Skulle Lenin ha surfat på Internet?

Men än så länge är det nog en ganska speciell grupp som ägnar sig åt de elektroniska näten. Psykologen Marianne Whittaker berättade i en insändare i Hbl nyligen att en färsk ”läsarundersökning” visat att av de 2,8 miljoner mänskor som använder World Wide Web WWW (en del av Internet) är 90% män, 87% vita, 94% har god hälsa, 70% bor i USA.

Digerati

— d v s de datakunniga (som tydligen ska efterträda literati, de läskunniga) ska ärva jorden, proklamerar Nicholas Negroponte. Ser man på de typiska dragen hos WWW-användarna kan man förstås undra om de inte redan ärvt jorden.Negroponte är ingen amatör på området. Niels Jacob Harbitz, som i Morgenbladet anmält hans färska bok Being Digital, berättar att han grundat och leder ”Media Lab” vid USAs främsta tekniska högskola Massachusetts Institute of Technology (MIT).

— Sedan det upprättades 1979 har detta center för forskning kring och utveckling av avancerad datateknologi profiterat på en blandning av visioner och ambitioner, idérikedom och närmast sjuklig arbetslust. Resultaten har inte låtit vänta på sig — trumferna har varit många.

— Det betyder dock inte att de skulle vara i stånd att förutspå vår gemensamma framtid. När Negroponte överskrider gränsen mellan fakta och fiktioner faller han igenom som en naivt begeistrad teknologideterminist. Han är säkert en framstående ingenjör, men historia, psykologi och sociologi är inte hans områden.

Negroponte hävdar att nätanvändare och makthavare ingalunda är synonyma begrepp. Genomsnittsåldern för nya Internät-brukare är 23 år och den åldern sjunker hela tiden. De representerar i påfallande grad relativt underprivilegierade grupper som ofta är utan utbildning. De dyker upp i större antal i länder och städer där den digitala tidsåldern börjar från början, utan att genomgå en gradvis utveckling relaterad till analoga medier.

— Detta betyder enligt Negroponte att ett land som Mexiko, med ungefär 90 miljoner invånare där hälften är under 20 år, inom kort kan ligga långt före t ex Tyskland, som har ungefär lika många invånare, men med en helt annan demografisk sammansättning. I Tyskland är halva befolkningen över 40 och utom den tröghet som ligger i en åldrande befolkning har Tyskland också en inarbetad mediastruktur som inte helhjärtat inkorporerar nya tillskott.

Kina

kunde kanske passa in i detta exempel vid sidan om Mexiko. Åtminstone erövrar de elektroniska näten, enligt en Reuter-rapport i Information nyligen, snabbt terräng i Kina. På undervisnings- och forskningssidan har nätet CERNET expanderat mycket snabbt — redan år 2000 ska alla landets 1090 universitet vara knutna till nätet — och fem andra nationella nät, knutna till Internet, har också upprättats.

Detta är förstås inte helt problemfritt ur den politiska ledningens synpunkt sett. CERNET-chefen Wi Jianping säger att de kinesiska ledarna rasat över inflytandet från vad de kallar undergrävande idéer, men att de lugnat sig efter försäkringar att det nog går att hålla omoral och dissidenter borta. Det kanske går, men det är till följd av Internets uppbyggnad svårt.

— I datacentralerna runt omkring i Beijing sitter Internet-surfarna framför skärmarna. Det berättar att de nog vet var i näten de kan hitta pornografi, liksom det inte är något problem att finna kontrarevolutionära texter av kinesiska dissidenter i utlandet. De flesta säger att de är alltför upptagna av sina studier för att kasta mer än en blick på det. Och många säger att tillgången till Internet får dem att känna att Kina lagt sin politiska isolering bakom sig.

Reuters Jeffrey Parker noterar att det är lite ironiskt att det inte bara var den egna ledningens rädsla, utan också motstånd som väst, som gjorde att den digitala revolutionen nådde Kina så sent. Först 1994 fick Kina nämligen den lilla centrala systemcomputer som behövdes för anslutningen till Internet. COCOM — det västliga organet för att stoppa olämplig handel med öst, hade dittills stoppat leveransen.

Men sedan 1994, då COCOM upplöstes, har det gått snabbt.

— Jag är förbluffad över Internets kinesiska genombrott. Den senaste tiden har det verkat som om var och varannan kines har en e-post-adress på sitt visitkort, säger en västdiplomat till Reuter.

Vilket fick en läsare, Vagn Jelsøe att kommentera:

— Detta kan förstås på två sätt: Antingen måste det innebära att huvuddelen av Kinas en miljard invånare har visitkort och att uppemot 500 miljoner av dem har en e-post-adress. Eller också innebär det att diplomaten har för vana att tala om sin egen lilla diplomatiska krets som om den utgjorde hela världen. I det senare fallet blir den ”globala byn” ett nytt utslag av den gamla byns inskränkthet: Ett uttryck för att ens horisont kan bli stadigt snävare i takt med att ens elektroniska aktionsradie växer.

Revolutionshistoria

börjar man redan berätta i vissa Internetkretsar. Ola Larsmo bidrar i DN med några fragment. Ett handlar om Kina:

— Under demokratirörelsens ockupation av Himmelska fridens torg i Peking kunde studenterna med datorer och modem kabla ut sina egna bulletiner över Internet.

Ett annat om Tjeckoslovakien 1989, närmare bestämt om en mystisk japan, eventuellt en agent från japanska ambassaden. Enligt en artikel i branschtidskriften Wired gjorde dataintresserade studenter sitt bästa för att samordna Medborgarforums olika aktiviteter i alla delar av landet.

— Till sin hjälp hade de modem stora som brödrostar, med en hastighet på ca 300 bps.

— En dag kliver så en välklädd japansk man in på Prags universitets dataavdelning och söker upp några av de välkända dissidenterna. Han säger aldrig vad han heter, men överlämnar ”en gåva” i form av en attachéväska. Sedan går han.

I väskan låg 200 (??? hyper-red frågar sej hur stor väskan var) nya, omärkta modem från Taiwan med en hastighet på 2 400 bps. En strid ström av manifest, rykten och bulletiner flöt snart fram genom telefonledningarna.

Livets nödtorft

omfattar bl a modem och Internet-abonnemang. Det ansåg en man i Göteborg som ansökte om socialbidrag för modem (1 599 kr) och Internet (300 kr). Han ville uppenbarligen inte göra revolution, men hävdade att han behövde dessa ting för att kunna ta emot samhällsinformation på det för honom lämpligaste sättet och för att kunna upprätthålla sitt sociala nätverk. Länsrätten hade dock en annan åsikt och ansåg att modem och Internet inte är nödvändiga för att en svensk ska kunna leva på en skälig nivå — det räcker med radio, TV, dagstidning och telefon som från tidigare ingår i socialstyrelsens normer för socialbidrag. Men man utesluter inte att framtiden kan se annorlunda ut också på den här punkten.

En attraktiv målgrupp

för reklamvärlden utgör Internetanvändarna, enligt Kim Klein på Out There Communications som arbetar för att få företag bl a inom media och kulturvärlden att annonsera i WWW, som når 16 miljoner mänskor. Han uppskattar antalet regelbundna trafikanter i Sverige i dag till över 60 000 — och gissar att akademiker, forskare och unga privatsurfare snart utgör en minoritet. Den rent kommersiella trafiken kommer oundvikligen att ta över, som den redan gjort i andra länder, skriver Ricki Neuman i SvD.

— Nätets sociala och ideella meddelanden, dess anslagstavlor, diskussionsgrupper och politiska rapporter, dess alternativa information, överlever men blir förmodligen en allt mindre del av trafiken.

— Våra svenska Internetanvändare kan ses som en mycket attraktiv målgrupp, säger Klein. De är mellan 20 och 35 år gamla, högutbildade, god ekonomi, intresserade av musik och film, men även av nätet och datorer. Mer än nittio procent är män.

Den tredje vågen

är ett begrepp som myntats av Alvin och Helvi Toffler (och som har en viss anknytning till den Tredje vänstern. Den andra vågen utgjordes av det fordistiska industrisamhället — jfr den Andra vänstern, knuten speciellt till industriarbetarna, den tredje vågen utgörs av informationssamhället). Nu har paret skrivit en ny bok Creating a New Civilization — The Politics of the Third Wave som bl a talar för en övergång till en halvdirekt demokrati där folk röstar med sin hemdator (om de har någon). Bokens har förord har skrivits av den ärkekonservative Newt Gingrich, ett exempel på att sambanden mellan datorteknik ochn politik inte är så rätlinjiga.

Lenin skulle ha surfat

på nätet om han levt i dag, meddelar Internationalen (som inte brukar ha Lenin som någon stor auktoritet, Trotskij står tidningen närmare). Det är Björn Rönnblad som intervjuat Mark Comerford som på den numera i Stockholms universitet inkorporerade forna journalisthöskolan leder utvecklingsgruppen för digitala medier och bl a varit med om att överföra Aftonbladet/Kultur i digital form. Mark Comerford anser att socialister borde använda Internet för att stärka internationalismen. Men också socialister är ofta konservativa när det gäller ny teknik. Han hänvisar därför till lärdomarna från ryska revolutionen:

— Lenin och Trotskij insåg väldigt tidigt att tåg kombinerat med film var ett smidigt sätt att göra socialistiska idéer tillgängliga för väldigt många människor även i de avlägsnaste delar av landet. Vad de förstod var att använda tidens senaste teknologi för att sprida sitt budskap. Det måste vi också förstå.

Sådant förstår nog arbetsgivarsidan. Comerford hänvisar till att SAF sedan början på 80-talet insett betydelsen av att sprida propaganda till skolungdomar, bl a genom att använda närradiosändningar. Arbetarrörelsen hängde inte med den gången, och inte andra gånger heller.

— Nu håller samma sak på att hända igen. Och arbetarrörelsen riskerar att göra om samma misstag, säger Comerford.

På Internet finns nu SAF, Timbro och de stora företagen mitt bland alltfler informationssökande ungdomar som lämnas utan motbilder. På nätet finns inga fackföreningar, radikala organisationer eller ens folkbildningsorganisationer som ABF.

Revolutionsretorik

kan man hitta också i Wired. Här möter man en revolutionsretorik som får både Robespierre, Marx och Mao att likna bleka spöken. Äntligen, heter det, har mänskligheten funnit det slutliga redskapet för att avskaffa alla odemokratiska maktkoncentrationer. I den globala byn har nämligen alla lika stor makt. Och t o m ett revolutionsprogram som för en gångs skull höljer sig i ideologilöshet: ”Nätet är vad du själv gör det till.”, skriver Klaus Birkholm i en ledare i Information. Han citerar Wireds högstämda hyllning till teknoeliten:

— Vår tids mest fascinerande och mäktiga mänskor är inte politikerna eller prästerna, inte heller generalerna eller de högt lärda, utan det avantgarde som integrerar de digitala ideologierna i sitt eget affärs- och privatliv och därvid åstadkommer sociala förändringar som är så djupgående att det av allt att döma finns bara en historisk parallell: upptäckten av elden.

Wired hyser därför full förtröstan till den digitala revolutionen som kommer att utplåna all tidigare tradition och historia, eliternas revolution.

Birkholm hyser inte samma förtröstan, och hans ledare handlar delvis om de amerikanska nynazisternas bruk av Internet. Åtskilliga White Power-grupper är beryktade för att bryta sig in i de diskussioner som pågår i nätet.

— Bäst som en grupp häxor från olika stater och världsdelar muntrar upp sig med att utbyta erfarenheter av bolmörtens märkvärdiga verkningar dyker ett par oinbjudna typer upp på skärmen och börjar sprida budskap om ”den vita rasens överlägsenhet” och nödvändigheten av att beväpna sig mot judar och svarta”.

En av de bäst organiserade grupperna, Stormfront, säger:

— Eftersom en tredjedel av alla amerikanska hushåll har datorer är Internet ett naturligt ställe för oss att kommunicera. Här når vi miljontals mänskor. Vi kan komma i kontakt med likasinnade, och alla kan förbli anonyma.

Så det finns orsak att ha koll på vems revolution som genomförs på Internet. Det är inte helt säkert att det är Lenins eller Trotskijs revolution.