Ibland känns draget från globaliseringens vingslag extra tydligt. Som när jag för andra gången under en vecka svarar i redaktionstelefonen och personen i andra ändan talar engelska med indisk brytning. Det första samtalet kom från en kvinna som undrade om mitt företag – jag antar att hon menade Ny Tid – behöver hjälp med sina investeringar. Det andra samtalet kom från en man som ville sälja kontorsmaterial.
Indiska telemarketingföretag mår tydligen gott. I dag är det inte bara västerländska industrijobb som outsourcas till länder med låg lönenivå och suspekta arbetsvillkor och Indien måste – liksom under kolonialtiden – te sig som ett förlovat land för affärsmän med stora och arbetskraftskrävande projekt. Att många indier talar engelska och att landet på något sätt är mer kulturellt och politiskt tillgängligt än BRIC-kusinerna Ryssland och Kina spelar kanske också en roll.
En annan konsekvens av denna tillgänglighet är att man som Ny Tid-redaktör sällan har några som helst problem att hitta skribenter med indisk expertis: folk som bor eller bott i Indien, folk som kan sin Gandhi och sin indiska historia, folk som jobbat som volontärer eller biståndsarbetare i Indien och folk som rest kors och tvärs över subkontinenten i jakt på andliga upplevelser (av olika slag). Visst är det betecknande att de tre långa huvudartiklarna på sidorna 6-11 i detta nummer skickades till Ny Tids redaktion inom samma vecka, helt spontant och oberoende av varandra. Några kompletterande artiklar gick lätt att beställa och – tadaa – detta temanummer ser dagens ljus.
Ändå är det lättillgängliga indiska textmaterialet i sig inte huvudanledningen till att göra ett temanummer, utan det faktum att Indien är angeläget. Landet ligger i en strategisk position mitt i den Afro-Eurasiska superkontinenten, mellan arabvärldens oljejättar och de expansiva ostasiatiska ekonomierna med Kina i spetsen. Och ekonomin växer. Numera tar man Bollywood på allvar, indiska IT-ingenjörer är efterfrågade över hela världen och den indiska medelklassen – ungefär 200 miljoner människor – håller på att bli en röst som man måste lyssna på långt utanför landets gränser. Två av världens tio rikaste män har indiska pass och antalet svinrika kapitalister växer snabbt – samtidig som majoriteten av landets befolkning inte får någon som helst del av den nyliberala världsordningens så kallade välsignelser. I Indien lever fortfarande fler undernärda barn än i något annat land. Dessutom lever indierna trångt – på de båda amerikanska kontinenterna bor färre människor. För att bli lika många som indierna behöver nord- och sydamerikanerna få med sig hela Ryssland och varenda kotte i Frankrike, Spanien och Italien – och ändå är de inte riktigt lika många. Samtidigt har det av eurokrisen vacklande Italien fortfarande en ekonomi som är väsentligt större än Indiens, räknat i BNP.
Indien lyckas med andra ord illustrera inte bara hur klyftor tillåts växa inom en fattig nation med snabb tillväxt utan också den globala obalansen. Som case blir Indien därmed mycket intressant i diskussionen om globalisering, fattigdomsbekämpning och klimatförändring. Moraliskt sett är det självklart att de fattigaste indierna – liksom människor i absolut fattigdom över hela världen – borde få ta del av det välstånd som genereras. Samtidigt är det dessa fattiga människor som gör att det går sex indier på en västerlänning räknat i koldioxidutsläpp. Indien är en blivande supermakt. Frågan är om Indien kan bli världens första ekologiska supermakt. Det är sannolikt nödvändigt.
Fredrik Sonck
