Ombord på Titanic

av Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors.

En stor bild av den sjunkande Titanic hängde länge i Finska Notisbyråns redaktion. Katastrofen 1912 var en av världshistoriens största nyhetshändelser. Den är också sprängfylld av symbolik.

Det kan vara orsaken till att museet Titanic Belfast för ett år sedan blev Europas mest besökta turistattraktion, före Eiffeltornet, Akropolis och la Sagrada Familia. Över tre och en halv miljoner besökare har betalat inträdesbiljett sedan öppningen 2012. Museet berättar inte bara om lyxfartygets undergång, utan även om en period av våldsam industrialisering under flera årtionden. Det var, för att citera Jan Olof ”Jolo” Olsson, ”en produkt av framstegsgtrons och ingenjörsoptimismens förkrigsår”.

Befolkningen i den nordirländska små staden Belfast växte i takt med industrin. Enligt min guidebok hade staden år 1900 ”samlat tillräckligt slum, rök, linspinnerier, viktoriansk arkitektur och sociala teoretiker för vara mera brittisk än irländsk”. Där fanns också skeppsbyggeriet Harlan and Wolff med 35 000 arbetare som stolt producerade den osänkbara, lyxiga Titanic.

Helsingfors upplevde samtidigt något liknande. Invånarantalet tredubblades på tre årtionden. Fabrikerna, järnvägen och Sörnäs hamn behövde arbetare. Befolkningen norr om Långa bron ökade från omkring 1 000 personer år 1870 till 40 000 år 1910. Fredriksbergs (numera Böle) slum liknade Belfasts, med koleraepidemier och allt.

I dag hotas både Belfast och Titanicmuseet av Brexit. Beslutet om Brexit baserades på känslor, inte på fakta, vilket enligt Jochen Bittner i Die Zeit är en påminnelse om Titanics öde. Fartyget byggdes med rationalitet och var resultatet av åratal av hårt arbete. Men det var känslorna, lusten till makt och snabbhet hos några få som förintade det inom loppet av några minuter.

Till tidsandan hörde att det var lyxpassagerarnas tragedier som slogs upp i pressen. Först tiotals år senare berättade Walter Lord om de många emigrantpassagerarnas öden. Resenärerna i fjärde klass visste inte var livbåtarna fanns, de var apatiska, kunde inte engelska och satt fogligt och väntade i matsalar och korridorer tills det var för sent. Ingen av överlevarna från fjärde klass intervjuades, och det skrevs mera om sjunkna smycken än om om spillda emigrantliv.

”Det var verkligen på ett sätt en epok som sjönk med Titanic” skrev Jan Olof Olsson år 1956. Månne det? Jolo skrev under inflytandet av efterkrigstidens framtidstro och Sveriges folkhem. Hur är det med dagens emigranter som drunknar i Medelhavet? Skiljer sig världen i dag från hur den såg ut för hundra år sedan?

Något år efter Titanics undergång skrev journalisten Guss Mattson i en bok om världsläget att upprustningen och anspänningen inte kunde fortgå utan utlopp. Han hoppades att det skulle komma snart, så att man sedan kunde börja bygga upp på nytt. I president Mauno Koivistos dödsannons citerades hans egna ord:

Om vi inte med säkerhet vet
hur det kommer att gå,
kan vi anta
att allt går bra.

Per-Erik Lönnfors
är fri publicist

1 kommentar

Nicolas von Kraemer 21 juni, 2017 - 11:14

Bra text, men varvet i fråga heter HarlanD and Wolff, och emigranterna reste i tredje klass inte fjärde.

Reply

Lämna en kommentar