Varför leker våra barn krig?

av Svanvit Björkqvist

Alltför ofta ser vi barn i parker, på gårdsplaner och ute på gatan leka krig i en eller annan form. Vi vuxna, som erfarit allt det fasansfulla ett verkligt krig för med sig, reagerar mot detta. Vi vill inte se våra barn rikta sina leksaksvapen mot varandra och låtsas döda varandra. Men har vi någonsin kommit att tänka på varför våra barn väljer just krigsmotiv till sina lekar?

Barn tar i allmänhet intryck till sina lekar från omgivningen. Deras lekar avspeglar de vuxnas och också, deras egen värld. För några årtionden sedan var det lika vanligt att barnen i sina lekar red häst, som det i dag är ett de kör bil eller flygplan. Vi har kanske lagt märke till hur barn, som just återvänt hem från sjukhuset, gärna leker sjukhus med sina lekkamrater eller dockor. Barn som sett eller hört talas om en uppskakande bilolycka upprepar gärna liknande händelser i sina lekar. Av dessa exempel kan vi dra den slutsatsen, ett det som omger barnen i händelser eller ord ger dem stoff till deras lekar.

Jag var själv ett barn under kriget och har upplevt den fasa ett luftbombardemang för med sig. Det oaktat minns jag hur mina lekkamrater och jag lekte hemmafrontens krig. Vi gömde oss under köksbordet för att söka skydd för bomberna. Med flit upprepade vi i våra lekar det som i verkligheten skrämde oss mer än någonting annat.

Hur skall man då förklara barnens krigslekar? Våra barn har ju inte upplevt kriget, knappast ens sett vapen. Har de inte? Vad är det då som vissa seriemagasin och filmer handlar om? Vi har säkert lagt märke till hur starkt barn reagerar när de ser film eller fördjupar sig i seriemagasinen, hur snabbt deras fantasi söker sig in på samma banor som det de nyss läst eller sett. Nar de dessutom hör de vuxna tala om kriget är stoffet för en ny lek färdigt att tas 1 bruk.

I staden torde krigslekarna vara vanligare än på landsbygden. Det är möjligt att bristen på lekplatser är en av orsakerna till detta. Jag kom att tänka på det efter att ha frågat av en gosse varför han så gärna leker krig.

— Nog skulle vi leka fast kurragömma, men vi får inte gömma oss någonstans. I trappan och källaren fås vi inte vara och på gårdsplanen får vi varken kasta boll eller cykla. Krig är det enda man inte förbjuder oss att leka.

Jag förstod honom. Då- jag såg mig omkring på gårdsplanen fann jag ingenting som skulle ha hjälpt till att leda barnens lekar in på sunda banor. Att granngårdens barn är strängt förbjudna att uppehålla sig på främmande gårdar hjälper bara till att fantisera ihop en krigscen; Ni där på andra sidan staketet får inte komma hit. Ni hör inte till oss, ni är våra fiender!

Jag vill på intet sätt försvara krigslekarna men är ändå av den åsikten, att det inte nyttar att förbjuda barnen denna lek. Ett förtroligt samtal med barnen kan ge ett långt bättre resultat, i all synnerhet om samtalet förs i en ton av förtroende som låter barnen första att vi litar på, att de vet varför man inte skall leka krig. Bra vore, om vi hade tid att hjälpa barnen i deras val av lekar och ge dem möjligheter att själva tillverka sina leksaker. Det viktigaste är dock att vi inte köper färdiga krigsleksaker åt våra barn. Inte ens om grannens Erik har av dem hur mycket som helst. Men vi skall inte heller glömma att tala om för barnen v ar f ör vi inte gör det.

Svanvit Björkqvist

 

Lämna en kommentar