Motreklam: Krigszonssemester i Turkiet

av Jari Tamminen

Turkiet fäller bomber över kurder både hemmavid och utomlands. Landet marknadsför sig som en semesterort av toppklass, och finländarna sväljer betet.

Hösten 2019 attackerade Turkiet kurderna i nordöstra Syrien, och det är inte första gången. Attacken skedde efter att USA drog bort sina trupper från området. Trots att kurderna beskyddats av ett Nato-land anfölls de av ett annat Nato-land.

”Konflikten mellan Turkiet och kurderna kan hänföras till republikens ursprung i början av 1900-talet”, säger Johanna Vuorelma vid Tammerfors universitet. ”Turkiet försökte stärka sin nationella enhet, vilket ledde till att kurdernas och andra minoriteters språkliga och kulturella rättigheter underkuvades.”

Kurderna har försökt uppnå dessa rättigheter på fredlig väg, men emellanåt har det också skett genom våld.

”Fredsförhandlingarna har alltid lett till en ny upptrappning av konflikten, eftersom kurdernas krav på ett uppenbart sätt strider mot den turkiska statens politiska mål. Kurdernas politiska deltagande i parlamentet har varit synnerligen kringskuret, eftersom man märkbart har begränsat verksamheten hos de partier som engagerat sig i kurdfrågan — ofta har det skett genom att ett parti helt har förbjudits”, fortsätter Vuorelma.

År 2012 grundade kurderna i nordöstra Syrien den autonoma regionen Rojava. Regionen är en del av Kurdistan, som sträcker sig över Turkiet, Irak, Iran, Syrien och Armenien.

Kurderna är en av världens största folkgrupper som saknar egen stat. De är ändå inte de enda som hamnat på kollisionskurs med Turkiets maktpolitik. Under 2000-talet har yttrandefriheten och vetenskapens frihet i stor utsträckning begränsats i landet. Enligt Vuorelma har även detta en lång historia.

”Utmärkande för Turkiets politiska historia har varit att de medborgerliga rättigheterna har haft en svag position. Regelbundna statskupper under årens lopp har förvärrat situationen. Nuläget har i synnerhet vuxit fram ur det politiska tillståndet på 1980-talet, då statskuppen ledde till att civilsamhället kvästes. President Erdoğan pekar i sin retorik ut statens inre fiender som anses hota den nationella enheten. På detta vis rättfärdigar han sin politiska linje, som går ut på att en stat som grundar sig på konservativa värderingar ska födas fram.”

EU:s och Turkiets kamrater i Nato har dock inte ingripit i Turkiets aggressiva politik. Nato har sina egna strategiska behov angående Turkiet och EU har inte förmått utnyttja sin förhandlingsposition för att lösa människorättighetsproblemen.

Vuorelma anser att EU:s förhandlingsposition har varit knuten till förhandlingarna om Turkiets EU-medlemskap, men då detta medlemskap blivit allt mindre sannolikt har också EU:s förhandlingsposition försvagats.

”I flera år har EU:s reaktioner begränsat sig till bekymrade utspel, snarare än konkreta handlingar i form av straffåtgärder, vidsträckta handelspolitiska sanktioner eller avbrutna medlemskapsförhandlingar.”
Samtidigt har Turkiet krävt – och fått – ekonomiskt stöd av EU i utbyte mot att landet på sitt eget territorium stoppar upp flödet av flyktingar som vill komma till Europa. Turkiet har ändå,  som en del av ett större maktpolitiskt spel, emellanåt låtit flyktingar passera sina gränser .

Förutom för anfallskrig och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna är Turkiet även känt som ett populärt semestermål. Landet har under årens lopp blivit en av de populäraste resedestinationerna för finländarna. År 2015 vistades över 213 000 finländare i Turkiet, men strax efteråt kollapsade turismen på grund av det instabila säkerhetsläget.

Turkiet börjar dock igen bli ett populärt resemål bland finländarna på grund av målmedvetet marknadsföringsarbete. År 2017 var landet den huvudsakliga samarbetspartnern för Resemässan i Helsingfors. Enligt Turkiets kultur- och turistminister besökte ungefär 130 000 finländare Turkiet år 2019.

Turism är alltså en viktig inkomstkälla för Turkiet. Coronakrisen som i mars 2020 deklarerades vara en pandemi drabbade också den turkiska turistsektorn. Ändå hörde Turkiets utrikesministerium av sig redan i maj för att hälsa de finländska turisterna välkomna åter. Landet marknadsförs som en lagom exotisk och trevlig plats för hela familjen samt för dem som suktar efter en avslappnad strandsemester.

Ägandeförhållandena i många av resebolagen i Turkiet har kopplingar till staten. Styrelseordföranden för Turkish Airlines (som till 49 procent är statsägt) Mehmet İlker Aycı var redan på 1990-talet politisk rådgivare till president Erdoğan, som då var borgmästare i Istanbul. Aycı blev flygbolagets styrelseordförande år 2015 då bolagets topposter gavs till anhängare av det styrande Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP.

Turismen har på ett betydande sätt satt sin prägel på landets ekonomi och inkasserar årligen runt 30 miljarder euro.

Traditionellt har Turkiet inte varit en central handelspartner för Finland. Kläd- och textilindustrin är dock ett undantag: ett antal finländska företag i branschen har flyttat produktionen dit. Bland annat låga lönekostnader och begränsade möjligheter för arbetarna att organisera sig – något som annars betraktas som en mänsklig rättighet – bidrar till en låg kostnadsnivå. 66 procent av Finnlaysons och 73 procent av Nansos produktion finns enligt företagens egna uppgifter i Turkiet.

Enligt FN:s råd för mänskliga rättigheter bär företagen ett ansvar för att i hela sin verksamhet respektera mänskliga rättigheter. Ofta slinker dock företag undan detta ansvar genom att hävda att det är omöjligt att övervaka att dessa respekteras under produktionens olika skeden. Att detta i praktiken är svårt att genomföra befriar ändå inte företaget från ansvar.

Ett annat undantag när det gäller Finlands i övrigt fåtaliga handelsrelationer med Turkiet utgörs av vapenhandeln. Turkiet har på 2000-talet blivit en av Finlands huvudsakligaste vapenhandelspartner.

Förutom ammunition har Finland exporterat pansarstål för militärfordon. BMC Otomotiv, som köpt stålet av Finland, äger de Kirpi-vagnar som använts för krigföringen i Rojava.

Fastän Finland officiellt beslutat att inte exportera vapen till krigsförande länder är Turkiet ett av ett flertal olika exempel som visar att landets linje har läckt som ett såll.

I december 2019 drog kampanjen Turkki boikottiin (Bojkotta Turkiet) igång. Även i andra europeiska länder förekommer kampanjer som uppmanar människor att undvika resor till eller produkter tillverkade i Turkiet. Kampanjerna kräver även att vapenhandeln upphör.

Det finns både argument för och emot bojkotter. Samtidigt som kampanjer sätter press på exempelvis en regim som upplevs som problematisk drabbas ofta i första hand de som redan befinner sig i en utsatt position. De vedermödor som upplevs av gräsrötterna är dock inte det enda problemet med en bojkott.

”Om Turkiet är öppet för omvärlden så kan också olika sociala rörelser hållas igång”, konstaterar Vuorelma, ”Det kan ha positiva följder för den samhälleliga utvecklingen.”

De ekonomiska konsekvenser som bojkotterna har kan dock som verktyg vara effektivare – eller åtminstone snabbare – än politik och diplomati eftersom de direkt påverkar statens kassakista. Och kassakistan befinner sig förstås ofta högt uppe på politikernas priotitetsordning. Om en semestertripp till Turkiet upplevs som absolut nödvändig vore det bra om den kan planeras på ett sådant sätt att man för egen del stöder mångfalden i landet.

Det finns å andra sidan också länder att resa till som inte konstant för oändliga krig mot sina egna och sina grannländers medborgare.

text Jari Tamminen

översättning Benjamin Rosenlund & Mio Lindman

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.