Utomstående hjälp behövs i en fredsprocess i Mellanöstern. Det känns naturligt att just nu söka råd hos erfarna fredsförmedlare. Enligt president Ahtisaari byggde förutsättningarna för fredsmedling på tre huvudteser, varav den viktigaste var att parterna måste vilja ha fred. Ahtisaari menade att man inte kan framtvinga freden om de inblandade parterna inte medverkar.
Hans andra tes var att alla parter och grupper av invånare behöver inkluderas för att skapa en fred som håller. Det krävs ett ihärdigt arbete för att exempelvis inkludera kvinnor i processerna där villkoren skrivs. Alltför ofta har vi sett att det sexuella våldet och övergreppen mot kvinnor och barn under krig inte får konsekvenser för förövarna, trots att dessa helt tydligt utgjort systematiska krigsbrott.
En tredje tes, som även Pekka Haavisto framhäver, är att det behövs yttre tryck för att hindra krigsbrott eller eskalering av våldet under själva konflikten. Detta är viktigt för att inte ytterligare fördjupa konflikten och försvåra freden och livet därefter.
Ingen av dessa teser är lätta att omsätta i praktiken utan yttre inblandning. De som beslutit om våldet och kriget har kanske aldrig sett själva freden som högsta mål, utan har eftersträvat en politisk seger, större personlig makt och större rädsla hos motståndarna – både de yttre och de inre.
Vi måste kraftigt stå emot alla försök att beskylla alla palestinier eller beskylla alla israeler för det som sker. En människorättsbaserad kritik gentemot Hamas och Israels regering behöver även söka vägar till fred och inte ytterligare mata hatet.
Internationella domstolen i Haag (ICJ) har nyligen i en mellandom utfärdat sex provisoriska åtgärder för Israel att vidta. Enligt den bör Israel vidta alla åtgärder som bara är möjliga för att förhindra folkmord. Detta innebär bland annat att skapa tillgång till humanitär hjälp för civila, bevara information som kan användas som bevis för folkmord samt att förebygga och bestraffa uppvigling till folkmord. Åtgärderna ska rapporteras till domstolen inom en månad. Samtidigt krävde ICJ att Hamas ska frige de över 130 personer som togs som gisslan den 7 oktober.
Våldet måste ta slut och fredsförhandlingar behöver ges utrymme. Vi måste jobba för att steg för steg åstadkomma den enda lösningen som finns – en tvåstatsmodell. Yttre politiskt tryck behöver komma både från EU och USA. Rapporterna om medlingsarbete från Egypten och Qatar gentemot Hamas och likväl från USA gentemot Israel, för att få slut på kriget, är väldigt välkomna.
Enligt medierna skulle målet efter eldupphör och befriande av gisslan vara att Israel drar sig ur Gaza. Israel lär inledningsvis, vid skrivande stund, ha erbjudit ett två månaders eldupphör. Samtidigt behöver vi fortsätta med det humanitära stödet trots beskyllningar om grova förbrytelser hos en del UNRWA-personal, annars straffas hela befolkningen kollektivt.
Att åstadkomma fred förutsätter även aktörer med en human livshållning och en kapacitet till medkänsla för mänskligt lidande, vilket per definition inte är utgångspunkten för auktoritära aggressiva ledare. Därför behöver freden påtryckning och uppmärksamhet både från det egna civila samhället och från det internationella samfundet. För auktoritära ledare är den internationella maktens språk, de ekonomiska villkoren eller andra dylika faktorer, säkert mer betydande.
Både när det gäller Israel och Palestina finns naturligtvis hos folket en vilja att få fred. För mig personligen var det en otrolig upplevelse att under de första dagarna i oktober, just innan Hamas förfärliga attack, möta över tusen kvinnor från Israel och från Palestina som tillsammans bjudit in till en stor fredskonferens för kvinnor. Med inledning i Jerusalem och avslutning på Västbanken, vid Döda havets strand, vittnade diplomater från andra länder och kvinnoaktivister om hur till synes omöjliga fredsuppgörelser blivit möjliga. Hur kvinnorna tryckt på för att politiska ledare ska diskutera fred, eftersom kvinnorna inte ville leva en enda dag till under det förödande våldet. Freden i Nordirland trodde ingen riktigt på – men den var möjlig. Kvinnornas roll och det internationella tryckets roll kan inte förnekas.
På kvinnokonferensen kritiserade kvinnorna, både palestinier och israeler, sina ledare för att de inte ser förödelsen, att de inte ser alla de förlorade barnen. En efter en vittnade kvinnor om barn och familj som våldet tagit ifrån dem.
I denna oerhörda sorg förenade sig kvinnorna till en gemensam grupp som sjöng sina röster hesa och krävde mer arbete för freden av alla sina politiska ledare. Jag reste hem med hjärtat fyllt av deras kamp och sega engagemang. I den stunden kände jag hopp i det som hade känts hopplöst. Ingen hade då kunnat ana att våldet snabbt skulle eskalera. Två dagar senare anföll Hamas från Gaza med rått våld och outgrundligt dödande av civilbefolkning i närheten och tog flera hundra fångar som gisslan – många var barn. Israel svarade med en oerhörd militär styrka och inledde förgörandet av det tätt bebodda Gaza.
På några månader har över 25 000 människor dödats, varav 11 000 barn. En humanitär katastrof i Gaza är ett faktum. Två miljoner människor hotas nu av svält och brist på allt. Anita Silver, en ihärdig israelisk fredsaktivist som jag träffade, var en av Hamas offer. Hon hade under åratal jobbat frivilligt med att transportera sjuka palestinier från Gaza till sjukhus i Jerusalem.
Kvinnorörelsen fortsätter sin fredskamp. Anita och alla de andra kvinnorna som kämpat åratal för fred, förtjänar nu vårt engagemang. Världen kan inte stå och se på när alla dessa barn fortsätter att dö. Ingenting berättigar längre Israels fortsatta krig mot Gaza.
Det som skett 7 oktober och därefter har även lett till ökade incidenter som uppviglar till hat mellan folkgrupper i andra länder. Antisemitiska eller islamofobiska utspel utnyttjas för egna politiska ändamål. Vi måste kraftigt stå emot alla försök att beskylla alla palestinier eller beskylla alla israeler för det som sker. En människorättsbaserad kritik gentemot Hamas och Israels regering behöver även söka vägar till fred och inte ytterligare mata hatet.
Även EU och Finland kräver nu eldupphör och att Israel omedelbart tar ansvar för att minska humanitärt lidande i Gaza. Det har dröjt onödigt länge att komma till denna ståndpunkt. Enligt mig innebär det även att Finland inte i denna stund kan avsluta sitt stöd till UNRWA utan att bli ansvarig i den humanitära katastrofen som följer.
Det är det internationella samfundets sak att övertyga den israeliska regeringen och Hamas ledning om att vilja ha fred. Nu blir det upp till bevis för politiska ledare att se till att även ICJ:s mellandom efterföljs. Parterna i kriget – dem som våldet berör mest – vill leva i fred.
