I antologin ”Så bra svenska du talar!” närmar sig de flesta skribenterna mötet med Sverige genom att bolla med dels socialdemokratin, dels ”sverigedemokratin”. Johanna Koljonens avslutande kritiska text blir ett av de få undantagen i sammanhanget – hon lyfter upp föraktet mot det finska.
Faran med att skriva om upplevelserna av det främmande är att generaliseringarna dras så långt att de blir sanningar. Faran blir extra stor i en exiltillvaro där bilden av det forna hemlandet långsamt stelnat till en glansbild som allt det främmande jämförs med. Farhågan besannas till viss del av Så bra svenska du talar! En antologi om finlandssvenskars möten med Sverige. Å andra sidan är ett visst mått av skitsnack om Sverige det som finlandssvenska läsare gärna vill ha, något som redan i sig visar på finlandssvenskhetens kluvna förhållande till det svenska. I den här kategorin vinner Fred Forsells utläggning om skillnaden mellan den finska sisun och den svenska vinnarskallen. Båda handlar enligt Forsell om envishet, men medan sisun bär sina vedermödor med stolthet så handlar vinnarskallen om ett självförtroende som leder till seger. Svenskar är lite som humlor – de vet inte om att de inte kan flyga så de flyger i alla fall. Den finska humlan kraschlandar under svordomar, men gör försök efter försök att ta sig upp igen. Forsell och de flesta andra skribenter verkar hålla fast vid att de är och förblir finska humlor och det med hårdnackad stolthet.
Men bortom fördomarna finns också ett ärligt försök att förklara förhållandet till det nya landet. Att försöka förstå vad Sverige är och vad man själv blir förvandlad till i Sverige. Många blir mer rotade i sin finlandssvenskhet, andra försöker komma till rätta med rotlösheten och intygar nyttan i ett utanförperspektiv, återigen andra beskriver frustrationen över att i möten bli fastnaglad i rollen som annorlunda.
Det som i längden blir bokens svaghet är likheten mellan berättelserna. De allra flesta skribenterna är kulturarbetare av något slag, majoriteten journalister och i princip alla nämner gapet mellan det socialdemokratiska idealet och verklighetens Sverige, och kommenterar Sverigedemokraternas framgångar. De tre skribenter som sticker ut är Yrsa Stenius, Ulrika Nielsen och Johanna Koljonen. Stenius skriver visserligen också om den svenska populismen, men gör det så ingående och kunnigt att texten fungerar som en introduktion till skillnaden mellan det sverigedemokratiska och det sannfinländska och hur dessa likartade men ändå i grunden olika partier speglar det svenska och det finska samhället. Nielsen skriver engagerat om hur ett svenskt bildningsförakt parat med ett ”kan själv”-tänkande idag har skapat en fullständig oförståelse inför all kultur som faktiskt ställer krav på mottagaren.
Koljonen å sin sida skriver lysande om föraktet för det finska både bland rikssvenskar och bland finlandssvenskar. I den svenska kontexten likställs det finska med fabriksarbetare och alkisar, kort sagt en föraktad arbetarklass som finlandssvenskar på inga vis vill bli sammankopplad med. Koljonen skriver: ”Att svenskar inte vet något om mitt land eller min minoritet är i grunden bara okunskap. Det kan jag fördra. Vad jag inte står ut med är att höra fördomar om sverigefinnar från min egen underminoritet, oss finlandssvenskar bosatta i Sverige. Vi borde veta bättre. I denna pyttelilla grupp har jag mött en reflexmässig motvilja mot att av okunniga svenskar klumpas ihop med ’dom’.” Att Koljonens kritiska text kommer sist i samlingen passar utmärkt då den ställer den övriga antologin i ett nytt ljus. Hon är den enda som vågar ställa frågan om varför finlandssvenskar egentligen blir så förnärmade av kommentaren ”så bra svenska du talar”. Är det bara på grund av sårad stolthet eller för att vi inte vill bli ihopklumpade med den fula finskheten?
Ronja Boije
Lelitha Verghese Gyllingberg (red.): Så bra svenska du talar! En antologi om finlandssvenskars möten med Sverige. Söderströms, 2011
