Tio i sju på morgonen väckte min fru mig. Hon hade haft värkar sedan klockan ett, sade hon, och nu tänkte hon åka till Kvinnokliniken. Jag var, förutom sömnig, förvånad över att hon inte hade väckt mig tidigare, och lite misstrogen. Vi hade ju redan trott att Bruno inte alls skulle komma ut utan hellre stanna där han var, vilket åtminstone jag i princip förstod mycket väl.

Iväg for hon, och jag steg upp. Drack mitt te och bredde mängder av smörgåsar att ta med. Under förlossningar är man fruktansvärt hungrig, och fryser. Det visste jag från tidigare. En bok att läsa högt ur hade min fru beordrat mig att ta med, och jag stod länge framför hyllan och grubblade. Den ultimata förlossningsboken är Kari Aronpuros Tasanko 967, men den hade hon redan tagit med sig. Jag valde Denise Levertovs dikter och Claes Hylingers Det hemliga sällskapet, fastän jag visste att den senare skulle väcka kritik. Men jag behövde ju något jag också.

Ute var det grått. Gick till busshållplatsen, tänkte på de äldre gossarna och deras ankomster till världen. Det snöade så smått, lördagsstillhet. När bussen äntligen kom mindes jag att när jag för drygt tre år sedan åkte till Kvinnokliniken i samma ärende träffade jag Henrik som är bra på att skrocka lugnande. Jag såg mig om när vi passerade deras kvarter, men den här gången skulle jag tydligen få klara mig själv.

Känslan av lätt frånvarande misstro dröjde kvar ännu när jag kom till sjukhuset. Samma misstro som jag alltid har gripits av när jag sett barnen rumstera i sin mors mage. Å ena sidan mycket påtagligt, å andra sidan svårt att tro att det är en osedd person som bökar där strax under handflatan. Det är det som är mannens utestängdhet från skapelsen.

I väntrummet väntade min fru. Och inte bara hon utan fem andra blivande mödrar. Fyra av dem låg på britsar åtskilda av plastskynken och stönade, samtidigt som förstärkta fosterhjärtljud dånade i rummet. Två hade inte ännu kommit i britstur; de satt uppspetade på små stolar och höll sig om magarna. Det var fullt på Kvinnokliniken och här var kön.

Jag trängde mig fram mellan magarna och fick en stol bredvid min fru, som hörde till de lyckligt lottade med brits. Hon stönade. Bakom mig stönade en okänd dam.

Hylinger väckte mycket riktigt missnöje, men jag läste ändå med iver och antecknade klockslag för värkarna. Åtta minuter — ganska dåligt. Allt emellanåt tog vi en promenad korridoren, min fru hängde på min axel och stönade, jag var fast som en klippa. Hela tiden strömmade nya damer in, väntrummet såg ut som en undulatbur med alla kvinnor som klängde på sina stolar medan mannen höll om deras handväskor.

Klockan tolv fick jag gå ut och äta av mina smörgåsar, kyckling samt ost, och det var hög tid. När jag kom tillbaka och började läsa Levertov hann vi med bara tre dikter innan värkarna redan kom så tätt att poesiläsning inte längre var att tänka på. Och nu blev det äntligen vår tur att förflytta oss till förlossningsavdelningen!

Jag släpade ut den kvidande frun i omklädningsrummet och klädde om henne: en alltför liten morgonrock, ett par väldiga vita sockor med hål vid dragställena (vristen) och en blå särk. Sedan baxade jag henne till förlossningssalen.

Där väntade vår barnmorska: en spenslig gråhårig dam med försiktigt ansiktsuttryck. Jag mindes den stora och unga Nina som med bullrande skratt och blod upp till armbågarna hade förlöst Otto, och kände en viss oro. Det var onödigt, skulle det visa sig.

Efter en stund löpte läkaren in. Undersökning. Fyra centimeter! Antiklimax. Hon förutspådde sex timmar. Jag, som vid det här laget hade bytt till sjukhuskläder och börjat frysa, tänkte bekymrat på mina få kvarvarande smörgåsar.

Min fru tänkte inte längre. Hon hade fått lustgasmunstycket i sin hand, och inhalerade stadigt. Varannan minut skrek hon, däremellan log hon fåraktigt. Bakom väggen skrek en annan dam ännu värre. Alltemellanåt såg min fru med simmig blick på mig och frågade om det var hon som hade skrikit.

Ett slags frid sänkte sig, och jag försjönk i Hylinger.

Det märkliga med förlossningar är att de är så plötsliga. Knappt hade vi inrättat oss på detta sätt förrän barnmorskan proklamerade att nu var det helt öppet och Bruno skulle komma när som helst. Vid det laget skrek min fru nästan oavbrutet. Den spensliga lilla barnmorskan stagade upp henne och beordrade: Andas in! Hakan ned! Skrik inte! Ytterligare en barnmorska uppenbarade sig, och jag föll dem i talet. Där stod vi och kommenderade, och min fru blev inte svaret skyldig: EN VOI! MÄ KUOLEN! skrek hon. Et kuole, sade barnmorskorna trankilt, och så kom Brunos huvud ut, och sedan hela pojken!

Att klippa i min fru är mig övermäktigt, så jag avstod från att kapa navelsträngen. Dessutom börjar jag alltid gråta vid häftig sinnesrörelse, det gjorde jag nu också. Men genom dimmorna såg jag iallafall att Bruno var stor och ganska arg. Han låg som en groda på sin mammas bröst och efter att ha kastat en hastig blick på omvärlden slöt han ögonen. Det skulle ta tre dar innan jag såg dem öppna igen. Med fadersstoltheten svällande i bröstet lade jag märke till att han, precis som jag, har slarvigt hoprullade öronkanter.

Det svåraste för en pappa under en förlossning är att med darrande händer lyfta det hala och slippriga barnet över i den lilla vagnen som skall föra det till tvättning. Jag hade oroat mig redan på förhand, men det gick bra också den här gången. Det mest förvånande är mamman: tjugo minuter efter att min fru hade meddelat att hon skulle dö steg hon upp ur sängen. Då fylldes jag igen av beundran inför kvinnokroppen, samtidigt som jag tänkte på den utestängdhet som trots allt är mannens predikament.

Vad jag kände för min fru och för Bruno skall jag inte försöka beskriva. Men jag kände också hunger, och eftersom jag trots allt hade en obestämd känsla av att gjort ett gott dagsverke åkte jag, när jag slängdes ut från sjukhuset, iväg till restaurang Safka där jag intog siktartar, lammlever och kaffe, samt normala måltidsdrycker. Sedan fortsatte jag, på något runda fötter, hem för att ta emot Otto, vars liv nu hade inträtt i ett nytt, allvarligare skede. I tankarna hade jag en dikt av Anders Hed: ”Det är det täta, tunga / och det lätta, syrerika, / att jag inte kan skydda mig, / att jag tar dig till mig / och ger mig till dig / med färre galler, och / en dörr på glänt till självet. / När din mage inte längre / är rund och nyvit som ett fat, / skall jag berätta hur du föddes, / att det var julafton och / att personalen bar röda luvor / och doftade glögg. När / du blir äldre skall jag / älska dig som en rostande / bil dyrkar sin förare när / den körs in i minnets garage, som / en länge bortglömd matburk / älskar skeden som en gång / grävt i den. Detta / är det anrikade, tunga; bärandet av fortsättning.”

Michel Ekman

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.