Härom veckan deltog jag i ett seminarium om biografins etik i regi av Svenska folkskolans vänner. Huvudtalare på seminariet var idéhistorikern Ronny Ambjörnsson och teologen Gustav Björkstrand som talade om sina biografier om frontalpersonerna Ellen Key respektive Maria Åkerblom. Andra talare var författarna i SFV:s biografiserie om finlandssvenska kulturpersonligheter, bland andra Marit Lindqvist, Pia Heikkilä och Bo Lönnqvist. Under seminariet dryftades biografens ansvar i relation till biografins huvudperson, till hens släktingar och vänner, men också till biografens egna sanningsanspråk. Hur sorterar forskaren i material från ett helt liv med allt vad det innebär av smickrande och mindre smickrande detaljer, och vilka val ställs hen inför i den processen?
Etik var ledordet för seminariet, men gång på gång återkom talarna till drivkraften bakom allt arbete, till lusten och till det magiska ögonblick då forskaren öppnar en mapp eller en kappsäck som legat glömd i årtionden på en vind eller i ett arkiv. Och till den där sällsamma känslan som uppstår då hen möter en människa från det förflutna genom radanteckningen, den handskrivna inköpslistan eller dagboksanteckningen, förnimmer hens andetag, drömmar och besvikelse. Och sen känslobandet till personen i arkivmappen, stundvis så starkt att arkivforskaren möter objektet i sina drömmar – nästan mer närvarande människorna i forskarens vardag.
Arkiven bär på ett sug, det är lätt att bli arkivbiten. Jag vet det nu.
Det har inte alltid varit så, det har funnits en tid då arkiven inte alls lockade mig, då författarnas liv – för att inte tala om min egen släkts förflutna – intresserade mig föga.
En av mina senaste stora arkivupplevelser var mötet med Karin Smirnoffs (1880–1973) arkiv i Stockholm. I mapp efter mapp framkallas familjen Strindberg-von Essen-Smirnoffs märkliga liv kryddat med inslag ur Marie Davids liv. Breven mellan Karin och pappa August. En ironisk marginalanteckning gällande Alexandra Kollontais intresse för Vladimirs (alltid Vladimirs!) välbefinnande. Marie Davids radband och testamentet som stipulerar att August aldrig, aldrig får komma i kontakt med arvet efter henne. Och överallt Karins anvisningar till oss senare läsare, förklarande kommentarer med prydlig handstil. Det är som om hon inbjuder till en dialog eller kanske snarare dikterar för oss vad vi ska skriva, hur vi ska närma oss hennes, makens och föräldrarnas livshistoria. Just detta lockar mig, retar mitt forskarjag – jag vill ta reda på vad arkivet döljer. Vill läsa mellan raderna, utforska det arkivet tiger om. Och samtidigt väcks också frågan vad som blev kvar i Finland när familjen Smirnoff år 1918 tvingades fly. Var finns denna kista med minnen?
Arkiven bär på vårt kollektiva minne, men det är också vårt gemensamma ansvar att arkiven upprätthålls och ständigt växer med spretigt, tillsynes oformligt material. Var och en av oss ingår i den kollektiva berättelsen och vår individuella vardag kan ge framtidens människor material till att förstå sig själva, sin tid och varför somt ser ut som det gör. Det lönar sig alltså att vårda sitt arkiv och se till att även det ostrukturerade och inte alltid tillrättalagda materialet bevaras.
I början av november tog jag själv steget från att bara forska i arkiv till att donera bitar av mitt eget liv till arbetarmuseet Werstas arkiv över den finländska feministiska rörelsen. Det var en märklig och fin känsla, mitt liv blev plötsligt ett led i en större berättelse på ett alldeles konkret plan. Jag hoppas att ni andra, som på olika sätt tagit del i den feministiska rörelsen gör det samma! Den feministiska rörelsen på svenska i Finland förtjänar sin plats i detta specialarkiv!
Mer info om insamlingskampanjen hittas här: www.werstas.fi.
Rita Paqvalén
är projektledare på tjänsten Kultur för alla.
