Ulrika Bengts.
Det är lätt att fastna i genusdebatt.com:s nät. Sedan den här sajten om varför jämställdhet inom finlandssvensk teater är lika sällsynt som, låt oss säga en snöboll i helvetet, startade i februari har det till dags dato skrivits 40 sidor att ta del av. Som debattforum är genusdebatt.com jordskredsaktivt, som medvetandehöjningsprojekt explosivt. Och deprimerande. När jag läser inläggen frågar jag mej om ingenting förändrats på fyrtio år. Måste samma saker sägas varje decennium? Är generation efter generation dömd att trampa runt i samma dyiga genusträsk?
I mitten av 1980-talet tillbringade jag en vinter i Boktornets källare vid Åbo Akademi med att läsa, mäta, klassificera och analysera det som skrivits kring kvinnofrågan i finlandssvensk press åren 1966–1984. Det som sägs nu sades också då, t.ex. av Birgitta Boucht i Vasabladet 1978:
”Vi kvinnor bör stöda och lära av varandra, inte försöka övertyga varandra om att vi tiger. Tillsammans bör vi slå sönder de vanställda bilder som manssamhället bjuder oss, och som förutsätter att kvinnan alltid ska definiera sig i förhållande till en man”.
Så låter det också idag på genusdebattens sidor: mannen är subjekt, norm, mittpunkt. Och kvinnan följaktligen objekt, side-kick, avvikande, perifer. Maktlös blir lottlös. Definierad blir bunden.
Sant eller osant? Mätbart på en skala 1–10? Likhet eller särart? Det är inte det, som det handlar om. Det viktiga är att så många kvinnor och män just nu, samtidigt, ifrågasätter och upprörs över att villkoren för kvinnor och män på det finlandssvenska teaterfältet är så olika. Det handlar om grundläggande saker: löne- och anställningspolitik, utrymme och respekt i arbetssituationen men också om vilka historier det är som berättas på scenen, hur de berättas, vem som berättar, vilka som gestaltar. Vems världsbild är det som visas? Vem har tolkningsföreträde? Det är en stor omedvetenhetsbubbla som brustit, och det gör ont, naturligtvis. För teatern som konstart gör det bara gott. Liksom för teaterarbetarna. Det kan aldrig vara fel att ha koll på vad man håller på med. Och för teaterhusen. Hos dem som sitter på repertoar, kontrakt och budget borde reaktionerna rimligtvis stämma till eftertanke kring frågorna ”varför” och ”vad kan vi göra åt saken”.
De visar ett betydande personligt mod, arkitekterna bakom den här jämställdhetsdiskussionen. Det är ingen självklarhet att den förs, eftersom det är smärtsamt att placera in sej själv på den könspolitiska kartan. Vem vill ta på sej offerrollen, när utbildning och erfarenhet signalerar behörighet och kompetens? Diskriminering på utbildnings- och arbetsmarknadsområdet är så plågsamt och kränkande eftersom den upphäver de mest grundläggande rättviseaspekterna, som vårt samhälle påstår sej värna om. Därför är det lättare att blunda än att erkänna att ens Y-kromosom är till förfång.
Jag är övertygad om att varje yrkesverksam kvinna idag, oberoende av bransch, har konkreta, personliga erfarenheter av könsdiskriminering. Mina egna tidigaste, tydligaste och mest präglande härstammar från min första yrkeskärlek: journalistiken. Som nybakad student och volontär förstod jag inte varför det var jag, upptagen med förstasidesartikeln, och inte min jämngamla manliga kollega, i färd med att sammanställa fotbollsresultaten, som skulle stå för kaffeserveringen när presumtiva kunder kom för att bese det nya tidningshuset. Att exemplet är litet och banalt gör det inte mindre förnedrande. Tvärtom.
Det finns andra exempel, från andra redaktioner: Häpnaden över att den manlige vikarien hade en lön som översteg min, trots att han var gröngöling och jag gammal i gården. Fördelningen av nyhetsuppdrag vid morgonmötena i ”hårda” åt männen och ”mjuka” åt kvinnorna. Den rätt som männen tog sej att kommentera sina kvinnliga arbetskamraters utseenden i antingen uppskattande eller nedvärderande ordalag.
Omedvetet, tror jag, kämpade vi unga kvinnliga journalistfrön hårdare, gjorde längre arbetsdagar, tog med oss jobbet hem, gjorde allt vi kunde för att smälta in i den manliga arbetskulturen. Av ren självbevarelsedrift. Gör man det tillräckligt länge och övertygat lyckas man förr eller senare byta sida; bli en av grabbarna. Men finns det ett glapp mellan uppsåt och insikt kommer självföraktet smygande.
De signaler vi unga kvinnor fick på de här redaktionerna var att vårt bästa, oberoende av inom- eller utomredaktionell uppmärksamhet och uppskattning, inte var gott nog. Inget av detta sades någonsin öppet, det var underförstått, omedvetet, vilket inte gör budskapet mer legitimt. En omedveten chauvinism är svårare att bemöta än en medveten.
De här erfarenheterna upplevde jag på arbetsplatser som var toppstyrda, hierarkiska och mansdominerade. Jag har också andra, positivare minnen från redaktioner, där fördelningen mellan kvinnliga och manliga arbetstagare var jämnare och kvinnorna inte utestängda från beslutsfattandet. Jag menar inte att kvinnor automatiskt alltid är bättre arbetsledare, däremot att arbetsplatser med en jämnare könsfördelning ger både kvinnor och män möjligheter att blomstra.
Därför är det kanske inte så konstigt att varhärden nu har brustit just på teaterfältet, med dess förunderliga blandning av individualitet och kollektivism, humanism och kommersialism, hierarkier och ömsesidiga beroenden. En tävlingsinriktad arbetskultur där vi alla är individer och där personligt yrkesaktieindex står i direkt korrelation till den senaste premiären gynnar inte kollektiva, solidariska aha-upplevelser. Det gör hela genusdebatt.com-grejen än mer anmärkningsvärd. Det gör att man faktiskt börjar tro att det finns hopp för världen.
Till de kvinnliga teaterarbetarna skulle jag vilja säga: Bilda nätverk. Ta betalt.
Till teatermännen: Respektera det kvinnliga raseriet. Halva makten är väl inte för mycket begärt?
Till teaterhusen: Gör upp era jämställdhetsplaner idag och inte i morgon. Sluta stirra på målgrupper och fundera i stället på uppdrag och legitimitet.
Och till politikerna: Kvotera på bara. En ojämn könsfördelning är bara ett tecken på att det redan existerar en outtalad kvot.
Ulrika Bengts
