Köket som fabrik

av Ny Tid


Litteratur ska ta ställning, tycker Jenny Wrangborg, Sveriges nya arbetarförfattare.

Jenny Wrangborg är kallskänkan som krävde bättre arbetsvillkor och fick sparken. I dag titulerar hon sig stolt som arbetarförfattare.

En receptionist kommer fram till oss och hälsar där vi sitter i soffan i hotellobbyn i Göteborg.

– Du är så bra Jenny! säger hon. Jenny Wrangborg tackar och frågar hur det går med fackklubben.

De är gamla bekanta från tiden då Wrangborg var aktiv i Hotell och Restaurangs fackförening, ett engagemang som slutligen kostade henne jobbet som kallskänka på ett storkök. Wrangborg och hennes kolleger organiserade sig, ordnade fackmöte och krävde övertidsersättning. Men arbetsgivarens reaktion var inte skonsam. Wrangborg blev kallad till kontoret och avskedad, orsaken som uppgavs var att hon var ”negativ och spred dålig stämning”. Denna upplevelse och flera andra förvandlades till poesi när 26-åringen våren 2010 debuterade med diktsamlingen Kallskänken.

– Jag ville berätta om hur det är när man jobbar med kroppen. Det finns en uppfattning om att vi inte lever i ett klassamhälle längre och jag ville visa att vi visst gör det, förklarar hon.

Kallskänken är ett prosalyriskt manifest om vikten av att organisera sig, också i en bransch fylld av osäkra anställningar. Genom enkla men sprängladdade dikter lyckas Wrangborg teckna vardagen i restaurangbranschen. Det handlar om ömmande ryggar och svidande brännskador, trötthet och förnedring, om att aldrig få ta paus eller ens gå på toa, om att inte få betalt för övertid eller helger, om chefen som med hökblick övervakar sina anställda – och framförallt om känslan av att behandlas som maskin. ”Det känns som vi varit inlåsta, / den sortens upprymdhet i luften när / vi tar på våra privata kläder / och blir människor igen”, skriver Wrangborg i dikten ”Maskiner”.

– Det är helt enkelt fel att arbetslivet går så fort. Jag är också yrkesstolt, jag planerade ett helt liv i branschen och då fungerade det inte med att jobbet gav mig ryggproblem innan jag fyllt tjugo. Att få vettiga rättigheter var en nödvändighet för mig för att kunna jobba vidare, säger Wrangborg.

I dag jobbar Wrangborg på ett förskolekök där tempot är lägre och helgerna lediga. Att få skrivro var också en förutsättning för att Kallskänken skulle kunna födas. Bristen på tålamod gjorde att uttrycksmedlet blev poesi, en roman hade krävt mer tid förklarar hon. Men Wrangborg är också tydlig med att hon aldrig helt vill överge köksjobbet.

– Det är något man gör med andra, i ett sammanhang. Samtidigt som det är pressat blir man ett sammansvetsat gäng, umgås med folk man inte annars har så mycket gemensamt med. Det är också konstnärligt när man får tid att göra fina uppläggningar.

Politisk litteratur

I traditionell bemärkelse skulle servicebranschen kanske inte uppfattas som arbetarnas hemvist. Wrangborg ser emellertid inte stora skillnader mellan köket och fabriken, det som avgör är huruvida man har makt över sitt jobb.

– Kan man inte själv bestämma om tempot, vad man gör, när man har paus tillhör man arbetarklassen. I Sverige hade ett klädföretag en reklam med en bild på en arkitekt i kostym, ”Urban Worker” stod det. På samma sätt försöker Alliansen övertyga oss om att det inte finns hierarkier. Men jag håller inte med om den synen.

Att Wrangborg i dag också arbetar som poet har på sätt och vis gett henne en splittrad klassidentitet.

– Ekonomiskt har det ju inte förändrats för mig, att vara poet är inte välbetalt. Men jag har mer makt, folk är ju plötsligt intresserade av vad jag har att säga.

Och visst har Wrangborgs dikter väckt uppmärksamhet. Uppträdandet på bokmässan i Göteborg, där vi möts, följs av ett späckat schema med uppläsningar på olika evenemang. Politiken tycks alltså ha en plats i poesin, en tes som Wrangborg driver i dikten ”Vi måste prata”. Frasen ”de säger att socialismen skymmer / sikten för läsaren / att själva ordet är för stort / för att skrivas in i poesin” föddes som en reaktion på att en författare avrått henne från att ta ställning.

– Han tyckte att jag skulle undvika de här stora orden, att läsaren blir rädd. Men vi behöver arbetarkultur, kulturen betydde så oerhört mycket för den fackliga kampen. Men det är en hård arbetsmarknad och många författare vill vara alla till lags.

Att man skyr politik i litteratur har också att göra med vem som i dag utövar kultur, menar Wrangborg.

– Många författare har varken erfarenhet av annat arbete eller erfarenhet av orättvisa.

Facket osynligt

Trots att Wrangborg brinner för sin sak tycker hon att den svenska fackrörelsen i dag misslyckas på vissa punkter. Bland annat borde arbetstagarorganisationerna synas mer på arbetsplatserna och ge mer makt åt sina medlemmar.

– Facket borde visa att det lönar sig att vara med, att man är beredd att ta strid. Det skulle behövas strejker men facket gör ingenting. På mitt jobb organiserade vi oss, vi gick in till chefen och visade att vi gör någonting. Jag fick sparken men vi vann ändå. Vi fick ut övertidsersättningen som vi hade kämpat för.

På samma sätt är hon besviken på valkampanjen som det rödgröna blocket förde inför riksdagsvalet i Sverige.

– I den politik som vänstern presenterade syntes inga skillnader för vanliga människor. Man behöver tydliga förslag, som sex timmars arbetsdag. Men sossarna har pratat om helt andra problem. Man har accepterat högerns beskrivning av verkligheten.

Wrangborg är ändå hoppfull trots valresultatet.

– Det pratas om hur svårt det är nu när högern har makten, men min erfarenhet av kraften som finns när folk går ihop är så stark. Det går inte att stoppa en sån känsla.

Text: Isabella Rothberg
Foto: Janne Wass