
Caterina Stenius
Kulturbegreppet har totalt omdefinierats och nu antagit konturerna av konsumtionsvara, skriver Caterina Stenius i sitt inlägg i kulturdebatten. Inlägget framfördes första gången under seminariet om kulturkritik som ordnades på Helsingfors universitet den 30 mars 2009.
Vårt sunda illamåendeVåra reaktioner på mobbning varierar beroende på våra psykiska strukturer. Gemensamt för oss alla är att vi vill överleva, och våra reaktioner kan avläsas som överlevnadsstrategier. Då tycker jag mig ha sett en tendens att förminska betydelsen av det man kunde kalla vårt ”sunda illamående” – jag säger nu ”vårt”, för jag vet ju att det är många som mår illa som jag – det finns alltså en tendens att förminska betydelsen av illamåendet genom att se det som personliga tillkortakommanden. Lite sådär som när man tror att det bara är just ens egna insändare som refuseras av Hbl, för att de är så usla, eller man själv är pinsam på något sätt. Det blir därför svårt att skapa gemensamma strategier för att bryta mobbningsmönstren. Parollerna för en mobilisering saknas.
Istället låter vi oss knäckas och avfärdas av riktigt ljusskygga argument som
– att efterfrågan på kultur är liten, det är därför den marginaliseras, och det med rätta
– att det vi diskuterar bara är ett problem för tanter i min ålder och lite äldre
– att vi – tanterna – är bildningsaristokrater och kulturkonservativa och därför lika rumsrena som rasister
– att behovet att finansiera kultur och kultursamtal är upplöst i och med de nya medierna där allt ju är gratis.
Omdefinierade kulturbegrepp
När vi så försatts i marginalen/försatt oss själva där, ser vi därifrån hur kulturbegreppet totalt omdefinieras – som i totalitära stater – och nu antagit konturerna av konsumtionsvara. Konsumtionsvaror hanteras väsentligt annorlunda i offentligheten än medvetandetillstånd. Dessa – medvetandetilstånden – blir istället mindre och mindre hanterade, mindre och mindre genomlysta, mer och mer försåtliga. De får det omedvetnas våldsamma grepp om våra liv och beteendemönster.
I min artikel i Ny Tid skrev jag att jag inte visste hur, men att nyhetsjournalistikens framskjutna position och form har med den här utvecklingen att göra. Jag har försökt spinna vidare på den tråden. Så här: medierna tar stor plats i vår tillvaro, det är ett faktum. Hos dem dominerar nyhetsjournalistiken i kombination med en spekulativ kändispornografi. Tillsammans bildar de här båda de facto en underhållningsprodukt med stor potential att förvanska, förföra och förleda – förråa och förvilda. För att det ska fungera så att löpsedlar och ledarspalter gemensamt kan stöda varandra i följetongbygget måste nyckelorden vara få, namnen ofta återkommande. Det ska också vara som i Kotikatu, en story utan början och slut, den får aldrig ta slut. Att i en sådan värld ta till sig en krävande artikel kan kanske påminna om den känsla av vanmakt jag hade när jag som alltför ung försökte läsa Krig och Fred och fastnade i namnfloran innan jag kommit till sidan 50. Att i en sådan värld skriva en artikel eller göra ett program om en okänd konstnär, för att inte tala om att presentera ett större intellektuellt resonemang med genklang i idéhistoria, är som att plantera ett träd på ett badrumsgolv.
Som en annan detektiv – eller som Karl Marx – frågar jag: i vems intresse sker detta? Det är ju ingen som förtjänar storkovan på att strypa kultur. Chefer och förvaltare är inte a priori elaka eller stolliga, eller revanschlystna för den delen. Även om de alla vore missunnsamma småsjälar så kan de ändå inte ensamma åstadkomma en tidsanda – den som placerat dem på de poster de har. Tidsandan kräver en mer övergripande förklaring. Jag tänker att det är viktigt att försöka avslöja den. För om det som sker är att kulturbegreppet omdefinieras och blir skevt och otjänligt, då vet vi ju att historien har bevittnat liknande skeenden med gruvliga följder för mänskligheten.
Mening och Hopp
En som avslöjar mekanismer är Pierre Bordieu, och jag är tacksam för hans insikter och analys. Ändå dristar jag påstå att det han gör är snarare att beskriva, än svara på frågan varför. Han svarar nog, men i mina ögon är svaren inte lika övertygande som analysen i övrigt. Jag försöker nu i all anspråkslöshet dra mitt strå till stacken, och gör det med utgångspunkt i kulturlivet och min utgångspunkt blir att kulturlivets ekonomi håller på att raseras:
– I kulturjournalstiken, som alltid bör vara beroende av frilansarbete, handlar det om de ovärdigt låga honoraren som stryper all återväxt, för att inte tala om tid för eftertanke.
Nu vet jag att det finns många som menar att behoven att sammanfatta och begripa är lika förlegade som de stora berättelserna, men jag är av radikalt annan åsikt. För mig är detta den djupaste etiska frågan som står på spel i hela vår debatt. Jag menar att det sant mänskliga ligger i att skapa mening – i motsats till meningslöshet – och med den hopp.
Vilken effekt har alltså mobbningen? Det centrala ordet är för mig brådska. En brådska bort från, snarare än till något. Bort från något hotfullt, något som ligger i eftertanken. Jag tror att vi alla är med om att driva den här rörelsen bort från, parallellt med vår strävan att motarbeta den. Jag tippar på att vi drivs av vår förkrossande medvetenhet om hur skyldiga vi är till världens nöd: fattigdomen, miljöhoten, orättvisorna. Vi vet att det krävs en kopernikansk revolution för att vi ska ändra på vår tankes slentrian, vi vet att det krävs övermänskliga krafter av oss för att vi ska åtgärda vår gränslösa bekvämlighet. Men vi vet precis samtidigt att det blir desto viktigare att kämpa för synliggörandet – alltså kultur – på alla nivåer.
P.S. Efter debatten.
I referaten av debatten kunde man läsa att jag sagt att kulturbevakningen har blivit sämre på YLE sedan 80-talet. Det har jag alltså inte sagt, varken här ovan eller i den förra artikeln, tvärtom har bevakningen ökat, också tack vare Extrem, regionalradion och FST:s kulturmagasin. Vad jag försökt skriva och tala om är kulturbegreppets förvandling och kulturens position hos medierna. Var allt bättre förr? frågar då mången och i frågan hörs en biton. Den låter förstå att det är lika destruktivt att idealisera förr som att låtsas att man inte blir äldre med åren, ja, det är oanständigt och undergräver hela mitt resonemang.
För mig är ”förr” en ganska lång tid, många tusen år faktiskt, och jag är alldeles övertygad om att det förr fanns företeelser som väl kan idealiseras, precis som det finns sådana idag.
Caterina Stenius
Foto: Flickr / Kevin Dooley