Den 7 oktober 1942 fördes tio norska män ut i Falstadskogen några mil från Trondheim. Där ställdes de inför en exekutionspluton och avrättades.
De lokala myndigheterna som samarbetade med den tyska ockupationsmakten i Norge hade för exekutionen valt ut personer som var ledande och synliga i Trondheims offentlighet. En av dem var teaterchefen Henry Gleditsch. Han hade gjort livet surt för de lokala myndigheterna och nazistkoryféerna i Oslo. Han hade satt upp kontroversiella kabaréer, spelat dansken Kaj Munks dramatik (också han avrättad av nazisterna), iscensatt publikbojkotter, samt vägrat flagga under regeringschefen Quislings besök i staden – och för det ändamålet avlägsnat flaggstängerna. Att det var just före premiären på Ibsens Vildanden som exekutionsplutonen anlände till staden är visserligen en tillfällighet, men skulle kunna förstås symboliskt, med pjäsens inslag av död och försoningsoffer, reflektioner över lögn, sanning, självbedrägeri och övermakt. Gleditsch och de nio andra sköts inte för vad de själva gjort, utan för att sona sabotagehandlingar av motståndsrörelsen. Men han var obekväm, och så blev de kvitt honom.
Representant för vem?
Det är Gleditschs liv mer än hans död som intresserar mig. Hur långt ”representerar” en ledare för en kulturinstitution staden och dess styrelse, eller staten och regeringen? Norge var under ockupation, det ställer saken på sin spets, men förhållandena är i princip inte så olika i vår vardagliga demokratiska lunk. Ledare för konsthallar, teatrar, orkestrar och museer ställs återkommande mot väggen av politiker som kräver – inte deras omedelbara avrättning, men väl – deras följsamhet för politiska signaler. Konsekvensen för ohörsamhet brukar vara hot om avsättning, och inte sällan tvingas de att gå.
Gleditsch gick emot att teatern skulle bli en megafon för de styrande genom vad som idag skulle kallas civil olydnad. Det senare var nödvändigt för att behålla teaterns integritet. Flaggpåbud, flaggförbud – kraven växlar. Fosterländskt program, mer ”publikt” program, mindre politik, eller mer politik fast av ett bestämt efterlyst slag. Politiker är angelägna om kulturen, att den ska vara av den rätta ullen. Men just för att de är så intresserade har vi ett slags pakt. Den kallas ”armlängds avstånd”. Politikerna ska hålla armlängds avstånd från institutionerna och deras konstnärliga program.
Det finns ett missförstånd att även institutionerna ska hålla ett avstånd till politikens mest brännande frågor. Att de ska vara ”opolitiska”. Det är inte poängen, det är inte politiken som ska skyddas, utan institutionernas oberoende röst. Det finns även politiker som vill föreskriva institutionerna att arbeta med bestämda frågor och perspektiv. Det kan vara att alla ska satsa på barnkultur, eller nationell kultur, eller motsatsen, mångkultur. Det kan se bra ut – eller förfärligt om man inte delar perspektivet – men i grunden är det klåfingrigt.
Lydnadskultur
Som medborgare, som kulturarbetare och kulturbrukare kan vi däremot ställa ett par mycket gen aerella krav på de offentliga institutionerna. Deras oberoende ska syfta till att ge oss det bästa av kultur; de ska inte kompromissa med innehållet för att tillfredställa vare sig en ”allmän opinion” eller politikens säkert välmenande politruker. De har en övergripande skyldighet, och den är att inte gå i ledband. Utan oberoende och ställningstaganden har institutionerna ingen trovärdighet.
Det varierar väldigt mellan länder hur dessa saker uppfattas. Utan att på minsta sätt vilja glorifiera Sverige, har frågan om institutionernas konstnärliga oberoende från politikerna där rests som en prioritet av kulturministeriet. Bakgrunden är stormar kring mer eller mindre lyckade försök att avsätta obekväma institutionsledare. Häromåret mullrade det kring Kalmar konstmuseum – med den lyckliga följden att museet visserligen fick byta chef, men i övrigt gick stärkt ut medan dess styrelse stukades. I Lund har stadens kulturnämnd notoriskt haft synpunkter på konsthallen och försökt avsätta dess chef, tillsvidare utan framgång.
Här i Finland härskar en annan institutionskultur, och kanske också en annan typ av ”lydnadskultur”, mycket mer baserad på hierarkier där gränserna mellan politiker-styrelser och verksamheter är allt annat än glasklara. Det tycks naturligare här än i grannlandet att institutionerna inte trampar ut på minsta sätt i frågor som kan uppfattas som partipolitiska – inbegripet även frågor om migration, flyktingmottagande, högerpopulism med mera. Vi är en nation som med all rätt berömmer oss för yttrandefrihet och pressfrihet – men vår tradition av självcensur är skäligen unik i Norden.
Lagom kontroversiellt
Institutionerna visar ”kontroversiell” konst som har en politiskt eller generellt kulturell ”godkänd”-stämpel. Robert Mapplethorpe och Tom of Finland må uppfattas som kontroverisiella av en och annan homofob eller konservativt religiös person – men herregud, sedan postverket kom emellan kan ingen längre säga att gaykulturen är särskilt kontroversiell. Vi väntar förgäves på en institution som manifesterar mot fascister och högerpopulister, och för solidaritet med de till sist ganska lätt räknade flyktingar som söker asyl i landet. Där har institutionerna ett ansvar, inte att ta ställning i enskilda personers asylrätt, men för vårt finska samhälles skyldighet att respektera varje människas rätt till ett värdigt bemötande, och vår plikt att leva upp till FN:s flyktingkonvention. Det kan inte krävas av enskilda konstnärer att de ska ”göra konst” av flyktingkris och högerpopulism. Enskilda konstnärer och författare har manifesterat sina uppfattningar, likaså fristående verksamheter och enskilda personer verksamma på institutionerna. Men institutionerna själva har ett ansvar som inte kan läggas på de enskilda. De har inte bara en rätt, utan en skyldighet att vara i tidens fåra. De inte bara kan utan måste arbeta med det mänskligt gemensamma. De ska utmana, de ska våga gå ut där isen är tunnare. Kultur är inte förströelse.
Gleditsch irriterade och häcklade makten. Just för att vi hyllar liberala och demokratiska värden ska politiken inte styra verksamheten på institutionerna. Deras ledare ska ta risker och utmana om så krävs. De kan ifrågasättas, men det ska ske i ett offentligt samtal. Medan konsten och konstnärerna må vara hur opolitiska de vill, är det institutionernas roll att just vara politiska, att gå mot strömmen när så krävs.
Pontus Kyander
Texten skrevs innan Ateneum hängde upp sin Refugees welcome -banderoll.
