Sara Ehnholm Hielm.
Så skriver den rikssvenske förläggaren Per Gedin i det nyaste numret av Axess, som handlar om priset vi betalar för kulturens kommersialisering. Bokförlag som styrs av ekonomer med vinstmaximering som ledstjärna leder till en lose-lose-situation: både litteraturen och kommersen lider.
De ”investeringar” i författarskap som förlag gör kan mätas först efter en generation, vissa säger efter ett sekel. Då ser vi vilka böcker som blivit klassiker. Litteraturens tidsskala är en helt annan än ekonomernas kortsiktiga årsrapporter. När en förlagsredaktör jobbar med en bok kan och skall hon därför bara tänka på hur just denna bok blir så bra som möjligt – för endast en bra bok säljer på lång sikt, när skandal- och populärlitteraturen glömts. (För att inte tala om trender som hälsa, kokböcker o.s.v.) Små förlag med rimliga utgifter kan leva länge på sin backlist.
Ett skönlitterärt förlag har ingen uppgift utan författare. Det är författarna som skapar det som idag kallas ”innehållet”, det som egentligen heter litteratur. I bästa fall hjälper förlaget författaren på vägen med ”produkten”: diskuterar, inspirerar, språkgranskar, typsätter, korrekturläser, paketerar, säljer, lagrar o.s.v. Men författaren är inte förlagets kund, heller inte anställd. Däremot kan man hävda att förlagen är författarnas serviceanrättningar.
Den finlandssvenska litteraturen har varit sinnessjukt bra. Medan vår minoritets tillgångar på många vis har krympt har kvaliteten på vår litteratur inte gjort det. En del av tacket ska gå till fonderna, som låtit förlagen pyssla på ostört med skönlitteratur i ett sekel (vid sidan av den mer inkomstbringande läromedelsutgivningen) och med stipendier gjort det möjligt för författare att skriva för en skrattretande liten marknad (och tyvärr för en skrattretande dålig lön ändå). Niklas Herlin, ägare till förlaget Teos, hade i veckan en kolumn i Uusi Suomi om hur alla seriösa förlag för allmän litteratur på finska tidvis gått med förlust. Så varför i herrans namn ens diskutera i ekonomiska termer om en minoritetslitteratur med en marknad på 5 procent? Herlin hatar hur litteraturdiskussionen börjat handla bara om lönsamhet och varumärken och han har rätt: Det ekonomiska språket har ätit sig in som en cancer. Alla fondgubbar, upprepa efter mig: litteratur är konst. Den skrivs av författare. Den bedöms enligt estetiska kriterier fast alla givetvis älskar en bok som når ut. Jag hoppas att allt detta är självklarheter.
Jag citerar igen Per Gedin: ”Det är inte ekonomer utan yrkeskunniga bokförläggare som ständigt har förnyat bokmarknaden. Om den nuvarande utvecklingen får fortsätta kommer bokmarknaden obönhörligt att minska. Inte bara många presumtiva läsare kommer att lockas till andra delar av kultur- och underhållningsvärlden, även unga litterära begåvningar kommer att söka sig bort från böckernas värld till andra kreativa verksamheter.”
Detta är ödesfrågan, för litteraturen och för den finlandssvenska kulturen. Vem är vi då vi inte har en Monika Fagerholm vars amerikanska flicka väljs till 2000-talets näst mest inflytelserika roman – i Sverige? När en Kjell Westö i Där vi en gång gått inte längre skriver in finlandssvenskarna i staden Helsingfors historia, för hela Finland? När morgondagens Tove Jansson, Tua Forsström, Ulla-Lena Lundberg, Claes Andersson och Hannele Mikaela Taivassalo inte skriver böcker alls? Har vi råd att förlora våra gemensamma berättelser? Så länge fyrk finns? Churchill lär under brinnande världskrig ha tillfrågats om han ville skära ner kulturbidragen för att istället sätta pengarna på försvaret. ”Så vad kämpar vi då för?” var hans svar.
Sara Ehnholm Hielm
är förlagsredaktör på Söderströms
