Torstens förslag om en poesiskola i Hbl är roligt i och för sig. Många skulle säkert läsa den med nöje och en och annan skulle få sig en tankeställare – hoppas den blir av! Men jag tror inte att man på ett mer grundläggande sätt kan lära mänskor att drabbas av poesi eller konst på ett sätt som gör dessa saker till något viktigt i deras liv. Jag tror att man måste hitta det där själv, eller att det där måste hitta en, att man får en estetisk chock, något som går genom köttet på en; det är något helt annat än att någon berättar för en hur en dikt kan förstås, även om det senare också är viktigt i något skede.
Det som oroar mig, apropå de estetiska upplevelsernas framtid, är att barn idag inte hinner ha tråkigt. Jag hittade konsten, på olika sätt, när jag var barn, eller jag var liksom mottaglig för det, för att jag hade så tråkigt – i kombination med att jag var på något sätt deprimerad och kände mig förfärligt ensam och vem vet allt. Idag finns depressionerna och ensamheten kvar, men hur många barn och unga hinner ha så pass tråkigt att de blir mottagliga för genomgripande estetiska upplevelser som gör dem till poeter eller poesiläsare? (Jag är medveten om att jag drar saker till sin spets och jag vill egentligen inte låta såhär illusionslös men det kanske kommer något konstruktivt ur det.)
Apropå översättningar så är det ju utmärkt, men då måste det också finnas strukturer för att ta hand om detta; förlag som är beredda att ge ut och, ja: kritiker, intresserade, läsare. Mycket av det vi talar om är delvis en minoritetsproblematik. Jag talar från två håll – vilket känns aningen schizofrent – eftersom jag just nu är bosatt i en större kulturkrets, i Sverige, Stockholm. För den litteraturintresserade är det inte så svårt att hitta mer här, särskilt inte i en tid när de flesta skolas in i internetvärlden. Det finns mängder av tillfällen utanför cyberspace också: förlag som ordnar samtal kring något obskyrt men betydande författarskap och efterföljande fester där det ofta fullkomligt kryllar av folk, uppläsningskvällar, litterära caféer, tidskrifter, små förlag som ger ut översättningar, listan kan göras hur lång som helst.
Det handlar nota bene inte bara om ”klassrummet” – om det är författarutbildningar du syftar på, Michel, så är det som med alla utbildningar att man ägnar sig åt detta ett par år, sen är det över och ”livet” tar vid, till mångas lättnad. Kultursidorna har liknande problem överallt förstås, men de används ju fortfarande som en av flera källor. Problemen är väl överhuvudtaget liknande överallt, men vad jag försöker säga är: ett problem kan inte isoleras från sitt sammanhang, vilket jag heller inte tror att någon av er tror.
Ulrika Nielsen
Liksom Ulrika skriver kan också jag bli litet förvånad när en vän säger att han inte har haft tid att läsa på sistone, läsa skönlitteratur. Jag tar mig tid att läsa, kanske på gott och ont. I och för sig ingår det i mycket av det jobb jag gör och de studier jag med olika intensitet bedriver att läsa, också skönlitteratur. Samtidigt behöver den tid jag tar mig inte vara lång rent minutmässigt. Läsning i powernap-form, eller powerläsning kanske? Här gör sig onekligen korta texter bäst. Högst antagligen är det även en orsak till att jag gillar poesi, eller är det poesin som gillar mig?
Ibland känns det som om jag hittar fram till böcker på märkliga sätt, eller är det böckerna som hittar fram till mig.
En vecka, eventuellt under en litet längre tid, gick jag och spanade på en bok i den engelskspråkiga pockethyllan i bokhandeln här i staden. Den där blåa boken hade ett annat format och stack ut ett par centimeter i raden av ryggar. Catching the Big Fish av David Lynch, om meditation, medvetande och kreativitet. Samma vecka som Wild at Heart visades på filmarkivet här i staden investerade jag i boken. I korta textstycken talar Lynch om sin syn på konst och livet i allmänhet, talar om eld och beskriver sin fascination för blinkande ljus och eld. Och, han talar om idén. ”How do you translate it [the idea] so that it goes from an idea to a film or a chair?” En väsentlig del i boken spelar också den transcendentala meditation han dagligen ägnar sig åt. Som, enligt honom, bidrar till mer ork och, för att gå tillbaka till Ulrikas inlägg, kanske kan få människor mindre sönderstressade.
Men just det där med idén och hur den översätts till en film eller en stol eller varför inte en dikt är intressant. En mer eller mindre komplicerad process där intuition och experimentlusta (i ordets bästa och kanske allvarligaste betydelse och inte att förringa det hela till en lek) och även en idé om vad målet är bör ingå, säger jag nu, kanske ändrar jag mig senare. Hur låter det?
”Säg något om tystnaden som inte är ett knyst,” skriver Viktor Johansson lite humoristiskt i sin debutbok Kapslar från 2007. Johansson är redaktör för nättidskriften Ett lysande namn (www.ettlysandenamn.se), ett tilltalande poesizine. Kan hända kan man jämföra det med vad www.otidskrift.se gjorde för något år sedan. Och Johansson satt med också i den redaktionen. Nätskrifterna är en form av offentlighet där mycket händer på poesifronten. Likaså sker på bloggar. De negativa med dessa är att de lätt tappas bort i massan. www.dikt360.se är ett annat intressant ställe jag kan passa på att nämna i det här sammanhanget.
Jag skall återkomma till de här disparata tankarna men det här är allt just nu. Over and out.
Heidi
Om tid för läsning: det är sant att det finns en speciell art av flyktig, slumpmässig läsning som kan ge en mycket stark upplevelse, inte bättre men annorlunda än den systematiska bokläsningens. Det är ofta när man oväntat får syn på en dikt – i tunnelbanan, på en parkbänk (som i Brunnsparken), i en bokrecension eller som citat i något annat sammanhang. Kanske beror det på att man har en annan öppenhet för det oväntade i sådana situationer. Men då är man också beroende av överraskningen, av att någon annan än man själv har satt fram dikten för en? Kanske det kan jämföras med en ömhetsbetygelse: när en älskad person i förbigående rör vid en känns det bra. Men att klappa sig själv på huvudet är inget extra.
Man borde alltså lägga ut dikter för sina medmänniskor att hitta.
Michel
Ja, jag tror nog också att upptäckten av dikten, och av litteratur, konst överhuvudtaget alltid sker genom en gåva. Diktplanscherna på Stockholms gator har ju varit en av många sådana. Även om jag växte upp med dikter, skedde mitt personliga möte med poesin genom att jag som tolvåring fick en samling med Per Erik Wahlunds urval av japanska kortdikter. Denna enkla form gav rum för en egen väg in i diktens värld där upptäckterna sedan började vimla i sextiotalets finlandssvenska, delvis nyradikala lyrik. Jag har ju här försökt slå ett slag för att vi alla skulle börja läsa mer global poesi. Jag är medveten om att det inte finns pengar och kunnande för en omfattande översättningsverksamhet, men det är möjligt att dra sitt strå till stacken genom små insatser och genom vartåt man orienterar sig i sin läsning. Våga hålla dörrarna öppna åt oväntade håll.
Var går sedan skillnaden mellan ”poesi och poeså”, för att apostrofera Carpelan? Prosadikt, stand up poetry, gränsöverskridningarna sker på olika plan och i en postmodern kontext är det inte alltid lätt att säga vad som är ren lyrik och vad som är något annat. Här tror jag att det lönar sig att begrunda Torstens tankar om berättande poesi också i ett större sammanhang än endast på det sättet att man medvetet skulle skriva berättande diktverk. Med Poesiskola och genom att strö ut poesin där man kan, i nya och gamla sammanhang, kan säkert nya idéer uppstå. Det gäller att inte vara rädd för att låta poesin leva sitt eget liv.
Kaj
Lite komiskt blev det i allt, appropå sådant som kommer till en vid ett tillfälle som känns uttänkt. Senare i går kväll läste jag på DN:s hemsida att Viktor Johansson med Kapslar vunnit Borås Tidnings debutantpris 2008. Dessutom lärde jag mig att såväl Bonniers som Wahlström & Widstrand hade refuserat Kapslar. Detta bara som en liten kort kommentar.
Heidi
Den autonoma platsen
Jag envisas med att hålla mej med bilden av poeten som schaman, som en uttolkare av världarna bortom denna, en översättare av det andliga, och en stammens ledare i det för ögat osynliga. I det perspektivet är det Hufvudstadsbladets kultursidor, och alla andra dito, som är marginaliserade. Offentligheten har ingenting med skriv- och läsprocessen att göra, det som sker det sker mellan mej och läsaren. Centrum finns just där mötet äger rum.
Men jag uppfattar det som att här och nu talar vi egentligen om någonting annat. Vi söker den där breda kontaktytan, eller en slags mass-respekt, som kunde få var och en av oss att känna oss förklarade, det vi gör meningsfullt. En livlig och levande diskussion, synlig för världen, där poesin som fenomen tillskrivs den betydelse vi känner att den har för oss personligen.
Katarina undrar i inledningen av det här samtalet om det möjligen är kontraproduktivt, och på ett plan tror jag det. Poesin som väsen är kanske just det som sker i tysthet. Därmed inte sagt att diskussioner som den här är ointressanta eller onödiga för poeterna eller (möjligen) poesiläsarna.
Och som ni så riktigt har påpekat flera gånger redan i det här samtalet, de offentliga rummen har blivit flera, rörligare, svårare att överblicka. Flödet av information sprider sej numera åt alla håll, spåren löper kors och tvärs. Jag tycker det är bra, jag har aldrig riktigt litat på Det Offentliga, som med en enda klart ljudande stämma talar om vad som är bra och vad som är dåligt.
Mötet med de många människorna kanske måste ske, som ni här tidigare sagt, genom att vi utnyttjar poesins, i förhållande till till exempel de storsäljande mastodontromanerna, lilla format, och sprider ut dikterna på just de platser där folk rör sej, på bussar, tunnelbanor, i väntrum och så vidare. Jag har länge funderat på att kontakta vårt lokala mejeri och be dem trycka dikter på mjölktetrorna. Kanske är det som vi egentligen är ute efter det där vardagliga användandet av poesin, så som man förr använde psalmverser och bibelord, man lärde sej utantill och fick styrka ur, tröst av, roade sej med. Den betydelsen, det levandegörandet. Det kanske inte är möjligt att flytta över den till kultursidorna.
Carina K
Tillåt mig citera ur ett mejl jag fick i början av veckan av Maria Küchen (svensk poet, författare, publicist), helt oberoende och henne ovetande om poesisamtalet. Tyckte att det på något sätt sitter bra här i sammanhanget, därför frågade jag henne om det är ok att jag citerar passagen i sin helhet, i relation till samtalet, och det tyckte hon, så, detta skrev hon på Sigtunastiftelsen, där hon för tillfället befann sig:
”Dikten, förresten… Den autonoma platsen. Längst där inne finns en zon som ingen beslutar över. Att veta det är frihet. Min väg in till denna autonoma plats är helt ofrivilligt alldeles för mystisk, tror jag, för att det skall vara riktigt comme il faut i gällande svensk samtid; fint, då får det vara så. Jag uppfattar från samtiden ett krav jag inte kan eller vill leva upp till på att dikten snällt skall hålla sig i två dimensioner; den blir lättare att kontrollera om den är platt. Det finns överhuvudtaget för många dekret om vad ”poesi inte får vara” för att jag riktigt ska trivas, jag associerar inte poesi med förbud. Disciplin, metod, stränghet, utmaning och krav från dikten på poeten är något annat. Nå. Jag är övermåttan förtjust i Maria Vedins skrivsätt och försöker i övrigt påminna mig själv om att buddhistisk andlighet i realiteten är svårt att praktisera i västerlandet; det skulle jag annars gärna försöka, men det saknas strukturer. (”Husbehovsbuddhister” jag har träffat gör det alltför lätt för sig, inte för att saker behöver krånglas till utan för att det enkla inte är synonymt med det förenklade.) Den kristna/muslimska/judiska mystiken – stammar ur samma rot – är på gott och ont helt enkelt mer kompatibel med vardagsliv sådant vi känner det. Jag ska inte utveckla detta ytterligare, jag ska gå och äta lunch. DEN AUTONOMA PLATSEN är densamma oavsett credo, och även som kristen är det ju tillåtet att behålla fattningen. Plus att hinnan är tunn mellan buddhistisk mystik och depression (att trösta sig med om man nu ibland upplever hinnan som tunn mellan kristen mystik och rent vanvett). LUNCH!”
Detta inte citerat alls emot tanken på poesiskola eller andra åtgärder för att föra ut poesin i offentligheten, men jag tror också, som någon skrev tidigare, att poesi kräver tid, individuell tid, både av den som skriver och den som läser, och det är något man måste ta sig. Plus mottaglighet. Det finns tider och mentala tillstånd när det inte ens för en poet är möjligt… men när det är möjligt, och när man söker tröst, lättnad, bekräftelse, eller bara låter ögat och örat eller andra sinnesorgan irra i hopp om att möta något oväntat som gör en rikare, då kanske där finns en dikt som väntar på att bli läst, en dikt med integritet och röst… romantisk, gammal, språklig, mystisk eller bara existentiell? För en poets självkänsla är det fint i de(t) fall det råkar vara ens dikt som läsarens öga möter… eller öra, hur man tar det…
Detta citerat för att Maria skriver om vad som är poetens utgångsläge: den autonoma platsen, och vad man än diskuterar om hur möta läsaren, så kan man inte ändra på den situationen, att man som poet inte kan utgå från annat än sin egen sanning? Sanningen om vad som kan sägas, just då, i den stunden av skrivande… men detta märker jag börjar flyga alltför högt, och jag vet inte varför, men vill sluta med att citera ur en huvudsakligen matematisk dikt om Sigmund Freud, av Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), en av poeterna kring oei, med anledning av att det gått 150 år sedan Freuds födelse (i Synopsis, hans senaste samling som kandiderade för Augustpriset senaste år):
Uppfinningar fungerar baklänges.
Människan blir till för att
barndomen ska kunna ta mark.
Kanske för att jag intuitivt tror att det också har något med poesin att göra? Fundera på det ni…
Men här slutar jag, eftersom det egentligen är en kommentar till en översättning jag borde skriva idag…
Allt gott,
agneta
Jag skriver under det här – angående autonomin etcetera – ”min djupa anonymitet som ingen någonsin har rört” läste jag någonstans, tror jag, och så brukar jag tänka mig det, apropå den där zonen. Det var lite det här jag var ute efter i början av samtalet när jag smått aggressivt frågade (bland annat): vad är det vi vill uppnå? Vad kan exempelvis jag göra för saker som poesins förmåga att intressera? Jag som drömmer att jag träffar mig själv som gammal och öppnar min senaste bok (den tjugonde) och ingenting förstår av vad jag läser (men jag vet att det är ”sant” och i någon mening ”nödvändigt”) och min kropp (den äldre) är på något sätt, ja, vanställd. Vem är jag att överhuvudtaget yttra mig om ”samtidspoesin”, att ha ”åsikter” och säga bu eller bra åt andras och komma dragande med förenklingar. Överhuvudtaget tror jag att jag avskyr att hålla på med sånt här (debatter, ”seminarier”…!) Det enda som jag egentligen står ut med, förutom mitt eget skrivande och läsande, som jag egentligen inte heller står ut med, är att typ brevväxla med en och annan så att säga likasinnad, vilket får mig att undra om poeter och författare, paradoxalt nog, hyser en motvilja mot att utsätta sig; man utsätter sig in absurdum, på ett perverst sätt i sina skönlitterära texter och sen skulle jag vilja säga som rösten i min senaste bok säger på sista sidan: ”Det här är allt jag är. Nu är det nästan borta.” Men tvångsmässigt dras jag in (i debatter, i ”seminarier”) för att jag känner att nej så här kan jag inte hålla på, så här kan jag inte vara, att utsätta sig är nödvändigt, kanske känner jag också att jag måste stå till svars för det är ett faktum att världen bokstavligen håller på att gå under medan det enda jag står ut med är mitt läsande och mitt skrivande (som jag inte egentligen heller står ut med). Dessutom är jag på något sätt ”social och kommunikativ” och dras lite motvilligt till andra mänskor som jag ofta tycker mycket om att prata med när allt kommer omkring. Men för att anknyta till Katarinas inledande fråga: kan man veta något om varför man skriver som man skriver så är svaret kanske: ja, men nej. Och poesi, i den mån det överhuvudtaget är poesi, eller litteratur, låter sig inte mutas. Nu ser jag att Katarina i själva verket frågar om man kan förklara varför man skriver som man skriver. Det tror jag inte. Skulle man kunna det så skulle man omedelbart sluta att skriva (som man skriver).
Ulrika
Hur känns det?
Eftersom jag är annorlunda än ni måste jag fortsätta att ställa annorlunda frågor, med risk för att någon uppfattar mig som provokativ eller tycker att diskussionen styrs åt alldeles fel håll. Men annars var det väl ingen idé att be mig medverka, apart som jag är i sammanhanget.Vad som förvånar mig är att flera av er som skriver här – i en diskussion som är avsedd för offentligheten – så gärna beskriver sina egna känslor inför sitt eget diktande. Säkert är de starka, men samma hänförelse kan troligen upplevas av den mediokraste skribblare som av mästaren. Den är alltså skäligen ointressant för dem som läser dikterna. Då är det bara resultatet som räknas, och vill man inför ett mästerverk ha svar på någon fråga av författaren – vilket är högst tvivelaktigt – så är det väl snarare ”hur gjorde du” än ”hur kände du dig”.
Den starka fokuseringen på de egna känslorna i kombination med de många deklarationerna på temat ”jag bryr mig inte om ifall någon läser mig” gör på mig ett lite underligt intryck.
Michel
poetens ansvar (att bli läst?)
Intressant, jag uppfattar det inte som att det varit så mycket tal om de egna känslorna inför det egna skrivandet. Åtminstone jag var inte ute efter att redovisa för dem här ovan, och jag håller med dig Michel om att det bara är böckerna som finns, det är det jag också försökte säga. Därtill försökte jag illustrera, eller säga något om varför det kan vara knepigt och ambivalent för en poet att tala om de saker som vi talar om här – vad det nu sedan är vi talar om, men jag har uppfattat det som att vi ska tala lite om poesins läsbarhet och sånt, alltså om (och till) läsarna, som påstås inte finnas, men som vi naturligtvis vill ha, det är klart att man bryr sig om att bli läst, även om de flesta inte anpassar sig till en tänkt läsarskara som finns i verkligheten.
Är det en författares ansvar att bli läst?
Ulrika
Tycker inte heller att det handlat om känslor, att jag skrivit om känslor i poesiskrivandet. Jag skrev om utgångspunkten, (det som Maria K. kallade för) den autonoma platsen, eller det som är sant, det omedvetna, okända eller bara intet? eller något annat… och om en läsare skulle fråga om det (vilket antagligen inte skulle ske?) skulle man som poet säkert inte ha ett svar?
För att ett möte mellan läsare och poet skall kunna ske måste väl både läsare och poet vara ärliga i det mötet, öppna, lyssnande, både inåt och utåt? Också när man reagerar med avvisande?
Vad gör en läsare till en god läsare? Vad gör en poet till en god poet? då menar jag kvalitativt, inte moraliskt… och det vågar jag inte just nu själv ens försöka svara på… men, som Ulrika, är jag inte helt säker på att det är poetens ansvar att bli läst.
I mitt perspektiv (publicerat mig sedan 1983), är det som om någonting hände på kultursidorna i början eller medlet av 90-talet, samtidigt som också poesin och essäistiken blev förvisad från Finlandiaprisnomineringarna. Poesin blev ”osexig”, och marginaliserad. I medierna. Sedan börjar man tala om att den är obegriplig och att den inte når sina läsare. Vet inte vad som kommer först?
Har i några år funderat på varför inte jag, eller andra poeter, skriver om poesi (andra poeter, ej finlandssvenska) i tidningarna. Och det är något som man kan ha all anledning till att ha dåligt samvete för. Men är inte säker på att jag skulle vara så bra på det, men kunde kanske ha lärt mig om jag börjat i tid…
Men hur mycket lär man sig läsa dikt i skolorna idag? Hur mycket läser man poesi, poetik, poesihistoria på de litterära institutionerna på dagens universitet? Är det inte de som studerar där som skulle vara mest lämpade att skriva om poesi i offentligheten? Och hur mycket skräms de till smalare publikationer, eller nättidskrifter, pga upplevt ointresse i de större medierna, dagstidningar, radio (där nog några redaktörer gjort sitt bästa för att hålla poesin kvar i kulturradion)…? Hur många föräldrar sticker en poesibok i sin tonårings hand?
Detta är frågor, inte påståenden…
Tror att de seminarier och författarutbildningar od., som finns idag, faktiskt utbildar sina deltagare till inte bara att skriva bättre, utan också att läsa djupare, och att uttrycka sig med större insikt om vad man läser. hade själv gärna fått en sådan förberedelse för mitt författarliv, kanske jag bara inte förstod att söka upp, om det fanns… och jag är säker att ur dessa kurser, seminarier och utbildningar kommer människor, som kan skriva om poesi för en bredare offentlighet, och som gör det…
Men detta kunde man skriva om i oändlighet, och stickspåren är otaliga…
Det väsentliga, i det här sammanhanget, är väl hur mötet mellan poesibok och potentiella läsare kan ske, och underlättas? Men ärligt sagt, går det att svara på det? Annat än genom praktiska åtgärder i skolor, universitet, medier, spårvagnar och metrotåg, annan möjlig offentlighet? Kan man som poet ändra sitt skrivande så att det möter sin läsare (det är en omöjlig fråga!? Leder i längden till korruption…)? Utan att förlora sin autonoma plats, sin sanning (i inre mening, lite väl högtravande sagt)? Kan läsaren vara mera öppen för det som inte går att förstå? Kan poeten förstå läsaren bättre? Kan man göra annat än älta vidare?
hälsningar från agneta,
en mulen slaskig söndag,
(ser med stort intresse fram emot poesiskolan i hbl i sommar! en superbra idé!) och, p.s. snälla recensenter, skriv inte i en kritik om en bok att den är svårtillgänglig! Det minskar antalet potentiella läsare betydligt, garanterat! Tror jag…d.s.
Agneta
Bittes dator kraschade mitt i en text mitt i samtalet. Per sms hälsar hon: ”Läs den svenska tidskriften Karavan, en guldgruva för den som är intresserad av litteratur från andra kulturkretsar än vår. Och tag säkerhetskopior på era texter!”
Man tager en handfull poeter och en kritiker, skickar i väg ett kort mejl och åker själv på en veckas semester där den förmodade kontakten med cybervärlden strejkar. Man kommer tillbaka och har mejlboxen fullproppad av poesisamtal. Voilá! Kanske inte kulturjournalistik på högsta nivå, från initiativtagarens sida, men mycket viktigt har dock blivit ventilerat och skrivet. Tack skall ni ha! Trots våra olika infallsvinklar känner jag mig för egen del uppmuntrad, stimulerad och inspirerad att sprida och skriva mer (om) poesi.
Kat
Ett försök till slutkläm från mig: utgångspunkten för den här diskussionen var ju marginaliseringen av poesin. Något som jag inte tycker har framkommit i våra inlägg ännu, men som enligt min mening är en viktig poäng är att de ideellt uppbyggda, på frivilliga krafter och idealism byggda förlagen så gott som har försvunnit, och att de etablerade kommersiella förlagen inte längre är villiga att upprätthålla en gedigen utgivning av poesi. Jag skulle nog vilja lägga många fler namn till de bra poeternas skara än de som Michel räknade upp i Husis. Men i dag är läget så krasst att den snäva utgivningspolitiken, där man inte längre är lika villig som förr att se lyriken som en nödvändigt ekonomiskt olönsam men viktig kulturgärning, inte precis bäddar för en fortsatt lyrisk boom. En boom kan man faktiskt tala om både när det gäller lyrik och prosa i Svenskfinland ända sedan Arvid Mörne-tävlingen startade på 80-talet och sedan till exempel Kjell Westö och Lars Sund gjorde sina genombrott på prosasidan. Det är inte många folkgrupper med ungefär tre hundra tusen medlemmar som kan visa upp något sådant. Min mening är ingalunda att beskylla enbart förläggarna för att poesiutgivningen minskar. Det fenomen jag här talar om är knutet till en helt förändrad, till en kommersialiserad och förytligad, ibland även drygt elitistisk världsbild som nu också hunnit ända till oss.
Kaj
Jag förstår ju att vi måste sluta någonstans. Men vi kan väl fortsätta någonannanstans?! Jag ställde frågan om människor behöver poesi i min blogg häromdagen. http://blogg.alandstidningen.ax/poetcarina/ Och jag har fått kommentarer från folk som jag aldrig stött på i min blogg tidigare, långa svar, spännande svar. Dessutom fick jag till min glädje och stolthet se i en annan blogg, där det frågades efter böcker som förändrat ens liv, att en läsare (Isabella Sarling, som är verksamhetsledare för Mariehamns Litteraturdagar var det) hade hittat till poesin genom min bok Lisbeta, Per Skarps hustru. Den boken berättar om en autentisk häxförföljelse här på Åland på 1600-talet, i diktform. Och detta talar ju för det som Kaj var inne på i vårt samtal, om värdet av berättande poesi. Vi skulle kunna ha hur mycket som helst att diskutera om!
Allt gott alla!
Carina K
Det där bevisar ju precis det som jag talade om i mitt första inlägg också, att respons på poesi kommer från de mest oväntade håll. Mycket trevligt att du fått så positiva kommentarer, Carina.Jag tycker nog för min del att vi borde fundera allvarligt på att försöka ge ut en bok i slutändan av våra poetiska diskussioner. Nästa gång kunde vi kanske bjuda in ett par ”företrädare för läsarna” också – och gärna nån kritiker/forskare till. Jag för min del har inte tyckt det varit nåt negativt att diskussionen har förts både ur författarens och kritikerns synvinkel, det är alltid bra med lite skav, så att det inte blir enbart hurra!-stämning.
hälsningar
Kaj
