Twitterbubblor

av Otto Ekman

En teori som varit populär inom den moderna medie- och kommunikationsvetenskapen, särskilt den populariserade del som filtreras ut i det allmänna medvetandet genom mainstreammedia, är teorin om bubblor. Det vill säga att vår moderna livsstil, och särskilt den aspekt av den som försiggår på Internet och sociala medier, gör så att vi i vårt umgänge vill och också kan söka oss främst till människor som tänker lika som vi, lever på samma sätt som vi och omfattar samma värderingar. Det här gör oss sedan mer isolerade och likriktade i vårt tänkande och vårt sätt att se på världen, och mindre förberedda att handskas med det faktum att världen ändå inte fungerar exakt som vi tror och inte endast befolkas av människor som i grunden tänker lika som vi.

Men det finns en annan, konkurrerande och vidareutvecklande teori, som jag själv föredrar och tycker att bättre illustrerar många av de fenomen som präglar mänsklig interaktion i det moderna kommunikationssamhället. Enligt den här teorin, som jag själv hört framföras till exempel av podcast-komikern Felix Biederman som är en av värdarna för den populära amerikanska vänsterpodcasten Chapo Trap House, har internet nu övergått från bubbelstadiet till nästa skede i sin livscykel. Allt färre och allt större företag som Google, Facebook, Amazon etc. mutat in och tagit över en proportionellt allt större del av kommunikationen som sker på nätet, på bekostnad av det mer decentraliserade och inbördes åtskilda ekosystem av mindre bloggar och diskussionsforum som tidigare dominerade. I takt med det har de bubblor som ursprungligen uppstod och utvecklades isolerat har nu börjat tryckas samman i ett sjudande kaos då de alla tvingas till samma kommunikationskanaler och på så sätt får allt mer, frivillig eller ofrivillig, kontakt med varandra.

Biederman nämner Twitter som det ultimata exemplet: tidigare hade datorspelare, högerextremister, sexualfetisch-entusiaster och centristiska politiknördar alla haft sina egna bloggar eller diskussionsforum där de kunnat umgås i frid och ro (eller tja, relativ frid och ro. Det handlar ändå om internet) och utveckla och finslipa sina egna identiteter som virtuella subkulturer genom att sprida sina insiderskämt och odla sin egen jargong. Nu har alla dessa olika arter och många fler plötsligt slängts in i samma bur, bara ett klick eller en tweet från varandra. Resultatet är fler och värre gräl, men också en intensiv och kaotisk kulturell korspollination med oöverblickbara framtida effekter.

Jag kom att tänka på detta häromdagen, då mitt förströdda småläsande om de turkiska lokalvalens efterdyningar avbröts av att en stor del av de politiska humorgrupper jag följer på Twitter och Facebook fylldes av reaktioner på samma skärmdump.

Det var Alessandra Mussolini, italiensk EU-parlamentariker och dotterdotter till den fascistiske diktatorn, som gav ett temperamentsfullt svar till en tweet skriven av Jim Carrey, folkkär amerikansk komiker och gummiansikte. Mannen som odödliggjorde Ace Ventura och The Mask har på sistone främst väckt uppmärksamhet med vilda politiska utspel som väckt både missnöje och förtjusning. Personligen har jag lättare att ställa mig bakom andemeningen i hans aktuella tweet än hans tidigare vaccinmotstånd: Carrey hade nämligen tweetat en karikatyrbild av den lynchade Benito Mussolini och hans älskarinna Clara Petacci som föll offer för italienska partisaner efter att hans fascistiska projekt kollapsade, med budskapet att fascismen alltid slutar illa. Det här föll tydligen inte i god jord hos arvtagerskan Alessandra, som replikerade kort och koncist: “Jim you are a bastard”. Hon följde upp denna replik med att, av någon outgrundlig anledning, tweeta ett foto av medborgarrättshjältinnan Rosa Parks (som hon dessutom kallade “Rosa Park”). Snart anslöt sig anhängare till de respektive synpunkterna för att skapa vad man på Twitterspråk brukar kalla en “pile-on” och kommentarskedjan fylldes av italienska fascister och historierevisionister som kokande av ilska drabbade samman med uttråkade amerikanska Carrey-fans och självutnämnda internetkomiker med antifascistiska sympatier som kallade dem för “Spagetti-Hitler”.

Denna absurda episod utgör ett perfekt exempel på hur världar kolliderar på internet, men den tangerar också på ett annat sätt en verklighet där vissa personers internetbubblor har tillräckligt starka membran för att skydda dem från verkliga konsekvenser, medan andra saknar samma skydd. Alessandra Mussolini må nämligen inte kunna skada Jim Carrey, men i Italien är hon ökänd för att utnyttja de pengar hon tjänat under sin karriär som skådespelerska och modell för att dra journalister och andra italienare som kritiserar hennes familj inför dyra och destruktiva rättsprocesser för förtal. Å ena sidan fastnar skrattet lite i halsen då man tänker på hur många andra som fått lida på grund av Alessandra Mussolinis verksamhet; å andra sidan är det på något sätt en trösterik tanke att internet och sociala medier ändå lyckats tränga igenom den juridiska skyddsbubbla som hon lyckats skapa sig i Italien, och göra narr av hennes och hennes anhängares revisionism och högerextrema sympatier på ett sätt som hon svårligen kan hämnas för. Internet må främst vara bra för billiga skratt, men skratt kan vara ett effektivt vapen.

Av liknande orsaker är jag också extremt skeptisk till dem som påstår att vårt främsta verktyg för att neutralisera hatretorikens destruktiva effekter bör vara att införa en total icke-anonymitetsnorm på internet. Även om anonymitet visserligen skyddar dem som vill sprida hat mot svaga och utsatta grupper kan man inte underskatta den positiva effekt som samma skydd ger, inte bara politiska aktivister som utmanar makten i samhällssystem som är riggade emot dem (vare sig det då handlar om auktoritära stater eller rättssystem i “liberala demokratier” som är utformade så att rika människor kan stämma fattigare fiender till konkurs oavsett konkret skuld), utan också personer som på grund av till exempel sexuell eller könsidentitet måste leva ett dubbelliv till och med inför sin egen familj.

I dagens Finland har de högerextrema själva tagit några steg vidare från vulgära förolämpningar för att nu, öppet, framgångsrikt och utan att skämmas, uppmuntra sina fotsoldater till direkt politiskt våld i sina valvideor. Att då lägga ansvaret på dem som kritiserar och motverkar dem, genom humor eller på något annat sätt, att göra det utan det skydd som modern anonym kommunikation kan ge känns, så vida de inte är världsberömda skådespelare som Carrey, rent självdestruktivt dumt.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.