Även om många på vänsterkanten var besvikna då Sauli Niinistö blev president är det få som tror att han kan göra någon större skada på Talludden, vingklippt som hans ämbete är. Däremot har han flera f.d. partikollegor som gärna och tämligen obetänksamt vill privatisera både det ena och det andra av den kommunala välfärden, helt enkelt eftersom det finns ett ideologiskt påbud därom. Att kommunalvalet är viktigt råder det alltså ingen tvekan om, och även om finländska kommuner ofta har en ansträngd ekonomi är kommunen en lämplig arena att pröva visionära idéer på. Är kommunpolitikerna lyhörda har de också goda möjligheter att minska avståndet mellan folk och beslutsfattare.
Inför årets kommunalval är den kommunreform regeringen planerar en debattfråga på sidan om. Målet är att drastiskt minska antalet kommuner för att effektivera förvaltningen och uppnå stordriftsfördelar som ska ge kommunerna bättre ekonomi. Man kan hitta forskning som både stöder och motsäger denna ambition. Men vid sidan av den ekonomiska argumentationen finns en intressant och viktig diskussion om närdemokratiska utmaningar.
En av orsakerna till att demokratin har olika geografiska nivåer är uttryckligen också den rimliga tanken om att beslut som rör vardagsvälfärden – dagvård, sjukvård, skola, trafik, byggnation – ska fattas i närheten av dem som berörs. Problemet är att det inte heller på detta område finns några entydiga principer för vad som stärker demokratin. I en väldigt liten kommun ligger beslutsfattandet visserligen nära folket, men litenheten kan också öka risken för nepotism och andra former av korruption. Dessutom är de flesta småkommuner tvungna att samarbeta med andra kommuner för att ordna mer kostsam service, i typfallet vård, och de samarbetsorgan som bestämmer över verksamheten står då utanför direkt demokratisk kontroll. Slutligen är fattiga småkommuner ofta så fattiga att de inte ens till fullo klarar av att sköta sina lagstadgade uppgifter. I sådana kommuner kan fullmäktige i värsta fall förvandlas till en gummistämpel.
Också stora kommuner har demokratiproblem – naturligtvis. Dels är avståndet mellan beslutsfattare och kommuninvånare per definition långt, dels förblir många politiker tämligen anonyma. Ett annat problem är att politikerkåren i någon mån tillhör en elit som generellt sett inte vill bo i fattigare och mer invandrartäta stadsdelar. ”Politisk segregation” var termen Irene Molina, professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet, använde då hon kommenterade Dagens Nyheters granskning av Stockholmspolitikerna den 29 augusti – DN visade bland annat att alla styrande borgarråd bor i innerstan. Tisdagen den 4 september kunde Hufvudstadsbladet presentera en liknande grafik över Helsingfors. Med något enstaka undantag bor den nuvarande stadsstyrelsen centralt och i stadsfullmäktige är norra och östra Helsingfors klart underrepresenterade. Nordsjö med 40 000 invånare har inte en enda fullmäktigeledamot, Mejlans med ungefär 7 000 invånare har fyra. Ett förslag för att åtgärda detta är att dela in större städer i valkretsar för att garantera en geografisk spridning bland de invalda. Kruxet är bara att valmatematiken i sådana fall tenderar att missgynna mindre partier. Ett annat problem är att politikertyper som inte vill representera en viss stadsdel utan med ett helhetsperspektiv försöker plocka lite röster överallt missgynnas. Även om olika stadsdelar kan ha olika behov och intressen, finns det en beställning på just den sortens politiker.
Däremot är det nog helt på sin plats att kommunpolitiker på både små och stora orter på allvar börjar fundera på olika deliberativa experiment och också på beslutsfattande på fler nivåer. Valdeltagandet i tidigare kommunalval har varit oroväckande lågt, vilket ger den lokala demokratin ett legitimitetsproblem.
Fredrik Sonck
