Allan Karlsson (Robert Gustafsson) är 99 år, klar i huvudet och allt annat än skröplig. Efter en olycka har han tvingats flytta till ett äldreboende. Snart är det dags för hans 100-årskalas. Pompa och ståt väntar, med kommunalråd och lokalradion på plats. Sköterskan (Guhn Andersson), en kusin till Gökboets Syster Ratched räknar och räknar om tårtljusen. Då väljer födelsedagsbarnet att fly fältet. Så bråttom har rymlingen att han av en slump får med sig en kappsäck full av sedlar. Snart har han både tjuvar och poliser efter sig.
Filmer om åldringar på vift har alltid något tragiskt över sig (tänk det isländska dramat Naturens barn). Även här finns dödens skugga med i bilden – ett stråk av vemod som för tankarna till Benjamin Buttons otroliga liv. Men det som driver Allan är knappast önskan att återställa sitt människovärde. Det är bara en sund nyfikenhet. Han är helt enkelt inte klar med livet. Inte ännu. Han vill mer, mycket mer. I synnerhet mer vänskap. Det får han uppleva mitt i det sommarsköna Värmland, vid Byringe nerlagda station. Där bor småtjuven Julius (Iwar Wiklander, här inte olik Allan Edwall) som bjuder på snaps och följer med rymlingen genom Sverige. De möter den eviga studeranden Benny (David Wiberg) som samlat på sig 920 studiepoäng, den barska men sexiga Gunilla med hagelbössa (Mia Skäringer), hennes huselefant Sonja. Hela tiden jagas sällskapet av Jens Hulténs tatuerade bov och Ralph Carlssons luttrade kommissarie som båda kännssom en mild parodi på polisfilmernas stereotyper.
Allans liv har varit ovanligt händelserikt. Han föddes i Fattigsverige, med en talang för att tillverka sprängämnen. Tack vare den och sin förmåga att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt fick han dansa flamenco med Spaniens diktator Franco, jobba för USA:s blivande president Truman, dansa ripaska med Stalin, äta middag med Tage Erlander (Johan Rheborg). Tyvärr är dessa återblickar allt annat än givande: en grovkarikerad, charmlös redovisning av 1900-talets talrika krig.
Felix Herngren (känd från Solsidan) har valt att filmatisera Jonas Jonassons kioskvältare Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, en må bra-historia som har jämförts med Forrest Gump. Att göra en film av en sådan dignitet kräver sin karl. Regin imponerar inte speciellt mycket, däremot rollistan. Robert Gustafsson (född 1964) är så storartad att hans lite grötiga röst i voice over får mig att minnas alla de trevliga svenskar jag mött under min tid som turistguide – vänliga, samtidigt kvicka och långsamma i replik, tålmodiga, anspråkslösa, med glimten i ögat.
Precis som boken är filmen lite väl hafsig och tandlös, men när det gäller huvudpersonen vore det ingen överdrift att påstå att filmmakarna lyckas med att återspegla svenskarnas kollektiva omedvetna. Hundraåringen är en skröna i Carl Michael Bellmans anda. Här avser jag Bellmans på en och samma gång levnadsglada och sorgsna dikter. ”Tycker du att graven är för djup, nå, välan så tag dig då en sup” – och Bellmanhistorier med folklig dasshumor.
Hundraåringen sjunger vänskapens lov. Den har ingen djup dimension, men det kompenseras i ganska stor utsträckning av mänsklig värme.
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Sverige, 2013. Regi: Felix Herngren. Manus: Felix Herngren och Hans Ingemansson, efter en roman av Jonas Jonasson. Foto: Göran Hallberg. I rollerna: Robert Gustafsson, Iwar Wiklander, Mia Skäringer, David Wiberg, Johan Rheborg, Ralph Carlsson, Jens Hultén
