Antonia Wulff
”Det är inte möjligt att i Finland år 2011 inte veta att det är fult att kalla folk neger”, skriver Elli Flén i Hbl den 12 maj. Och visst har hon ju en poäng; det är fullständigt absurt att den offentliga debatten i detta land fortfarande – och titt som tätt – skall präglas och plågas av allt från rasistiska uttalanden om ”negergubbar” till homofobi och sexistiska uttalanden om form och figur. Men jag vägrar gå med på att vårt starkaste motargumentet skulle vara att det är fult att säga sånt.
Flén menar vidare att de som envisas med att använda ord som ”neger” är tjurskalliga, för de vet att det är fult men envisas ändå. Men det här är en problematisk förenkling. För det handlar varken om fulhet eller tjurskallighet utan om normer och värderingar. Ordvalet är rasistiskt rakt upp och ner, men kan också vara ämnat som en markering mot en politiskt korrekt debattkultur och, i äkta sannfinländsk anda, en kritik mot att man inte pratar om saker med deras ”rätta namn”. Då uppfattas inte ”fulhetsargumentet” som legitimt, för det är bara blomhattar och dylikt pack som bryr sig om att inte säga fula saker.
Debatten handlar om människovärde och det är något som vi aldrig får pruta på. Jag vet att jag har dramaqueen-tendenser, men jag vet också att det nu finns orsak att oroa sig. Jag oroar mig för att begreppet ”hatyttrande” är så okänt i Finland att vi därmed är oförberedda på att tackla dem. Jag oroar mig för att de strukturer som skall skydda oss från hatyttranden ter sig så svaga och luddiga i kanten. Jag menar, hur grava ska de vara för att få en reaktion av nåt slag? Och jag oroar mig för att alla politiker bara vill vara konsensuskiva och för att finländare verkar så bra på att tolerera rasism och främlingsfientlighet.
Hörnstenen i vår argumentation måste vara att alla människor är lika i värde och rättigheter och det kan inte upprepas för många gånger, för i detta tokiga land innebär minsta lilla normbrytande att detta värde reduceras och raderas. Samtidigt är det självklara oftast också det svåraste att förklara. Och de flesta av oss omger oss bekvämt med människor som tänker precis som vi, alltså tvingas vi sällan reflektera över eller använda oss av det artilleri av argument som vi borde ha på lager. Det är dags för en verbal upprustning och mobilisering, för ordet är det mäktigaste vi har och för tillfället klarar sig all världens fördomsfulla och inskränkta ”sanningssägare” alltför väl i den offentliga debatten.
Antonia Wulff
studerar och leder
Europarådets ungdomskommitté
