Kan ordet ansvar, som är ett ord som förbinder människor, omformas eller laddas med en mera positiv och lustfylld betydelse så att ansvar till och med blir något begärligt, frågar Newyorkkonstnären Shelly Silver.

Känner du dig ansvarig för kriget i Irak? Är vi ansvariga för vårt lands regering? Är du ansvarig för den globala uppvärmningen?

Invånarna i New York är ett pratsamt folk. I Shelly Silvers dokumentärfilm in complete world som består av intervjuer där både politiska och allmänfilosofiska frågor ställs till människor på gatan tar folk sig tid att svara, grunnar medan de tittar ut i luften och medger gärna att deras åsikter i ett visst spörsmål har ändrats under de senaste åren. Bakgrunden till Silvers film var att hon inte längre kände igen sin hemstad.

– Det som har hänt med New York är att alla stadsdelar har börjat likna varandra. Det pratades om att människor skulle flytta bort från staden efter terrorattackerna, men paradoxalt nog blev staden ännu mer attraktiv. Det verkar som att Sex and the City och 9/11 har bidragit till en ökad gentrifiering av staden.

Den känsla av solidaritet som förknippades med New York efter terrorattackerna beskriver Silver som en stämning i staden som varade ungefär ett år. I sina dokumentära videofilmer utforskar Silver det delade ansvaret som invånarna i ett samhälle bär och betydelsen av ett kollektivt vi. Temat för Silvers presentation på symposiet Att ha/Att äga i Vasa är Response – Responsibility.

– Ordet ansvar är vanligen laddat med en stor moralisk tyngd, men i roten av begreppet finns att svara, to respond. Om inga krav ställs på oss eller vi inte ställer krav tillbaka urlakas ansvarskonceptet. Därför börjar ansvar med att svara.

Enligt Silver är ansvar ett processbaserat och socialt ord som är direkt sammanbundet med en fråga eller uppmaning.

– Jag kanske inte får det svar jag vill ha, men det är i alla fall en nödvändig början. Samhället idag är på flera plan instabilt när det gäller ekonomi, politik och miljö. Som jag tolkar det pekar instabiliteten främst på att människor är ömsesidigt beroende av varandra. Däri uppstår en samhörighet.

Nytt engagemang
efterlyses

Liknande frågor som de som ställs i filmen ställer Silver i Vasa till konstpubliken, som svarar. Och det är här en av spänningspunkterna uppstår, menar Silver: med de frågor som ingår i filmen blir det vi som svarspersonerna refererar till flytande och det blir efterhand svårare att avgöra vem som inbegrips. Frågorna skapar en diskussion bland publiken, som inte heller står utanför. Silver har jobbat med liknande frågor i en intervjubaserad metod i andra filmprojekt. I 5 lessons and 9 questions about Chinatown är det stadsdelens invånare som svarar på frågor om samhälle och gemenskap. Silver som är född och uppvuxen i Brooklyn bor idag i Chinatown.

– Det hade tidigare varit omöjligt för mig att flytta till Chinatown, eftersom också bostadsmarknaden var internt kontrollerad. De frågor som jag ställde explicit i filmen om Chinatown var: vem tillhör eller kontrollerar en stadsdel, vem ska bestämma hur en stadsdel förändras, representerar de som äger byggnaderna – och som ofta inte bor i stadsdelen – samhällets eller egna intressen, borde staten kontrollera stadsdelen, röstar vi och kan vi rösta, och vem är vi?

Silver efterfrågar en annan typ av engagemang av konstnären än vad som varit gängse för en stor del av samtidskonsten. Ofta har konstnären stått vid sidan om och kunnat behålla sin roll som outsider. Det är dags att överge denna säkra, strategiska och ibland didaktiska position, menar Silver.

– Det är inte det bästa sättet att placera konstnärens jag mot publikens dem. Jag sympatiserade med de flesta av dem jag intervjuade i in complete world. I mina filmer vill jag utforska den ambivalens och de konflikter som ligger i användningen av dessa pronomen för att hitta en fungerande väg till ett vi.

–  Vår tid förutsätter ett sådant vi och jag är övertygad om att idén om ett vi blir allt viktigare framöver. Samtidigt måste vi tänka på vem som ingår i detta fiktiva vi när vi pratar.

konstnär – lärare

Om sin egen konstnärsroll säger Silver att hon aldrig har förväntat sig att kunna leva på att vara konstnär, och tillägger att understöd till konstnärer har sett annorlunda ut i USA jämfört med Europa, där ibland även väldigt radikala konstprojekt fått offentligt stöd. Silver har försörjt sig på andra arbeten bland annat inom filmindustrin. Sedan två år tillbaka undervisar hon på heltid på Columbia University School of the Arts.

– Konstnärsyrket har aldrig varit någon garanti för ett bra liv. Idag har jag ett bra liv, även om mitt hus håller på att falla sönder. Mitt arbete som lärare är kanske bra för min konst, men det är inte min konst. Visst är de kopplade till varandra kan man tycka, men å andra sidan är de det inte alls.

– När jag började jobba inom filmbranschen lovade jag mig själv att hålla mitt eget arbete utanför. Risken för att konstnärerna blir knähundar för antingen samlare eller för konstmarknaden, eller tar till självcensur och allt flera kompromisser för att passa in i beskrivningar och få statligt understöd är en känd baksida. Men utan offentligt stöd finns också risken att konstnärerna försvinner.

– Samtidigt undrar jag om inte det faktum att konsten får allt mindre medel, de-funding, också har skapat några intressanta mellanrum för samtidskonsten att röra sig i.

Temat Response – Responsibility har adopterats av Platform och nästa års residenskonstnärer i Vasa ombeds att i sina projektansökningar utarbeta ett förslag kring ämnet. Silver har bjudits in för att samarbeta med Platform med att välja ut vilka projekt som kommer att förverkligas i Vasa. Läs mer om Platform och om symposiet Att ha / Att äga på sidan 15.

Tiina Pitkäjärvi

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.