Egensinnet i Kjell Lindblads roman 8.2. ligger i de böjande grenarna mot tidigare generationer, och i skildrandet av storebroderns öde. Men många frågor får läsaren själv söka svaren på, skriver K. A. Andreas Holmström.
Kjell Lindblads 8.2. är historien om ett liv, och därmed flera liv. För ens liv är ju obönhörligt sammanbundet med ens förfäders liv, och under den egna levnaden kan ju andra människors öden påtagligt prägla en. Att en storebror dör alldeles för tidigt till exempel, något som händer berättarjaget i Lindblads tredelade självbiografiska roman.
Första delens ”Mormors piano” handlar delvis om dessa förfäders liv man vore intet förutan: den blivande farfadern som strax efter sin fästmös död reste till Baku där han träffade den blivande farmodern, morfadern och mormodern med sin livshistoria – och inte minst hennes piano som pulveriserades under ett bombanfall mot Helsingfors i februari 1944. I samma lägenhet fanns den fyra månader gamle Cajo, storebrodern, som undkom. Men kärnan i första delen är ändå Lindblads egen uppväxt, hans minnesbilder, hans minnen. Minnen sprungna ur pappans berättelser och ur gamla fotografier. Minnen från ett Helsingfors och ett Finland, ett svunnet 50- och 60-tal. Minnen av en familj med två storebröder och en lillasyster, och en mamma som en kväll hotar att kasta sig från balkongen. En barndom i skarven mellan det svenska och det finska språket, och mellan verklighet och fantasi.
Spriten
Romanens andra del inleds när berättaren är 16 år och sommarens första fylla börjat bubbla i honom. Det är ingen slump att den börjar här, med midsommar på Emsalö, med spya och föräldrarnas reaktion när han kommer hem; för det som rinner genom dessa år av ungdom och vuxendom är spriten, och relationen till föräldrarna. Kvickt och fragmentariskt passerar åren, med musiken, med politiken, med journalistiken och debuten som författare. Novellsamlingar, romaner, dramatik och radio. Tider av hård träning åtföljs av hårt supande, han blir periodare. Men varannan vecka ska det ändå dammsugas hos föräldrarna, om så bara en halvtimme, för han måste ju iväg, iväg till Sibeliusparkens bänk och ölburkarna i väskan.
När Lindblad tecknar barndomens fantasilandskap och ungdomens känslovåndor liknar det andra uppväxtskildringar. I det fragmentariska berättandet om ett liv, avbetande av händelser, liknar 8.2. andra självbiografier. Egensinnet ligger i stället i dessa böjande grenar mot tidigare generationer, och i den avslutande delens skildring av storebrodern Cajo, den del som liksom boken heter ”8.2.”. Det visar sig vara det datum då brodern dog, den åttonde februari 1971, nästan exakt 27 år efter att det sovjetiska bombsplittret tillintetgjort mormors piano.
Tänk om?
8.2. tar fasta på livets tillfälligheter och vågspel, slumpens skördar och frågan ”tänk om”. Om farmodern hade åkt över stupet och dött som barn, om farfaderns fästmö inte gått under med bogserbåten Ajax, om Cajo och inte pianot träffats av splittret. Men dessa om hänger bara där som olösta frågekomplex, precis som annat som lämnas därhän i boken. Vilken roll spelade till exempel moderns ord ”för din skull gör jag det inte” för den lille gossen? Och hur såg det besinningslösa mörkret ut som får honom att vrålande dunka huvudet i väggen? Sådant är outgrundligt liksom livet självt, skulle man kunna hävda. Eller att det är Hemingwaysk isbergsteknik, att läsaren själv får skapa romanbergets osynliga undertext.
Lindblad skriver med ett rakt språk, ofta i presens, och ibland i reportageaktig stil med inslag från andra böcker och brev. Epitet som ”mellanbror” och ”sambo” brukas istället för namn, och i det rapsodiska narrativet går ibland tio år på tio snabba sidor. Sådant skapar en märklig distans till berättelsen och berättelsens jag – i konflikt med bokens uppriktiga anslag. Det gör att 8.2. kränger något för mycket, och den fungerar som förnämligast när den stannar upp och andas ut. Som under en barndomssommar hos moster, som i nutidens stilla liv i Nordanå.
K. A. Andreas Holmström
Kjell Lindblad: 8.2. Schildts & Söderströms, 2013.
