Under våren och sommaren har Hbl:s chefredaktör Jens Berg legat skönt tillbakalutad i sin soffa, med Husis på Ipad i famnen. Och nedanför, på golvet, familjens lagotto, med de sorgliga resterna av den sönderrivna papperstidningen.
Så ser vardagen ut i den Bergska familjen, åtminstone i tidningens annonskampanj. Hur man riktigt skall tolka budskapet är jag inte riktigt på det klara med, även om jag har mina aningar. Men kanske vi i stället borde se det hela ur vovvens perspektiv? Papper är trots allt både skojigt och nyttigt, på många sätt.
Skämt åsido. Printen är förvisso småningom på väg ut, men den är fortfarande förvånansvärt stark. Det gäller inte minst tidskrifterna, som visat sig överraskande seglivade. Då man läser förteckningen över ”I Finland år 1913 utkommande svenska tidningar och tidskrifter”, i SFV-kalendern 1913, kan man inte annat än häpnas över stabiliteten. Den upptar sammanlagt 24 dagstidningar, av vilka nästan hälften fortfarande utkommer. Antalet tidskrifter var då 84, och av dem utkommer sju fortfarande under samma namn, plus några som bytt namn sedan dess. De som ännu utkommer med sitt ursprungliga namn är ÖP, Finsk Tidskrift (äldst i hela Norden, från 1876), Frisk Bris, Hembygden, Nya Argus, Studentbladet och Barnavännen. Dessutom finns Eos, som av någon anledning saknas i förteckningen.
I dag är det sammanlagda antalet finlandssvenska tidskrifter ett drygt hundratal, lite beroende på hur man definierar en tidskrift. Mycket få har det senaste decenniet lagts ner, några håller paus – och det föds glädjande nog också nya. För några år sedan t.ex. kulturtidskriften Presens, med tonvikt på litteratur, och ifjol livsstilsmagasinet Orginaal. Och i somras utgavs det första numret av den nya finlandssvenska månadstidningen Est Elle. En utmanare till klassiska familjetidningen Kuriren, kunde man säga, också den liksom Orginaal med hemort i Österbotten. Där Kuriren närmast haft sina trogna läsare i en något äldre åldersgrupp runtom i Svenskfinland riktar sig den nya och glassigare tidskriften tydligt till en yngre målgrupp.
Den finlandssvenska tidskriftsfloran lever alltså, och mår (förhållandevis) väl. Och varför inte, om man t.ex. får tro Sammye Johnson, professor i tidskriftsjournalistik vid Trinity University i Texas, som ifjol vistades i Helsingfors som Fulbrightstipendiat vid Aaltouniversitetet. Enligt honom skapar specialtidskrifterna en gemenskap bland människor som tror eller tänker lika, och det är något vi helt uppenbart har ett behov av. Tidskrifterna kommer därför att överleva ännu ett bra tag framöver. Också i konkurrens med nätets oslagbara snabbhet. Eller delvis kanske just därför, d.v.s. tack vare sin relativa långsamhet.
Tidskrifter ger ju helt andra och överlägsna möjligheter till fördjupning och reflektion. I dagens tidningar är fördjupning en bristvara, och på nätet – ja, där är pladdret lika intensivt som det är flyktigt. Tacka vet jag långa texter och tidningsprassel!
Thomas Rosenberg
