 genom ett högtidligt kontrakt mellan familjernas äldre män. Sabitha representerades av sin morbror, hennes blivande man av sin pappa. Fästmannen var själv inte närvarande, för han byggde liksom så många andra Keralabor hus i arabländerna. Under förlovningen kunde Sabitha dock bekanta sig med svärföräldrarna, bara hon såg till att det alltid fanns en vägg eller en tröskel mellan dem. Kvinnor och män kan inte vistas i samma rum ifall mannen inte är en bror, far eller äkta man.

Mannens släkt krävde ingen brudpenning, vilket var en enorm lättnad for Sabithas familj. Däremot måste Sabitha lova att klä sig i hijab, den muslimska dräkt där huvudduken täcker håret och ärmarna är långa. Sabitha själv hade ett enda villkor: att få arbeta utanför hemmet. Det godkändes.

Efter förlovningen var det tillåtet för paret att tala med varandra, och han ringde henne via Skype. Hon kände faktiskt honom från tidigare (till skillnad från sin äldre syster som gifte sig via en tidningsannons och träffade mannen vid vigseln). Då jag frågade Sabitha om hon tyckte om sin fästman svarade hon enligt seden: ”Jag gifter mig med den min mamma har utsett åt mig.” Men ögonen glittrade.

Kate Middletons väg till altaret var som vi vet något annorlunda. När biskopen i Westminster Abbey frågade ifall hon önskade leva med sin man ”i nöd och lust” brast mänskorna på puben där vi samlats ut i ett spontant gapskratt. Ingen nöd att vänta precis. Och Kate gifte sig av kärlek. Hon har fyllt 30 och är född samma år som William, ett exempel på den västerländska trenden där makarna allt oftare är jämngamla, eller kvinnan till och med lite äldre. Kate hade förstås på samma västerländska vis känt Will länge och sambott i flera år.

 

Vad Kate önskade: att William skulle gå med på att binda sig.

Vad Sabitha önskade: en tidsfrist före bröllopet och den dag då hon i ett slag, 26 gammal, skulle bli hustru och svärdotter i ett främmande hushåll.

Kate ville att klänningen skulle hållas hemlig för hon ville ha något att överraska sin man med på deras bröllopsdag. För Sabithas del var det tvärtom. Med dresskoden som en av paragraferna i det äktenskapliga kontraktet, var klänningen ungefär det enda brudgummen kände till på förhand. (Min dotter, som såg båda bröllopen, tyckte Sabithas utstyrsel var finare: en heltäckande röd sari i sidentyg med guldbroderier.)

Men medan olikheterna samlades på hög började jag plötsligt skönja likheter, mera oväntade och kanske intressantare. Båda paren gifte sig till exemplel inom sin egen etniska och religiösa grupp. Äktenskapet kräver av båda kvinnorna att de anpassar sig till mannens familj vad gäller tro och seder (Kate, som av någon orsak inte hade konfirmerat sig, gjorde så lite före bröllopet). Vardera bruden bar smycken som hon fått av sina föräldrar (Kate bar sina ovala örhängen för att matcha tiaran, Sabitha tiotals olika tjocka guldkedjor som hennes mamma samlat till under flera år). Båda bjöd in hundratals gäster.

 

Och fast båda ritualerna hade sina traditionella inslag, var de också späckade med tecken på global modernisering. Alla de fyra som nu gifte sig har fått så mycket och så god utbildning som deras föräldrar kunnat ge dem. Allas föräldrar har också försökt styra sina barns livsval, fast de västerländska måste ta till mera indirekta metoder som rätt hemadress och skola. (Det senare präglar hela det engelska samhället till en grad man knappt kan föreställa sig utifrån – skillnaden mellan skolornas anseende och nivå är enorm och just detta upprätthåller ett tvättäkta klassamhälle. Pengar gör dig inte till överklass, men är du förmögen kan du sätta dina barn i elitens skolor där de får de rätta vännerna och förälskelserna.)

Indiens explosiva utveckling har gjort att också vanliga mänskor allt oftare låter utbilda sina barn. Så Sabitha och hennes man träffades på universitetet, precis som Will och Kate. Alla fyra förväntas också yrkesarbeta. Fast den rätt till lönearbete som Sabitha ännu måste argumentera för, verkar Kate hittills ha undvikit så gott som helt …

 

Ekonomen Pekka Sutela har kallat medelklassens segertåg för den verkliga världsrevolutionen. Det blev inte proletariatets kamp utan borgerlighetens charm som lyckades väcka de ungas längtan. Men triumfen betyder inte att medelklassen är eller kommer att bli likadan i alla länder. Kläderna, maten, barnuppfostran och möblerna är olika. Det finns faktiskt ingen risk för att vare sig Kate eller Sabitha börjar shoppa på Ikea. Snarare handlar det om strävan efter en viss livsstil, dagsrytm och familjeform.

Vi kan till exempel gissa oss till att båda de nygifta paren önskar sig två eller tre barn, knappast flera. Båda städar själva (Kate och William för att de insisterar, Sabitha för att hon inte på länge kommer att ha råd med den hemhjälp den indiska medelklassen automatiskt håller sig med). Båda drömmer om att inte behöva leva med mannens släktingar. Båda hoppas att de kanske någon gång kan bete sig lite mera som de känner det, utan att tvingas följa minutiösa yttre regler. Hur osannolikt detta än ter sig för dem båda just nu. Lycka till.

Anna Rotkirch
Illustration: Christian Aarnio

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.