”Om man lägger 150 000 euro i de finlandssvenska dagstidningarnas kulturbevakning, vad får man för det? frågade sig kulturfondens dåvarande direktör Krister Ståhlberg inför denna utredning. Sett ur ett helhetsperspektiv är svaret: Mer essäer och noveller, nya kolumnister, en utökad bevakning av teaterföreställningar, konserter och utställningar, högre arvoden för texter, större reportage som annars inte hade genomförts, serier och följetonger samt fler röster på kultursidorna.”
Citatet är hämtat ur rapporten Kulturens sidor. Svenska kulturfondens kulturjournalistikstöd 2009-2010. Rapporten utvärderar fondstödets betydelse för kulturjournalistiken och är skriven av Johanna Lindfors.
Överlag är chef- och kulturredaktörerna som intervjuas överens om att understödet varit en vitamininjektion för kulturbevakningen. Kultursidorna är den lilla dagstidningens kanske mest sårbara del och på grund av den ekonomiska krisen blev stödet extra betydelsefullt. Det låter både fonden och tidningarna förstå. Som sådant var projektet en engångsföreteelse men tidningarna välkomnas nu att ”söka om bidrag för motsvarande inom den vanliga ansökningsronden i november”.
Rapporten visar hur som helst att de finlandssvenska tidningarna använt understödet till rätt olika saker, vilket naturligtvis måste ställas i relation till att tidningarna sinsemellan är väldigt olika. Lite hårdraget kan man säga att Hufvudstadsbladet med tio fastanställda kulturskribenter är den enda tidningen som har en regelrätt kulturredaktion. Vasabladet har två kulturredaktörer och går inte riktigt att jämföra med den renodlade lokalpressen som i huvudsak förlitar sig på frilansare och eventuellt har en anställd kulturredaktör.
Det märks också i hur kulturbevakningen är utformad. Hbl undantaget ägnar sig den finlandssvenska pressen i huvudsak åt det som kallas evenemangsbevakning och kan beskrivas som den nyhetsbetonade kulturjournalistiken – att bevaka teaterpremiärer, berätta om nya utställningar och närvara vid konserter. Evenemangsbevakningen kan ställas i kontrast mot den analyserande, fördjupande och debatterande kulturjournalistiken. Sedan finns det förstås mellanformer: evenemangsbevakningen av en lokal teaterpremiär kan mycket väl innehålla ett analytiskt moment om pjäsen recenseras. Utmärkande för lokaltidningarna är snarast att de sällan ägnar sig åt fördjupning ifall det saknas en lokal och aktuell krok.
Och inget ont i det – det är kanske inte lokalpressens uppgift att ägna sig åt kultur- och idédebatt på samma sätt som man gör i rikstidningar, public service, tidskrifter, bloggar och kulturportaler.
Däremot har lokaltidningarnas kultursidor en mycket viktig uppgift när det gäller att göra kulturen synlig i vardagen och när det gäller att se lokala kulturarbetare som kanske inte når över nyhetströskeln på nationell nivå (”det är fruktansvärt att inte bli sedd”, konstaterar Camilla Berggren vid Östra Nyland). Utan lokal kulturjournalistik skulle mångfalden helt klart bli mindre. Med tanke på mångfalden är det för övrigt skönt att höra att det utökade redaktionella samarbetet i Österbotten uttryckligen inte skall gälla recensioner. Bertel Nygård på Vasabladet konstaterar att det är ojuste mot kulturproducenterna att bara få höra en röst. Också för läsarna ligger det ett stort mervärde i att kunna jämföra olika recensioner av samma verk.
Fredrik Sonck
