I april 2017 publicerade Expressen en intervju med Göran Grosskopf, juristen och ”skatteexperten” (läs skattesmitexperten) som under många år var Ikea-grundaren Ingvar Kamprads närmsta rådgivare. Artikeln fokuserade bland annat på Ingvar Kamprads tre söner, som trots att de alla innehar en förmögenhet på uppskattningsvis nio miljarder kronor nästan aldrig ställt upp i media. Ett beslut som Grosskopf motiverade på följande sätt: ”De har valt att vara skygga och anonyma för att kunna leva ett normalt liv som du och jag inte bli igenkända på gatan”. Ett ”normalt” liv alltså. Med nio miljarder på kontot. Host.
När jag i våras skrev min magisteruppsats om hur svenska miljardärer skildras i medierna märkte jag tidigt hur ord som skygg, anonym, hemlig, mystisk och diskret ständigt återkom i mitt material. Den gåtfullhet som omhuldar de superrika är på många sätt en naturlig följd av att så få av dem är benägna att prata om sin förmögenhet. Denna motvilja brukar dels motiveras av rädslan för att synlighet ska öka risken för kidnappning, dels med ett jantelags-argument som hävdar att du inte ska skryta om dina privilegier i offentligheten. Även om medierna ibland redogör för hur de försökt komma i kontakt med miljardären i fråga så nöjer sig journalisterna i regel med flummiga argument som ”ingen vinner på att jag ställer upp” eller ”det är bara en läggning jag har”.
I nom medieforskningen brukar det betonas hur viktigt det är att få synlighet i media för att kunna manifestera sina åsikter och behov. Att inte synas blir ofta likställt med att vara maktlös. Men i fallet med de superrika verkar logiken kastas över ända – istället för att kämpa för att få synas vill många miljardärer förbli så osynliga som möjligt. Visst finns det undantag, men miljardärernas mediehantering är en viktig påminnelse om den andra sidan av tystnadens mynt: makten att slippa försvara sig. Som lingvistikforskaren Patricia von Münchow skriver så utgör varje ord en väljer att säga en potentiell öppning för att någon ska säga emot. Att medierna tillåter personer som genom sina ekonomiska resurser har möjlighet att utöva mycket makt att förbli tysta kan ses som ett kvitto på hur stabil den nuvarande ekonomiska hierarkin står sig. Miljardärerna behöver inte försvara sig själva eftersom samhället inte ser deras tillgångar (och ojämlikheten de bidrar till) som ett prioriterat problem.
I skenet av detta får Wallenbergfamiljens kända motto ”Esse non videri” – att vara utan att synas – en helt ny innebörd. Det som utåt sett kan motiveras som ett symptom på rädsla eller ödmjukhet blir i själva verket ett viktigt verktyg för att vrida debatten bort från den egna förmögenheten. Mediernas oförmåga att kritiskt belysa denna tystnad kan vara ett led i förklaringen till varför diskussionen om ekonomisk ojämlikhet istället tenderar att fokusera på de fattiga. Att konstant tvingas manifestera sina åsikter i media är trots allt, för att citera serietecknaren Liv Strömquist, ”bara för nollor”.
