I Finland får man skriva och tala om Vitryssland, Valkovenäjä, på finska men på svenska skall landet från och med i år kallas Belarus. Och invånarna är nu belarusier, nationen belarusisk. Namnen på personer, orter, länder på olika språk har en stark symbolisk laddning och förändras inte av sig själva – det är någon som står bakom detta. Är det Institutet för de inhemska språken, är det Hufvudstadsbladet eller Svenska Yle som beslutar, eller kommer nyskrivningarna från Sverige?
Namngivningen går sina egna vägar: urgammalt historiskt arvegods, direkta lån eller översättningar från ett annat språk, rena nyskapelser som tas i bruk genom dekret och påbud uppifrån – typ S:t Petersburg, Petrograd, Leningrad, S:t Petersburg igen. De geografiska namnen återspeglar ett kunskaps- och kontaktområde, som alltid är mycket större än ett enskilt språkområde eller en nationalstat. Genom dem inkluderas hela världsdelar. De markerar en världsbild och förändras med den. ”Namn spelar roll” har det nämnda institutet som devis på sin hemsida.
Men hur och varför? Avkolonisering, aveuropeisering, ursäkter för historiska oförrätter, rehabilitering av ursprungsbefolkningen? I stället för den vite mannens nationella enhetskultur kommer ”transkulturella”, ”multidimensionala” rörliga identiteter och historieformer med tillhörande namn och begrepp.
Problemen med ras, språk och etnicitet förr och nu blir inte lösta genom att byta ut ord som neger, eskimå, lapp eller zigenare. Vad blir följande? Kines, ryss, österbottning? Bytena av geografiska namn är ofta samtidigt sympatiyttringar. De ger en värmande identifiering med det lokala folket, språket och kulturen som offer i historien: ”vi är med er”. Och vi byter raskt till Belarus och Sápmi. Men varför inte Rossija, Rzeczpospolita Polska, Deutschland i svensk text? Ingen språklig solidaritet här, inte. Belarus är dessutom också ryska, president Putins språk.
Alla språk har egna namn på de närmaste grannländerna, just som tecken på närhet och självklara kontakter genom tiderna. Ibland skämtsamma eller nedsättande öknamn, det hör till. Tanska på finska för Danmark låter platt men är annars obegripligt, Saksa för Tyskland är förstås Sachsen. Många, också avlägsna länder slutar på det pursvenska -land: Svealand, Tavastland, Lappland, Estland, Livland, Island, Grönland, Ryssland. Kolonialism?
Det bondska Vitryssland kallas av ryssarna ibland Bulbonija, ”Potatislandet”. Bulbasj är också en välkänd belarusisk vodka, med en glad potatisodlare på etiketten. Bulbonien skulle låta bra på svenska, nu när det är något fel med Vitryssland.
