Den förlorade dottern återvänder från storstaden till barndomshemmanet, men det glada återseendet med familjen varar inte länge. Snart krackelerar fasaden och blottar ett smutsigt murbruk av förtryckta känslor och hemligheter.Det är ett finstämt familjedrama som man får ta del av i Lilla Teaterns föreställning Bondjävlar. Den kändaste versionen av Maria Bloms populära dramakomedi är utan tvekan filmen Masjävlar från år 2004, där handlingen är förlagd till en liten by i Dalarna. I Maria Sids version är dalmålet visserligen utbytt mot en klingande österbottniska men annars är mycket sig likt. Den varma humorn är ständigt närvarande och landsbygden utgör måltavlan för skämten. Det skojas friskt om hembränt, verandaiver, inskränkthet och förstås får den dialektala språkdräkten åtminstone stadsbor att dra på smilbanden. Men tonfallet är ändå genomgående kärleksfullt och visst får tätortsinvånarna sig också en knäpp på näsan. Jämförd med den rurala samvaron ter sig den urbana livstilen rätt isolerad och tom.

Bondjävlar bjuder på ett intrikat nät av relationer och en uppsättning underbara karaktärer. Den mest fascinerade i skaran är den äldsta systern, surpuppan Eivor som gifte sig som ung, stannade i hembyn och nu tar ut sin bitterhet på omgivningen. Pia Runnakko gör ett kärleksfullt porträtt av den missunsamma men starka kvinnan. Föreställningens andra stjärna är Sixten Lundberg som bjuder på en komisk gestaltning av gubbstrutten Ingvar, en typisk besserwisser med en stor passion för jakt och stugliv. Lundberg är helt enkelt klockren som brunbjörnen Ingvar i sina träskor och sin älgmönstrade ylletröja och lyckas förmedla det tvetydiga i gubben som på ytan är en riktig karlakarl men inuti är innerligt sårbar. Ragni Grönblom gör i sin tur en varm tolkning av den
snälla men inte särskilt skarpa mell-
ansystern Gunilla. Tyvärr känns Nina Kaipainen som Carina, den yngsta dottern som flytt landet för en karriär i stan, aningen anonym. Mycket beror på att Carina är en ganska blek figur i jämförelse med de färgstarka systrarna. Christina Idrenius-Zalewski är oerhört roande som den godmodiga grannfrun Majvor, men när Majvors trauma väl blottas och texten antar en allvarligare tonart blir gestaltningen tamare. Också Pekka Strang, som Majvors son Jan-Olov, är starkast på att bemästra sin karaktärs humoristiska sidor. När Strang med skogshuggarskjorta, präktig mustach och raggarfrilla visar upp lite line dance-steg kan man inget annat än att vika sig dubbelt av skratt.
Det glättiga förhindrar inte allvaret och tematiskt nuddar Bondjävlar vid en rad dikotomier. Spänningen mellan landsbygd och stad, kvinnligt och manligt och framförallt det förflutna och nuet hamnar under lupp. Det förflutnas närvaro uttrycks också tydligt i scenografin. Rummet är insvept en gammal sjuttiotalstapet, på scenen står ett dockskåp och skräpar. När Ingvar sitter på en barnpall och gråter samtidigt som han krampaktigt kramar om sin motorsåg undrar man om någon riktigt vuxit upp. Också gamla och destruktiva könsroller spökar, speciellt de manliga karaktärerna är hopplöst vilse i identitetsjakten vilket manifesteras i att samtliga försöker begå självmord.
Synd nog tar de melodramatiska tendenserna i andra akten udden av en annars underhållande föreställning med ett fint och angeläget budskap. Hem hittar man varken i staden eller på landet, hem finns hos människorna runt om en.

---

Lilla Teatern: Bondjävlar. Text: Maria Blom. Regi: Maria Sid. Scenografi: Eeva Ijäs. Dräkter: Tiina Kaukanen. Musik: Arttu Takalo. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Janne Brelih. I rollerna: Nina Kaipainen, Christina Indrenius-Zalewski, Pia Runnakko, Ragni Grönblom, Pekka Strang, Sixten Lundberg.