Etikettarkiv: Kulturmannen

“De attackerar alfabetet!”

En kultur- och tryckfrihetsdiskussion som inte nått Finland är den om den estniska författaren Kaur Kender, trots att den har många beröringspunkter med debatten kring kulturmannen och pedofili i litteraturen, som begicks i samband med nytrycket av Karl-Ove Knausgårds första bok. Kender står i Estland åtalad för barnpornografi för att ha skildrat pedofili i en fiktiv roman. Ny Tid har träffat Kender i Tallinn.

Estland har tillsatt en pornografisk kommission för att avgöra om succéförfattaren Kaur Kenders text Untitled 12 är pornografi. Ja, sade kommissionen, om än inte helt enstämmigt, men rättegången där Kender åtalas för att ha producerat barnpornografi har börjat. Straffet kan vara upp till 3 års fängelse.

Rättegången ska hållas bakom stängda dörrar, för den allmänna moralens skull, säger åklagaren. Första förmiddagen med öppningsanförandena på måndag var ändå öppen för allmänheten, och det var fullsatt i den lilla rättssalen i Tallinn vid gatan Liivalaia. Kaur Kender delar åsikterna i Estland. Den ena sidan håller honom för omoralisk och gangsteraktig, andra ser rättegången som en kamp för yttrandefriheten. Många unga läser Kenders böcker, och det var många unga i rättsalen också. Så pass många att domaren ville kolla åldern på några av dem. Tre högstadiepojker fick lämna salen, domaren förklarade rättegången som förbjuden under 18. Pojkarnas modersmålslärare hade uppmanat pojkarna att försöka följa med processen.

Kriminell fiktion?

Det går inte många minuter av rättegången innan det blir klart att Estlands åklagarämbete gör ett försök att föra in moral och kriminallagstiftning i litteraturen. Barnpornografi är ett allvarligt brott man ska fokusera på, och Kenders text Untitled 12 liknar sådant man hittat hos pedofiler, säger åklagaren Lea Pähkli.

En sådan här litteratur kan även uppmuntra till pedofili, säger hon också, och sparar inte på krutet när hon beskriver Kender. Hon hänvisar till en gammal psykiatrisk diagnos som säger att Kender lider av antisocial personlighetsstörning.

Diagnosen är från den estniska Sovjettiden när Kender var 18 år gammal, och han som många andra estniska unga män försökte undvika värnplikten i Sovjetunionens armé.

Försvaret och Kender anser att åtalet är absurt. Untitled 12 är litteratur, inte pornografi, än mindre barnpornografi. Det är konst och ska behandlas som konst, säger försvaret. Barnpornografi och pedofili ska ska straffas, och hårdare än vad som nu är fallet, men en fiktiv text hör inte hit, är dess synpunkt.

Medvetet provocerande

Kaur Kender var i Detroit på semester när han skrev Untitled 12, och publicerade den på webbsidan han och några andra driver, nihilist.fm. Servern finns i Storbritannien, och texten skrevs på estniska. Åklagaren har för säkerhets skull tagit uttalanden från båda länderna om att Kenders text är olaglig även där. Försvaret säger i sin tur att författare och litteratur av det här slaget speciellt är skyddade av den amerikanska lagstiftningen.

Den stängda rättegången tar flera dagar, och sedan låter domen vänta på sig i två veckor.

– Skulle jag ha suttit i Tallinn och skrivit det här, så hade det nog sett annorlunda ut. Detroit ger en känsla av frihet, sa Kender när jag träffade honom tidigare i hemmet i norra Tallinn.

Kender visade mig runt i lägenheten, som ger en del signaler om det han står för. Symboliken finns där. Det är en tidigare kontorsbyggnad från Sovjettiden, högt i tak, med höga fönster och mäktig fasad. Lite som en typisk Stalinbyggnad.

Väggarna domineras av stora tavlor av den estniska konstnären Anton Vill som gjort konceptdesignen till filmen Mad Max: Fury Road.

– Anton undersöker mänsklighetens gränser, som den här tavlan där en man föder. Mannen är inte gjord för att skapa nytt. Men ändå försöker han på något vis göra det varje dag, säger Kender.

– Jag gillar hans sätt att uttrycka allt in i minsta detalj.

Det är en mycket tydlig bild som går rakt på sak, det är meningen att den ska uppröra, chockera för att tänja gränserna. Eller kanske för att påpeka att gränserna är illusioner. Kender gör samma sak. Hans värld är transgressiv litteratur, han är en hårdkokt författare som utmanar det borgerliga, det mänskliga, våra invanda uppfattningar om mänskligt beteende.

Åklagaren menar ändå att Kender har gått över gränsen i Untitled 12.

– Jag försökte skriva så läsaren blir chockerad. Det lyckades jag verkligen med.

Det står klart att han inte håller med vad åklagaren säger.

– De attackerar alfabetet, det är svarta bokstäver på vitt papper.

Det är ingen berättelse inlindad i bomull, det handlar om en massmördare som utnyttjar minderåriga, och andra. Det värsta man kan tänka sig, säger Kender. Det är ämnat att beskriva hur grovt det mänskliga sinnet kan degenerera. Det är satir.

– Med det här åtalet ställer sig Estland på samma linje som Nordkorea, Iran och Turkiet, konstaterar Kender.

Nästa bok värre

PEN-klubben i Estland anser att åtalet är politiskt, och klubbens medlemmar ger sitt fulla stöd åt Kender.  Han är känd för sin hårda kritik av det politiska etablissemanget, polisväsendet och speciellt drogpolitiken i Estland, som han säger att blundar för verkligheten. Han kritiserar även Estlands sätt att behandla landets ryskspråkiga befolkning.

Marquis de Sade satt i fängelse och skrev sina böcker i slutet på 1700-talet och i början av 1800-talet för att vi idag ska ha frihet att skriva, säger Kender som även kallats för Estlands de Sade. Men han är rätt så ensam om att vara i den genren i Estland.

–Vi får se hur det går, funderar han.

– En sak är klar, jag tänker inte sitta i fängelse för det här. Jag har för mycket annat att göra. I fall det blir fängelse, så hittar ni mig nog någonstans i Sydamerika, säger han halvt på skämt, halvt på allvar.

– De säger att det här är det värsta man kan skriva. Det värsta? Så bra tror jag inte att jag är. Dessutom är Untitled 12 andra delen i en trilogi. Jag har den tredje delen så gott som färdig, och den blir mycket värre.

Kaur Kender har under våren gett ut Untitled 12 på engelska som pappersbok, till priset av 6,66 dollar. Det står klart att han inte är på väg att ge upp. Tvärtom.

Text & foto: Bosse Ahlgren

Den halvbildade kulturmannen

Åsa Beckman, biträdande kulturchef på Dagens Nyheter, inledde diskussionen om kulturmannen våren 2014 genom att beskriva en manschauvinistisk maktfaktor som dominerat kulturfältet både i och utanför Sverige. Efter det gick debatten på kulturspalterna het och kulturmannen växte fram som begrepp i textflödet. Kulturmannen: en urtyp för den ”sanna konstnären”, en narcissist på parnassen vars makt till stor del kommer av att sparka neråt, ofta på kulturkvinnans insatser, samtidigt som han omger sig av beundrarinnor. Kulturmannen och andra texter, en samling korta diskuterande texter ihopsamlade från olika tidningar, är litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattströms inlägg i diskussionen, men också så mycket mera.

witt-brattström-pärmMycket mera för att det på det stora hela är något missvisande att boken har Kulturmannen som huvudtitel. Snarare dyker han upp som en bifigur i ett större drama, medan fokus ligger på att lyfta fram förbisedd, förminskad och nedtystad kvinnolitteratur. För ”kulturman” är inte endast en benämning på specifika personer i boken, utan också en samlingsterm för vissa ”mansgrisaktiga mekanismer” i kulturen. Essäsamlingen utgör en pointillistisk litteraturhistorisk översikt som målar upp en imponerande vidd av verk, personporträtt, analyser och kritik. Witt-Brattström visar hur det kvinnliga genom hela litteraturhistorien (och utanför) systematiskt glömts bort eller trampats ner, fått stå som det Andra för kulturmansetablissemanget i olika etapper, som en negativ pol att definiera sig med eller mot.

Kvinnan har fått stå för det domestiska, familjen, moralen, det svaga, sexobjektet – det som kulturmän ofta använder som virke för att skapa sin image, till exempel som en sexuellt äventyrlig, dekadent och manligt lidande estetbohem.

En genomgående grundsats i boken är att vi utan att läsa kvinnoförfattarna och kvinnolitteraturen bara kan anse oss halvbildade. Och mot en enögd kanon ger essäsamlingen alternativ, en repatriering av litteraturhistorien och litteraturforskningen som lyfter fram motstånd, strävanden och nätverk. Som några axplock kan nämnas Witt-Brattströms texter om Sara Wacklins memoarer från 1808–1809 års krig som en möjlig inspirationskälla för Selma Lagerlöf, en djuplodande analys av Sofi Oksanens verk och dess behandlande av politiskt förtryck, och texter om den ”Nya Kvinnan” – en radikal gestalt i sekelskiftets Europa som aktivt utmanade det litterära och politiska etablissemanget. I boken betecknar hon också de bildade och självständiga kvinnor som tog sig fram som journalister och författare, så som Elin Wägner och Lotten Ekman, som drev kampen för kvinnlig rösträtt och jämställdhet. Men detta radikala och produktiva moment i kulturhistorien har överskuggats av litterära flanörer och andra bohemer som blivit tongivande för vår bild av sekelskiftet. Den Nya Kvinnans alster ses som tendentiös andra rangens litteratur och får utgöra bränsle för de kulturmän som behöver något att fjärma sig från i jakten på det sanna.

Kulturmannen och andra texter kryllar av korta texter, skrivna med vass penna och lekfullt språk, men formen begränsar innehållet. Witt-Brattström gör exempelvis intressanta psykoanalytiska tolkningar av olika författare och verk men på grund av texternas längd  utforskas de inte på djupet och tolkningarna förblir därför spekulativa. Ibland får jag också intrycket av att det målas monokromt och med alltför bred pensel när det kvinnliga och manliga delas upp. Men jag har känslan av att det delvis rör sig om ett stilgrepp – Witt-Brattström är en profilerad polemiker.

Witt-Brattström representerar ett slags särartsfeminism, en position som utgår från att det ändå finns något essentiellt annorlunda mellan det manliga och kvinnliga, något som säkert väcker anstöt i en del nutida feministiska strömningar. I hennes texter finns det överlag en anda av 70-talets feministiska kamp, och hon riktar rentav någon enstaka pik mot postmodern feminism. Men 70-talet var också en tid för en bredare solidaritet, en gemensam kamp som inte har samma styrka i dagens mera fragmentariska identitetspolitik. Ett försök att Stå i Bredd, som var titeln på hennes förra bok.

Om det finns de som stör sig på att Witt-Brattström inte är tillräckligt radikal, så finns det också röster som hävdar motsatsen. I den tidigare nämnda debatten om kulturmannen lyfte vissa debattörer fram konstens upphöjdhet över all moraliserande kritik. Men litteraturens fält är laddat med politiska spänningar, vare sig man vill det eller inte. Kulturmannen och andra texter visar upp övertygande exempel på en litteraturhistoria och kulturpolitisk kamp som mer eller mindre systematiskt hamnat i skymundan, och gör det på ett bejakande sätt, något som utan tvivel berikar litteraturen.

Efter att ha läst slut boken kastar jag en snabb blick på min egen bokhylla. De flesta författarna i den är män, därtill vita och medelklass. De flesta verkar komma från Tyskland, Frankrike, något anglosaxiskt eller nordiskt land. Något jag alltid varit medveten om men kanske aldrig gjort mycket åt – det är så lätt att passivt suga i sig en kulturkanon. Och det finns många tystnader i litteraturhistorien. Kulturmannen och andra texter ger läslust för annat och en strategi för att göra oss mera bildade på kulturens fält.

Text: Valter Holmström
Foto: Janne Wass

Ebba Witt-Brattström: Kulturmannen och andra texter. Norstedts, 2016.

Se på Harlekinerna!

Julia Knežević
Julia Knezevic
Jag blev svindlad av Vladimir Nabokov i somras. Någonstans i labyrinten av mitt minne finns en sorts kopulationsakt han skildrar implicit, via ljud utanför själva scenen (smällande dörrar, cikadors sång, quelque chose comme ça). Eller spelar minnet mig ett spratt? Var det Nabokov? Var det i Lolita, eller som jag trodde, i Look at the Harlequins? För tio respektive nio år sen.

Jag lade min insatsLook at the Harlequins! när jag förra sommaren åkte till den adriatiska kusten med målet att finna symfonin. Den auditiva scenen fanns inte där. Men jag vet att scenen står beskriven på vänster blad, översta fjärdedelen, eller på 7&8 a-d, för att använda Nabokovska platsadverbial och därigenom försöka vilseleda läsaren om att jag är en mästare i schack. Och jag vet att jag fann beskrivningen genial. Om den alls finns. Men duperad är vad jag blev, av denne Vadim Vadimovich N.

I form av en sorts autobiografi av en rysk emigrant, som likt V.N. är romanförfattare, poet och kritiker, inleder Look at the Harlequins! med en klassisk ”Other Books by the Narrator”. Först verk utgivna på ryska, varefter en lika imponerande lista verk publicerade på engelska. Jag fann det intressant att Lolita inte fanns på listan, men tänkte kanske att Penguin saknade rättigheterna.

Jag exalterades av läsningen, ironin hänförde mig. Vadim beskriver sina katastrofala äktenskap, där den första frun Iris dör i Paris (skjuten av en rysk emigrant) och den andra, med vilken han emigrerar till Amerika, dör i en naturkatastrof. Och hans långa passager om sitt underliga förhållande till dottern Bel från detta andra äktenskap, om livet on the road och flackandet från motell till motell. Om den tredje frun, Louise, som han gifter sig med för att tysta ned ryktena om honom och dottern. Och slutligen den sista frun, som bara kallas ”You”, och beskrivs som en exakt kopia av hans försvunna dotter Bel som gått under jorden med sin amerikanska pojkvän nånstans i Sovjet. Allt varvat med kontemplationer kring författarens utgivna böcker. Och det förbryllar mig då han talar om A Kingdom by the Sea, när han uppenbarligen menar Lolita. Men till saken hör att jag befinner mig 80 km söder om Split och min maskin går sönder i hettan. Och jag som ville googla Nabokov – att vad fan är det för en avskyvärd typ.

Men läser vidare: ”Look at the Harlequins!… Come on! Play! Invent the the world! Invent reality!” – en uppmaning framförd av en ”extraordinary grand-aunt, Baroness Bredow, Born Tolstoy…”. Jag som trodde att jag visste det väsentliga om Nabokov, aristokraten som förlorade allt under revolutionen, emigrerade, levde på olika håll i Europa, sedan i Amerika och återigen i Europa. Tog för givet att det handlade om sanning när: ” – Says a scribble in my diary” eller ”Glancing through my oldest notes in pocket diaries”. Trick, trick.

Men under hela séjouren på den kroatiska kusten tycker jag ändå att boken, vars läsning försigår bakom en sorts ovetskapens slöja, är för bra för att vara sann, att ironikern som gömmer sig bakom den akrobatiska humorns och stilens mask ändå är aningen för psykopatisk. Självgodheten är av så rent icke-moralisk natur. Vadim Vadimovich N. serverar inga drabbande insikter om sina brister, genom vilka han utvecklar sig själv moraliskt, så där som schablonen kräver. Den enda självgodhet som flimrar förbi står skriven i hans självmedvetet intelligenta elokvens.

Tillbaka i Helsingfors med maskiner som fungerar, fann jag att Nabokov fört ett exceptionellt monogamt liv. År 1925 gifte han sig med Véra, fick ett barn, en son, Dmitri. Jag förstod att Nabokov i detta sista Harlekinverk som utgavs under hans livstid, gör parodi på människors naiva och förutfattade bild av honom baserad på hans böcker; en snuskhummer som kåtar upp sig på tolvåriga nymfetter. I efterordet till Lolita skriver Nabokov: ”It is childish to study a work of fiction in order to gain information about a country or about a social class or about the author.”

Att jag är barnslig och naiv hör till de få insikter jag har om mig själv. Och jag funderar konstant på fiktion versus autofiktion. En god vän till mig tycker att det vore löjligt att skriva om ”Pelles äventyr” i stället för om sig själv, sina egna affärer. En annan god vän finner det absurt att läsa autofiktiva redogörelser om blöjbyten (”ge mig en ordentlig historia”).

”I am a sick man… I am a spiteful man. I am an unattractive man. I believe my liver is diseased.” Det räcker med dessa få inledande ord och vi vet direkt att Dostojevskij skriver skönlitterära anteckningar som tar sig friheten att gå hur djupt som helst i källarhålet. Inga sentimentalt romantiskt-kitschiga kaffehusskriverier. Eller avslöjar fotnoten på första sidan den (förtäckt) exakta motsatsen: ”The author of the diary and the diary itself are, of course, imaginary.”?

Jag inledde år 2016 med att återvända till Lolita. Den ovannämnda kopulationsakten fanns inte där. Ett förlorat stycke? Jag fäktar med Mnemosyne. Var det i tiderna mitt eget påhitt? Från nån hedonistisk tid som förflyktigats i gin? Men jag skrev aldrig ner det, förutom i min hjärna kanske. Jag kan diktera långa passager för mitt medvetande när jag är utan penna, en del blir nedskrivet, det mesta inte. Men jag är säker på att stycket finns, och på dess exakta imaginära position, om jag tänker mig bokens uppslag som ett schackbräde. Jag befann mig på en segelbåt när jag läste det, tänkte i hundratals, i tusentals dagar att det måste vara Nabokov. Jag skulle kunna vittna om det inför en domare; Nabokovs stil par excellence.

Men dock. Allt är ett enda sammelsurium – vad man skrivit, läst, tänkt, upplevt. Minnen är så opålitliga. Sanning och lögn befinner sig i ständig jitterbug. Själv föredrar jag nog lögnen. Eller så är jag bara en hundra år gammal cirkusbjörn när jag citerar Oscar Wilde: ”Lying, the telling of beautiful untrue things, is the proper aim of Art.”

Julia Kneževič
är översättare.

Knausgårds osnutna debut bättre än debatten om den

Jämförelserna med det fjärde bandet i Min kampserien är oundvikliga när man läser Ut ur världen, Karl Ove Knausgårds första roman från 1998. Händelserna i de båda böckerna är nämligen snarlika och ibland identiska. Historien om den unge mannen som tar ett jobb som lärarvikarie i Nordnorge för att fly bort och hitta sig själv, men som istället blir intresserad av en av sina elever. I Min kamp 4 handlade det om Karl Oves eget liv, hans sanning om vad som hände när han som 18åring levde i den lilla byn, som sedan den 2526årige författaren alltså fabulerade kring i sin debutbok. Den som har läst Min kamp får alltså här en fängslande inblick i hur liv och dikt kan samspela, men detta jämförande gör tyvärr också att Ut ur världen som självstående roman blir lidande.

Missriktad debatt

knausgård pärmHenrik Wankel heter den 26årige läraren och romanens berättare som redan i inledningsskedet uttrycker fascination för sin 13årige elev Miriam. Hennes blick, hennes kropp, hennes klokhet och hennes för åldern vuxna beteende. Denna fascination och förälskelse utvecklar sig så småningom till ett för bygden naturligtvis djupt opassande – och olagligt – umgänge, och är romanens själva drivbult.

Pedofiltemat kan man säga en hel del om, och det har också gjorts, bland annat bidrog det till en sedvanligt imbecill debatt på svenska kultursidor som delvis svartmålade den norske författarens avsikter. För även om likheterna mellan Wankel och Knausgård är närmast pinsamma – samma biografi, samma självhat, samma människosyn och samma familjeförhållanden – så har ju inte författaren gjort sig skyldig till samma brott som sin romanfigur. Det är en osmaklig gärning som Wankel gör sig skyldig till, även om den sker ”i samtycke” och inte skildras explicit, men litteraturen måste ju få vara osmaklig.

Däremot är det lätt att hålla med debattens initiativtagare Ebba Witt-Brattström i påpekandet om det kulturmanliga intresset för småflickor, vilket tyvärr och symptomatiskt tidigt försvann ur diskussionen. För väljer man som Knausgård pedofili som primus motor, och låter förlaget bland annat genom bokens baksidestext framhäva detta (och dessutom i den norska utgåvan med ett provocerande omslag), får reaktionerna sägas komma som ett brev på posten, alltså ett mejl i korgen. Och snart som en film på bio, för svenske Fredrik Edfeldt är tilltänkt som regissör för filmatiseringen av romanen.

Greppar för stort

Men det kan inte framhävas nog att Ut ur världen är en långt rikare skrift än debatten och förlaget givit sken av, och i stora delar av de 741 sidorna fungerar brottet, denna drivbult, ytterst perifert. För redan i sin första bok var den omisskännliga knausgårdskan där, tankens vindlingar om det lilla och stora, viljan att genom orden begripa världen, och inte minst betraktandet av detaljer och det precisa iakttagandet. Hur det lilla nordnorska samhället är, hur barnen uppträder, hur människorna fungerar, hur känslorna känns. Så visst innehåller Ut ur världen så mycket mer än en tidningsrubrik.

Romanens andra del byter perspektiv och skildrar mötet mellan Henriks föräldrar på 1960talet, och det är också någonstans här som det blir tydligt att ambitionerna hos den debuterande författaren var alltför högtflygande. För även om den skärgårdsiscensatta romansen är oklanderligt framställd så växer ändå frågan ”varför?” fram och stegras i den tredje delen. Utvikningarna blir fler och fler, myrors liv och parallella universum får ta plats, och far och morföräldrar ska berättas om, och även deras föräldrar. Allt ska med, ingenting får undslippa, medan romanens inledande huvudkaraktärer och ämnen förloras ur sikte. Kort sagt: viljan att greppa hela människan Henrik, hans historia och tankar blir i längden rätt tröttsamt, medan saknaden efter en redaktörsskalpell hänger tungt över sidorna. Eller kortare sagt: Knausgårds beskäftighet lyser här som allra tydligast.

Själv håller jag Karl Ove Knausgård som den störste romanförfattaren som slagit igenom de senaste åren. Han formulerar en personligt skarp blick på människan, hennes plats i samhället och på jordklotet, och äger därtill en formuleringskonst som förmår nagla fast nuet. Det finns hela tiden ett underliggande frågesjok i Knausgårds böcker, ”vad är världen, vad är människan, vad är tid, vad är historia; och hur ska jag formulera det?”, förnämligast framfört i den andra och sista delen av Min kamp och i hans andra roman En tid för allt. Detta finns även i debuten Ut ur världen, men här är språket och berättandet fortfarande alltför bångstyrigt, tillkämpat och osnutet. Dessutom har vi ju i någon mening läst boken redan, genom Kampen lärt känna både dess huvudperson och förehavanden, innan och utan.

Text: Andreas Holmström
Foto: Janne Wass

Karl Ove Knausgård:
Ut ur världen.
Norstedts 2015.
Översättning Rebecca Alsberg.

Kulturmannen är tillbaka (men varför?)

Trygve Söderling
Trygve Söderling.

En aktuell men helt obegriplig rikssvensk diskussion om ”kulturmannen” fick mig att plocka fram en  gammal juttu jag skrev för jämt 19 år sen. ”Könsbyte utan skavsår – Svenskfinland som kulturmatriarkat”, publicerad i en konstig festskrift.

Det är kanske ingen dum idé att ibland återse gamla alster. Håller de? Och om inte, är det för att världen har förändrats, eller man själv?

Jag minns bra hur texten kom till, för den innehåller den enda självständiga idé jag någonsin haft. Det var sommar, liksom nu, jag hade fått en beställning på en genial essä, och med denna frisedel att tänka slog det mig plötsligt att en rad viktiga finlandssvenska symbolproducerande institutioner inom de senaste åren hade fått kvinnliga chefer.

Ingen annan hade, så vitt jag visste, noterat saken. I och för sig kanske ett sundhetstecken. Eller kanske ett slöhetstecken? Man lägger inte märke till ens de mest påfallande förändringarna i sin miljö? Vi saknar ”sociologisk fantasi”? Hur som helst, jag satte mig vid maskinen och skrev ingressen:

”Det nya kulturadministrativa kvinnoväldet hör till 1980- och 90-talets mera uppiggande finlandssvenska trender. Kvinnorna har utan blodsutgjutelse tagit över institution efter institution. Det som eventuellt kan oroa är frågan varför männen håller på att bli illitterata, och vad som händer sen.”

Så var det bara att börja räkna upp empirin.

”Bland annat detta har hänt. I början av 80-talet efterträdde Helen Svensson Thomas Warburton som litterär chef på Holger Schildts förlag. Några år senare följde Söderströms förlag exemplet: Marianne Bargum flyttade in efter Johannes Salminen. I Österbotten inledde Maria Sandin (tillsammans med Roger Jacobsson) ett profilerat redaktörskap på dittills manliga kulturtidskriften Horisont. Och inte minst: inom Svenska folkpartiet överlät Levi Ulfvens partiets fond (Svenska kulturfonden) åt Gunilla Hellman.”

”Det slående med de här maktskiftena är dels deras samtidighet, dels att alla tronföljerskorna är pionjärer – första kvinna på posten. 80-talet var inte bara spekulerande yuppiepojkar, det var också de kvinnliga kulturchefernas D-day.”

Inom två andra viktiga media hade invasionen skett redan tidigare, konstaterade jag: på Hufvudstadsbladet hade Tuva Korsström efterträtt Ebba Elfving som kulturchef och på Riksradion (idag Radio Vega) innehade sen länge ”plejaden ur 68-generationen, Carita Backström, Barbro Holmberg, Cita Reuter, Kristina Rotkirch och Caterina Stenius” en ”exklusiv ställning bland våra mest nyanserade antenner till den s.k. seriösa kulturen”.

Intressant i sig. Men detta är ju yesterday’s papers. Hur är det idag?

En kollationering nu 19 år senare ger vid handen bland annat:

1) att Gunilla Hellmans era i Kulturfondens ledning blev kort: hon manövrerades ut av herrarna – snabbt och, enligt uppgift, fult. Att posten sedan dess igen har varit vikt för män kan kanske förklaras med att Fonden är en så nära integrerad del av Partiet, som fortfarande 2014 aldrig haft en kvinnlig ordförande.

2) att förlagen blev Förlaget, och att dess litterära chef idag är Tapani Ritamäki. Resten av redaktörerna för den skönlitterära utgivningen är kvinnor, och en av dem, Sara Ehnholm Hielm, kan sägas fortsätta i Thomas Warburtons fotspår genom att ”vid sidan om” skriva landets bästa filmkritik i Hbl (Warburton skrev landets bästa teaterkritik i Nya Argus).

På det administrativa planet kan man notera att Mari Koli (som har litterär utbildning) i våras efterträdde Barbro Teir (utan sådan) som Förlagets VD. Det var Teir som 2011 fick order från ägarna att integrera det sjunkande skeppet Schildts, vars manliga VD fick smyga ut i kulisserna.

3) På Hbl efterträddes Tuva Korsström av Philip Teir, som i sin tur nu i höst efterträds av Fredrik Sonck, ex-Ny Tid. Litteraturredaktör är Pia Ingström, som tog över efter Gustaf Widén år 2000.

4) Den kulturella ”plejadens” imponerande roll på Riksradion 1995 spelas i dagens Radio Vega av framför allt Gungerd Wikholm och Tomas Jansson. Eftersinnande och analytiska långprogram görs också av Sebastian Bergholm, Mi Wegelius, Johanna Grönqvist, Viktor Granö med flera.

5) Nora Hämäläinens tid som chef för Ny Tid är en epok för sig, och lika briljant fyllde Fredrik Sonck hennes skor. Tack vare dem, och många andra, är Ny Tid en av de centrala finlandssvenska kulturinstitutioner där relationen T>F (mera talang än fyrk) uppvisar det högsta värdet. (I SFP-sfären gäller motsatsen.)

Märker ni? det blir allt mera ointressant att tala kön, och det är viktigt med person. Med andra ord: det är som det ska vara. Om jag 1995 oroade mig för att männen helt överger kulturens skepp – men ändå behåller makten över det, via fjärrkontroll (fonderna, fyrken) – så har vi idag återigen män lite här och där, också på såna kulturposter som kräver kompetens.

Proportionen män-kvinnor kan vara fifty-sixty, eller nåt annat, men framför allt: ingen bryr sig.

Att räkna procent är så 1995.

Det är väl bara inom den finlandssvenska teatervärlden som kvinnorna aldrig lyckades ta över rodret. Med åtföljande bittra debatter.

Och det är kanske där landet Sverige fortfarande ligger och stampar – om inte i verkligheten så mentalt. Var det därför debatten om ”kulturmannen” alstrade så mycket varm luft och förvirrade känslor? Sveriges besatthet av kön och kränkthet är väldig. Men framför allt är temat ointressant.

Så i Svenskfinland är allt väl? Eller?

Nja. Här är det dags att komma till analysen.

1995 skrev jag:

”Skredet av kvinnliga utnämningar på kulturadministrativa poster är förstås produkten av två sinsemellan motstridiga krafter. Dels ökar kvinnornas specifika vikt i det officiella samhället. Dels minskar kulturens. Någonstans halvvägs möts trenderna.”

Hur är det där idag? Kvinnliga ministrar, ja, men å andra sidan är ”kvinnans euro” fortfarande 90 cent och mannens 1,10. Hur det är med kulturens ”specifika vikt” är lika svårt att säga, men jag tycker nog att jag 1995 gjorde mig skyldig till samma slentrianmässiga undergångstänkande som jag så ofta bedriver i dag. Å ena sidan finns det inga kulturprogram alls i TV längre. Å andra sidan mår litteratur och teater rätt bra (det bedrivs på nytt till och med forskning i ämnet, efter en mycket lång paus).

Och trots att vi kritiker hela tiden tycker oss se kritikens totala förfall och kulturens sorgliga död, finns det inslag av kultur och kritik till och med mitt i all flödesjournalistik. Kulturen upphör inte nödvändigtvis bara för att den muterar, byter form, transmogrifierar, bloggifieras … Vi har slutat läsa latin i gymnasiet men det finns (kanske) ett liv också efter latinet.

Två sociologiska faktorer saknades i min analys 1995. Dels: orsaken till att det finlandssvenska kulturlivet feminiserades snabbare än resten av världens var att det inte är så viktigt.

Dels: prekariseringen var inte ännu 1995 den massiva trend som ingen idag kan undgå. Att ”allt fast förflyktigas” (Marx, 1848) och inte minst, att alla fasta jobb försvinner, är en central styrningsmekanism i den nyliberala, postmoderna, senkapitalistiska värld vi lever i. Fast kultursektorn har alltid varit ganska prekär; det nya är att nu är alla andra sektorer det också.

Och kanske är det därför vi nu ser männens återtåg till den finlandssvenska kulturens högborgar, som vi 1995 såg ut att ha flytt hals över huvud.

Nu behövs vi inte någon annanstans heller.

Trygve Söderling

Fotnot och bakgrund: min essä från 1995,
”Könsbyte utan skavsår – Svenskfinland som kulturmatriarkat” kan läsas i sin helhet i Slammerarkivet,