En rik och hedonistisk ung man, Colin, bestämmer sig för att han vill bli kär när han ser på sin bästa vän Chick som hittat lyckan med Alice. Han träffar snart den bedårande Chloé och de gifter sig med glans. Men Chloé blir sjuk: en näckros växer i hennes lunga och alla Colins pengar går åt till att köpa blommor för att göra henne frisk, vilket störtar dem ner i fattigdom.
En nästan banal historia, om det inte vore för Boris Vians jazziga språk och den surrealistiska sagovärld han skapar i sin roman Dagarnas skum. Fransmannen Vian skrev romanen 1946 för det prestigefyllda förlaget La Pléiade, men manuset blev refuserat för att det var för knäppt. Först två decennier senare blev boken en succé och en förebild för den nya generation av författare som i Vians skapelse såg en kristallisering av efterkrigstidens dekadenta estetik. Berättelsen har sedan dess filmatiserats två gånger (senast med de populära skådespelarna Audrey Tautou och Romain Duris i L’Écume des jours, 2013), och år 2010 utgav La Pléiade en efterlängtad nyutgåva av romanen. Med andra ord är det en modern klassiker som Ensemble Bulleribock nu modigt satt upp på Svenska Teatern.
Allt börjar rätt, med champagne, kristaller, paljetter, jazz och Biglemoi-dansen i Kaisa Salmis färgglada scenografi. Oskar Pöysti är genial i rollen som Colin, och med Terhi Suorlahti som Chloé uppstår det nyanserade och riktigt komiska stunder, inte minst när paret poserar stelt som tagna ur en romantisk målning! Chick (Dennis Nylund), Colins bästa vän, och Alice (Sophia Heikkilä) hamnar lite i bakgrunden, vilket är synd efter att man sett deras förmåga att dansa med rollerblades. Bäst gestaltar föreställningen ändå Chicks besatta kärlek till filosofen Jean-Sol Partre (läs här Jean-Paul Sartre). Texten blir musik – bokstavligen – och Jean-Sol Partres konferens blir en transaktig freejazzkonsert – musikern Jimi Tenor är helt klart gjord för rollen.
Tenors musik hörs mindre i den mörka andra akten, där en drastisk förändring och ett störtlopp ner i desillusion, misär och sjukdom äger rum. Trots att jag förstår dynamiken, känner jag mig lite bitter över att inte ha fått uppleva ännu mera glitter innan allt rasar och lukten av lök blandar sig med stanken från tomma ölburkar, pizzakartonger och smutsiga toaletter.
Trots Otto Sandqvists eleganta dramaturgi som gör ”clean cuts” i Vians annars snurriga text och sätter relationerna mellan de olika karaktärerna i fokus, är pjäsen tyvärr inte särskilt tankeväckande. Mästerkocken Nicolas i boken blir Nicole (Meri Anna Hulkkonen) på Amos-scenen, och svartsjukan, förståelsen, resignationen och klasskillnaden som hon representerar, gör henne till den intressantaste karaktären. I henne synliggörs samhällskritiken och om man anstränger sig kan man se parallellerna till dagens läge, men tyvärr drunknar största delen av detta i Tanya Weinsteins regi, som i stället bjuder på vackra men ytliga tablåer.
Pjäsen blir till slut lagom realistisk, något man antingen kan beklaga eller uppskatta, beroende på vilka förväntningar man har gällande surrealistiska galenskaper på en teaterscen. Vill man sitta och fundera i en vecka över vad man har varit med om, ska man hellre gå och se Milja Sarkolas Allt som sägs. Vill man däremot ha en trevlig och underhållande stund, så är Dagarnas skum det rätta valet.
Maïmouna Jagne-Soreau
Dagarnas skum av Boris Vian. Dramatisering: Otto Sandqvist. Regi: Tanya Weinstein. Visualist: Kaisa Salmi. Musik: Jimi Tenor. Skådespelare: Sophia Heikkilä, Meri Anna Hulkkonen, Dennis Nylund, Oskar Pöyst, Terhi Suorlahti-Gerardin, Jimi Tenor (musiker). Svenska Teatern & Ensamble Bulleribock.
