Att möta en främling

2,3K Sociologen och filosofen Georg Simmel beskrev en främling som någon som var här i går, är här i dag och inte kommer att ge sig i väg i morgon. En främling är nån som lever mitt ibland oss, nära, men samtidigt på avstånd. Medlemmar i gruppen men ändå outsiders, främlingar. Så skrev Simmel för över hundra år sen. I dag kan man hävda att främlingar är de som jämfört med en stor välbärgad majoritet har lägre livskvalitet och annorlunda levnadssätt. I dag är främlingen den som inte kan konsumera eller påverka samhället så som de andra. Samtidigt är främlingen den som inte har någonstans att bo, eller något att äta varje dag.

Forskningen visar att en stor del av de rikaste anser att fattigdom är de vanlottades eget fel. De välbärgade har ofta svårt att begripa det illamående som låginkomsttagare, långtidsarbetslösa, bostadslösa och folk i matköer upplever. Det här gäller både ifråga om finländare som lever på socialbidrag och till exempel asylsökande. Hårda attityder berättar om bristande solidaritet och empati. Detta berättar i sin tur om brist på erfarenhet av illamående och fattigdom. Givetvis har välfärdstaten lyckats om den har lyckats reducera illamåendet. I själva verket har välfärdstaten bekämpat fem ursprungliga jättar rätt bra: fattigdom, sjukdom, okunnighet, elände och sysslolöshet. Den absoluta fattigdomen, epidemierna och analfabetismen har utrotats. Samtidigt har nya utmaningar uppstått: det sociala avståndet mellan olika grupper har ökat. Vi känner inte längre andra människors verklighet.

För några veckor sen lyfte den fattigdomsbekämpande organisationen Oxfam upp förmögenhetsskillnaderna mellan de rikaste och fattigaste i världen. Även om Oxfams rapport har fått kritik och deras kalkyler ifrågasatts, visade de på maktskillnader mellan olika grupper. I dag är det inte bara pengar som skiljer ”oss” från ”dem”, utan också makten att kunna påverka politik och politiker. De rikaste kan ofta finansiera sådana politiker och beslut som de vill ha. Främlingarna kan det inte.

Vi har visat att vi är redo att möta främlingar. Många människor har givit kläder och annat stöd till flyktingar och asylsökande. Varje dag är tusentals finländare redo att dela ut mat till folk som köar i brödköer, tusentals jobbar med frivillig hjälp till dem som har problem. Var och en av oss kan göra något för att hjälpa.

Dock, den stora frågan i den här så kallade välfärdstaten är hur vårt politiska system möjliggör hjälp till dagens främlingar. Det är lättare att inte se illamåendet, att inte prata om det eller lyssna till något som berör det, än att ta ett strupgrepp på det. Det blir ännu svårare om man har politiker som inte vet hur livet under fattigdomsgränsen känns, hur det känns att bli utslagen, att vara främling. Vi har flera verktyg för att bekämpa ojämlikhet och utanförskap, både på lokal nivå och globalt. Nu borde vi använda dem till allt från förebyggande åtgärder till rehabilitering. Vi borde förstå att när vi hjälper en främling så hjälper vi hela samhället, att vi som samhälle blir rikare ju fler vi är som sitter i samma båt.

Socialt avstånd mellan grupper minskas genom möten med andra och genom att vi visar att välfärdsstatens roll fortfarande är att skydda alla.

Att vem som helst kan bli en främling är något som de rikaste och mäktigaste också borde komma ihåg.

Maria Ohisalo
är fattigdomsforskare och vice ordförande för De Gröna
Foto: Dave Kaylor / USA:s marinkår / Wikimedia Commons