Den lobotomerade Rosemary Kennedy, indianen Lemmy och häxan Doideag av Mull är figurer som omger den förvirrade Oskar Riktelius, huvudpersonen i Maja Lundgrens nya bok Mäktig Tussilago.


Det var år 2007 som Lundgren fick den svenska kultureliten att resa ragg, när hon i den delvis självbiografiska romanen Mygg-or och tigrar gick åt chauvinismen som genomsyrar kulturbranschen. Parallellt gjorde hon en resa genom Italiens undre värld och den napolitanska Camorran tjänade som en effektfull metafor för det patriarkala system vars tentakler till och med når Aftonbladets kulturredaktion.
Jag älskade boken. Den var modig och Lundgren var lika skoningslös mot sin omvärld som hon var mot sig själv. Men framförallt var Myggor och tigrar en väldigt underhållande roman och det är därför jag blir överraskad då jag efter några sidors läsning måste konstatera att Mäktig Tuss-ilago är mäkta torr.
Handlingen kretsar kring Oskar Riktelius väg mot ett psykiskt sammanbrott. Rikelius förkroppsligar det moderna prekariatet, han hankar sig fram med hjälp av tidsbundna jobb vid vården samtidigt som han försöker avsluta sin avhandling i antropologi om den mytiska häxan Doideag av Mull. Men någonting slår slint och den mentala härdsmältan når sin kulmen under en middagsbjudning, som utgör brännpunkten i Lundgrens berättelse. I Riktelius vardagsrum, bland de gustavianska möblerna, som är tydliga markörer på hans sluttande klassresa, samlas ett sällskap välutbildade och intellektuella halvbekanta. De märkbart platta karaktärerna ventilerar i-landsproblem efter i-landsproblem, diskussionen är ”ett eko av vad de läst i tidningen den morgonen”.
Lundgrens prosalyriska text är ett potpurri av stilarter och trots att hon blandar friskt är greppet stramt och helheten välkomponerad. Men raderna flyter inte på lika obehindrat som i Myggor och tigrar och energin har skruvats ner några grader. Ibland är fraserna uppklippta och fragmentariska och jollret, som oftast gör sig gällande under Riktelius samtal med sin psykolog, är i längden nästan irriterande. Den naturlyriska stilen är mer tilltalande. ”Han ikläder sig naturens hela tussilagotass, / pryder sig med smörblommor, / alla dessa små guldmyntfötter” är ett exempel på ett bildspråk som förefaller nästan som hämtat ur psalmerna. Alliteration som ”själarnas sjöbjörn” för i sin tur tankarna till den poetiska Eddan. Ansträngda gestaltningar som ”kristallkronan tycktes darra av prismatisk förväntanskättja” bromsar däremot upp läsningen.
Men det största problemet är att i sin strävan efter att skildra en blaserad samtid framstår hela Lundgrens roman som ett enda stort i-landsproblem. Det känns helt enkelt som om författaren inte har något att berätta, åtminstone inte i Mäktig Tussilago.

Maja Lundgren: Mäktig Tussilago. Albert Bonniers förlag 2010.

Isabella Rothberg