Vänstern mår inte bra och har inte gjort det på länge. Nya symptom kan antecknas i sjukjournalen: Paavo Lipponen fick nöja sig med 6,7 procent av rösterna i presidentvalet och i Sverige blev Håkan Juholt tvungen att avgå som ordförande för sossarna, som aldrig haft lägre opinionssiffror och genomlever sin djupaste kris någonsin. Också partier vänster om socialdemokraterna har tappat mark under det nya millenniet. I början av 2012 publicerade författaren Bengt Ohlsson en lång debattartikel i DN Kultur där han, enligt vinjetten, ”gör upp med kulturvänsterns slentriantänkande”. Mycket behöver man inte hålla med om – artikeln handlar mest om Ohlssons rent personliga relation till vänstern och vad han irriterar sig på i den – men några poänger har han. Som att ”kulturvänstern” (jag tänker mig att kategorin är ganska vid) ingalunda är fullt så maktlös som den ofta vill påskina.
Det beror förstås på vad man menar med makt. Generellt sett är dörren till näringslivets och politikens styrelserum nog stängd för kulturvänstern, men med en bredare maktdefinition har den ändå tillträde till och formuleringsrätt inom kulturinstitutioner, universitet, medier och andra offentliga arenor. Det har inte vem som helst. Att extremhögern är som synligast på nätet och ofta ser fientligt på kulturvänstern har sin förklaring.
Ett annat tecken på kulturvänsterns makt är att dess värderingar de facto har ett visst genomslag och att det i värdefrågor finns en samsyn med allierade i politikens mittfällt. I presidentvalet, som inte handlar om beskattnings- och fördelningspolitik, visade det sig att borgerliga SFP:s Eva Biaudet och Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki resonerade nästan identiskt i värdefrågor.
Bekymret är att den värdeliberala kulturvänstern inte lyckas artikulera en politik som talar till det breda socioekonomiska skikt av väljarkåren man vill appellera till. Vid sidan av den relativt bildade ”kulturvänstern” finns en folklig ”arbetarvänster” som har ganska ont om synlighet. Då engagemanget för etniska minoriteter, homosexuella, icke-kommersiell kultur, feminism och djurrätt är centrala komponenter i identitetsbygget för ”kulturvänstern”, kan ”arbetarvänstern” ha svårt att förstå varför detta skulle vara speciellt väsentligt, vare sig man är positivt eller negativt inställd till fenomenen som sådana. Det uppstår ett främlingskap, en klyfta.
I det här numrets överblick om europeisk populism på sidan 5, berör Peter Lodenius en annan dimension av frågan, med lite andra begrepp: vid sidan av den klassiska ekonomiska höger-vänsterskalan har en frihetlig-auktoritär skala blivit allt viktigare. Politiskt förkroppsligar Europas gröna partier den frihetliga sidan medan populistpartierna attraheras av den auktoritära.
Vänsterns kris kan alltså beskrivas som ett tvåfrontskrig som måste utkämpas parallellt med ett inbördeskrig.
Men krisen är inte bara vänsterns kris utan också självaste politikens kris. Ytterst handlar den nämligen om att det politiska handlingsutrymmet i ekonomiska frågor blivit allt mindre i globaliseringens tidevarv. För högern har detta varit själva målet, för vänstern har själva basen för verksamheten försvagats. Tillspetsat kan man säga att kulturvänstern försökt hitta en kompletterande bas i olika värdefrågor medan arbetarvänstern låst sig vid den gamla basen och fastnat i en defensiv ekonomisk politik, inriktad på att minimera den globala marknadsekonomins skadeverkningar och slå vakt om uppnådda rättigheter. Det defensiva är demoraliserande. Det svåra har varit, och är, att formulera en ekonomisk politik som är framtidsorienterad, optimistisk och allmänt trovärdig.
Fredrik Sonck
