Go home Finland!

Graffitin, slagorden och gatukonsten i Gualeguaychú talar sitt tydliga språk. Men trots det argentinska motståndet mot Botnias pappersfabrik har den internationella domstolen i Haag beslutat att fabriken får stå kvar.

Som finländare är man inte speciellt van vid att behöva ta skit för vad vår regering och våra storföretag hittar på utomlands. Vanligen har vi det inte så besvärligt som jänkarna som ofta presenterar sig som kanadensare för att slippa otrevliga diskussioner.

Men i Gualeguaychú är det inte vampyrer med den amerikanska flaggan som slängkappa som avbildas. Här är det Finland och Botnia som ådragit sig lokalbefolkningens vrede.

Orsaken är pappersmassafabriken på andra sidan gränsfloden mot Uruguay. I Gualeguaychús systerstad Fray Bentos fick Metsä-Botnia år 2005 klartecken att bygga den pappersmassafabrik som är Finlands hittills största utlandsinvestering. Projektet stöddes av världsbanken och den finska regeringen lobbade också flitigt för att det skulle bli av. Uruguay bedömde uppenbarligen pappersmassafabriken som ett vettigt projekt – den ger om inte annat befolkningen arbete. Men i Argentina blev folk förbannade.

Anledningarna är två. Dels är oron för att pappersmassafabriken orsakar miljöskador stor, dels är man arg för att Argentina inte konsulterades innan beslutet att bygga en jättefabrik fattades. Uruguay bröt mot fördraget om den gemensamma gränsfloden, menar Argentina som förde saken till den internationella domstolen i Haag, och krävde att fabriken skulle läggas ner.

Fabriken står kvar

I tisdags offentliggjorde den internationella domstolen i Haag sin dom i konflikten mellan Argentina och Uruguay, som blev en kompromiss till Uruguays favör.

Den finländska pappersmassafabriken i Fray Bentos får stå kvar.Visserligen medger domstolen att Uruguay inte levde upp till den internationella fördragets alla paragrafer, men samtidigt konstaterar man att Argentina inte kunnat bevisa att fabriken är miljöfarlig.

Från argentinskt håll har de undersökningar som gjorts kritiserats för att antingen vara ofullständiga eller brista i neutralitet. Men i juridikens värld är det naturligtvis skuld och inte oskuld som måste bevisas.Följaktligen får fabriken stå kvar, men miljöeffekterna måste följas upp bättre i framtiden och Uruguay får ett par mindre knäppar på näsan för en viss osmidighet i kontakterna med grannlandet på andra sidan floden.

Intressant att notera är kanske att domarna inte var helt eniga på alla punkter och att fabriken genomgående omtalas som Botnia, trots att den numera ägs av UPM-Kymmene.

Om fabrikens eventuella miljöfarlighet kan man med säkerhet bara säga två saker.

Ett: att motståndarna hittills inte kunnat påvisa några farliga utsläpp.

Två: att de undersökningar som gjorts fått kritik för att antingen vara ofullständiga eller brista i neutralitet. Då världsbanken gjorde en mer omfattande studie 2006, avslöjades det att en av forskarna bakom studien tidigare gjort motsvarande undersökning för Botnia.

Botnia UPM

Från en finsk horisont är domen naturligtvis intressant, men i sig påverkar den inte vreden bland aktivisterna i Gualeguaychú.

Fabian Moreno Navarro är jurist och representerar ett mindre turistföretag som gått miste om en hel del gäster sedan fabriken byggdes. Han tycker att den finska regeringens inställning är hycklande: Först lobbar man aktivt mot Uruguay för att fabriken skall byggas, men då det uppstår problem säger man att det inte är politiskt möjligt att blanda sig i vad privata företag sysslar med. I november sålde Botnia fabriken till UPM-Kymmene, vilket också väckte irritation:

– Vi vill inte att Botnia ska dra sig ur konflikten. Därför säger vi Botnia UPM nuförtiden. Vi vet också att båda företagen har stängt fabriker i Finland nyligen och det gör oss konfunderade … De flyttar förstörande fabriker hit till vår del av världen.

Dödsänglar

Lokala konstnärer protesterar också. Argentina har en stark tradition av politisk gatukonst. Traskar man runt i Buenos Aires kan man få se allt från enkla slagord mot eller för abort till enorma socialrealistiska väggmålningar med pacifistiska eller socialistiska appeller.

I Gualeguaychú är det följaktligen Botnia och Finland som är måltavlan. Intill torget i centrum har en konstnär gjort en apokalyptisk gestaltning av konflikten i en väggmålning som är kanske åtta, tio meter lång. Målningen skyms av ett stort träd vars hängande grenar gör att det är svårt att betrakta helheten, men det är en fördel; verket blir naturligt uppdelat i två delar. Den första skildrar ”livet före Botnia”, färgglada fiskar, den rinnande floden, grönskan. Den andra delen skildrar ”livet efter Botnia” – och det är här det apokalyptiska kommer in i bilden. En dödsängel kommer flygande med den finska flaggan och det myllrande livet har ersatts av en jätteorm med huggtänder. Ett benrangel sitter hopkrupet och stirrar rakt på betraktaren. ”Botnia mata” – ”Botnia dödar” är texten på skylten i skelettets händer.

Budskapet är förvisso övertydligt också utan text, men politisk konst av det här slaget brukar ju sällan vara särskilt subtil.

Gaucho

Mer humoristisk – och hoppfull – är den serietidningsaktiga affischen som föreställer en argentinsk gaucho iklädd de argentinska färgerna. Hans stolta springare har kört hovarna i marken och lasson har fångat fienden – pappersmassafabrikens skorsten.

I en internationell konflikt blir positiva nationella symboler uppenbarligen fortfarande betydelsefulla. Ur det perspektivet är den globala världen kanske inte fullt så nationslös, som det ibland görs gällande.

Aldrig, aldrig

Naturligtvis är det inte bara Gualeguaychús konstnärer som protester – det gör hela stan. De årliga protestmarscherna samlar ungefär 150 000 deltagare, dubbelt fler än invånarna i staden, och som en fortgående aktion har de mest arga aktivisterna blockerat vägen till den enorma bron som förbinder Uruguay och Argentina.

Vägen har nu varit stängd i tre och ett halvt år. Omvägen för resenärer som måste korsa floden blir väldigt lång (ett tiotal timmar i värsta fall), men myndigheterna i Argentina har hittills låtit aktivisterna hållas.

– Fabriken måste bort, vi kommer aldrig att acceptera den. Aldrig, aldrig. Vi står här tills vi dör, säger Maria-Lena, en kvinna i 50-årsåldern som bevakar avspärrningen tillsammans med ett tjugotal andra aktivister.

Nuförtiden kommer ytterst få bilar hit. Folk på båda sidor om floden vet att man tvingas vända tillbaka vid blockaden. För dem som inte känner till konflikten blir avspärrningen naturligtvis en otrevlig överraskning. Aktivisterna skyller på Botnia UPM. Och på Finland.

Text & foto: Fredrik Sonck och Heidi Grandell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.