Nog är det en smula ironiskt: samtidigt som ekonomen Juhana Vartiainen, nybliven chef för Statens ekonomiska forskningsanstalt VATT, högljutt lovordar det svenska experimentet att privatisera välfärdstjänsterna (se Ny Tid 47/2012) och föreslår att Finland ska gå samma väg, börjar den förda politiken nu omprövas här i Sverige.
I en uppmärksammad artikel på Dagens Nyheters debattsida (16.12) konstaterar två tunga moderater – finansmarknadsminister Peter Norman och partiets gruppledare i riksdagen Anna Kinberg Batra – att ”Moderaternas … ofta entydiga fokus på privatiseringar har kommit till vägs ände. Att sälja ut verksamheter till dåligt fungerande marknader skapar inte större samhällsnytta.”
Konkret säger skribenterna att planerade utförsäljningar av statligt ägda företag som SJ, gruvbolaget LKAB och skogskoncernen Sveaskog inte blir av.
Normans och Kinberg Batras text är givetvis sanktionerad av Moderaternas högsta ledning och antyder tydligt att ett paradigmskifte är på gång inom det största partiet i den borgerliga regeringsalliansen. Också på andra håll hörs liknande tongångar: i mellandagarna skrev till exempel tidningen Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg rent ut att ”det är dags att börja prata om klass” i Sverige.
Dahlberg noterar att de utvecklade ländernas ekonomiska samarbetsorganisation OECD höjer ett varnande finger för den ökande ojämlikheten i Sverige. ”Talande nog föll den synpunkten snabbt i glömska”, fortsätter hon. ”Visserligen är Sverige alltjämt ett av världens mest jämlika länder, men utvecklingen går åt fel håll och det finns en del att vara bekymrad över även som liberal.”
Ordet ”liberal” är värt att notera. Hittills har det mest varit vänsterdebattörer som Susanna Alakoski, Anneli Jordahl och Göran Greider som talat om klass i Sverige. När också skribenter som betecknar sig som liberaler gör det, då kan man misstänka att åtminstone några intellektuella spärrar som hindrat ett ifrågasättande av 30 års svensk avregleringspolitik har lyfts.
De svenska nyliberalerna håller på att förlora problemformuleringsprivilegiet, för att använda filosofen och författaren Lars Gustafssons något klumpiga men användbara begrepp. Och det är på tiden.
Få andra länder har genomgått lika omfattande avregleringar som Sverige. Under de dryga trettio år jag bott här har jag på nära håll kunnat följa demonteringen av den traditionella svenska modellen och införandet av en ny modell, hämtad från den nyliberala katekesen. Vård, omsorg, skola, järnvägar och en lång rad andra verksamheter som traditionellt har skötts i offentlig regi har avreglerats och konkurrensutsatts. Avregleringens arkitekter – socialdemokratiska likväl som borgerliga – försäkrade med en mun att konkurrensen ofelbart skulle leda till bättre service, ökad effektivitet och lägre kostnader. Valfrihet blev marknadsliberalernas honnörsord: man utlovade en valfrihetsrevolution som skulle göra alla nöjda.
Då jag flyttade till Sverige 1979 upplevde jag att jag kom till ett samhälle där den offentliga servicen och infrastrukturen fungerade bättre än i Finland. Visst klagades det över vårdköer också då, och det hände att tåg var försenade. Men att hitta en studentbostad i Uppsala var inget problem och hyrorna var låga. Det kostade 300 kronor att få ett nytt telefonabonnemang indraget och samtalen kostade inte många ören per minut. Elen var likaså oförskämt billig. Fast någon valfrihet hade man ju inte – statliga Televerket stod för telefonen och statliga Vattenfall för strömmen. Och en vanlig dödlig kunde på den tiden ännu begripa sig på elräkningarna.
Numera känns det som om Finland på många sätt är ett bättre fungerande samhälle. Vad som sällan nämns i debatten om avregleringarna är den ineffektivitet och det krångel som präglar dagens Sverige. Skolan, polisväsendet, järnvägen fungerar allt sämre här – samtidigt som jag skriver detta läser jag på Expressens webb om ännu en vårdskandal på ett privatdrivet äldreboende.
Det svenska järnvägseländet borde vara ett avskräckande exempel för alla avregleringsivrare. Sverige har ju som i stort sett enda nation följt Storbritanniens exempel och privatiserat inte bara trafiken utan också banunderhållet. Sedan år 2000 har skötseln av det svenska järnvägsnätet lagts ut på konkurrerande privata företag. Det har inte varit lyckat, vilket åtskilliga tågresenärer har kunnat vitsorda sedan de blivit stående på banan till följd av ”signalfel” som det alltid tar evigheter att åtgärda. Eller kommit till stationen bara för att finna att deras avgång är inställd. Upphandlingen av banunderhåll och trafik är en krånglig process, som dessutom sker i stort sett utan insyn. Privatiseringarna verkar inte bli billigare, eller ge en bättre fungerande trafik. Ibland misslyckas man riktigt rejält: 2011 tvingades Trafikverket köpa ut brittiska Balfour Beatty Rail sedan företaget inte uppfyllt sitt kontrakt att sköta banunderhållet i Västsverige. Det kostade skattebetalarna 125 miljoner kronor – pengar som togs ur ett anslag på 800 miljoner som riksdagen beviljat för grundförbättringar på det svenska järnvägsnätet. En ny upphandling gjordes i mars 2012 och vinnare blev – Balfour Beatty Rail …
Samtidigt rapporterade Göteborgsposten att kostnaderna för att sköta järnvägen i Västsverige hade fördubblats. Man undrar förstås om det inte hade varit bättre (och blivit billigare) om Trafikverket skött underhållet i egen regi från början.
Det tycker numera även den rödgröna oppositionen i Sverige. Socialdemokraterna (som lägligt nog glömt bort att de själva från början hittade på att privatisera järnvägsunderhållet), Miljöpartiet och Vänsterpartiet gaddade sig samman med Sverigedemokraterna i riksdagsutskottet och fick majoritet för förslaget att Trafikverket åter ska sköta järnvägsunderhållet i egen regi. Borgarna motsätter sig förstås det kravet. ”En återreglering av en fungerande marknad för banunderhåll kommer att stå svenska tågresenärer dyrt”, menar till exempel trafikutskottets vice ordförande Jan-Evert Rådhström (M).
Säkert fungerar marknaden för järnvägsunderhåll bra – det är själva underhållet som inte fungerar. Men det låtsas Rådhström inte om.
Dagens marknadsfundamentalister påminner en smula om sjuttiotalets taistoiter – även marknadskramarna lider av ett slags ideologiskt betingat tunnelseende: om kartan inte överensstämmer med terrängen så är det kartan som gäller. De mest inbitna taistoiterna vägrade acceptera realsocialismens fiasko ända tills hammaren och skäran för sista gången halades ner från flaggstången i Kreml. I bästa fall har en ideologisk omprövning startat i Sverige, men det kommer att ta lång tid för somliga att erkänna att det marknadsexperiment som inleddes i samband med krisen i början av 1990-talet på väsentliga områden måste betraktas som ett misslyckande.
Inom läkekonsten heter det att all behandling ska utgå från ”vetenskap och beprövad praktik” eller, för att uttrycka sig fint, att den mediciniska praktiken ska vara evidensbaserad. Även politiken borde gärna vara evidensbaserad. Precis som Juhana Vartiainen tror jag att Finland har mycket att lära av Sverige: framför allt ska vi noga undvika att upprepa svenskarnas misstag att tro att det går att konkurrensutsätta centrala samhällsfunktioner som vård, omsorg, skola och kollektivtrafik. Erfarenheten – och numera också en hel del forskning – visar att de fungerar bäst när de sköts i gemensam regi.
Lars Sund
är författare
