Apropå julen:
Martina Reuter, filosof och forskare vid Kristina-institutet i Helsingfors, funderar över julfirandets materialism: Är den nu så himla farlig egentligen? Folk klagar över att den kristna julens fernissa över den egentliga julen, midvinterblotet, blir allt tunnare. Men är kristendomens jul annorlunda?
* * *
I offentligheten diskuteras nu och då konflikten mellan julens budskap och dess tyngande materialism. I år berördes denna tematik indirekt på förhand, då biskop Erik Vikström kraftfullt uttalade sig i debatten om butikernas friare öppethållningstider, d.v.s. i praktiken söndagsöppet. Vikström kombinerade sitt teologiska fördömande av detta gudlösa helgdagsbrott med starka sociala och ekonomiska argument om de butiksanställdas och mindre butikernas intressen. Han gick så långt som att fördöma ”storkapitalet som vill ha mer och mer” (Hbl 27.10).
Kampen fördes sist och slutligen snarare mellan olika materiella argument än mellan anden och mammon. I relation till julen är denna kamp i vilket fall som helst redan förlorad, eftersom söndagsöppet inför julen blivit en tradition.
Då julens materialism debatteras, avses snarast dess kommersialism. Bakom denna i sig berättigade kritik av julkommersen, döljer sig flera intressanta filosofiska frågor angående julens materiella aspekter. Julen är traditionellt en mångbottnat materiell fest. Vi vet att traditionen med rikliga gåvor är lika gammal som julen själv.
* * *
Redan Jesusbarnet fick materiellt sett mycket värdefulla gåvor. I Matteus’ evangelium berättas att då de vise männen kom till krubban och såg barnet, ”föllo de ned och gåvo det sin hyllning; och de togo fram sina skatter och framburo åt det skänker: guld, rökelse och myrra” (Matt. 2:11).
Samtidigt är julen också på ett djupare filosofiskt plan en materiell fest. Under julen firas födelsen av kristendomens materiella aspekt. Jesus är till sitt väsen både människa och Gud, han materialiserar den andliga guden och denna materialisering är speciellt närvarande under julen, vid Jesu kroppsliga födelse. Man kan tänka sig att Jesus var extra mänsklig i sin barndom, innan han på allvar började utföra den uppgift Gud givit honom.
De traditionella gåvorna är kopplade till Jesu väsen, till den mera ontologiska* sidan av julens materiella karaktär, eftersom det är meningsfullt att ge gåvor endast åt en på något sätt mänsklig varelse. Det skulle kännas absurt att skänka guld åt den Helige Ande. Eventuellt kunde man bränna rökelse, men också det skulle förutsätta att man antog att den Helige Ande tycker om att hans person uppmärksammas. Olika offerritualers meningsfullhet bygger på att gudarnas skepnader är mer eller mindre människolika. Vi måste anta att gudarna är lika materialistiska som vi själva.
Ifall man vill vara mindre cynisk och ge det materiella positiva konnotationer, kan man säga att gåvor är ett sätt att bry sig om andra varelser, och att detta sätt är meningsfullt bara i relation till varelser som tillräckligt mycket påminner om oss själva. Man kan kanske tillägga att dessa varelser i någon bemärkelse bör vara materiella eller kroppsliga.
* * *
Här övergår jag till det andra perspektiv ur vilket jag tänker betrakta det materiellas betydelser. Filosofins historia känner Platon som en dualist och föraktare av tillvarons materiella aspekter. Enligt Platon består världen ytterst av eviga och universella idéer, medan enskilda och materiella ting är sämre kopior av dessa idéer.
Platons antaganden angående världens natur styr också hans kunskapsteori. Sann kunskap gäller idéer och anammas med hjälp av förnuftet, beläget i människans universella själ. Kroppsliga sinnen och förnimmelser erbjuder opålitlig information och kan aktivt förleda förnuftet. I sin dialog Faidon talar Platon om ”kroppens dårskap” (67a). Kroppen är inte endast a-rationell, utan aktivt irrationell.
Platons ontologi speglas också i hans uppfattning om det goda livet. Ett gott liv uppnås genom att man koncentrerar sig på det universella, på filosofi, d.v.s. på att älska den vishet som berör det universella. Man bör koncentrera sig på denna kärlek, på bekostnad av att vårda och älska enskilda materiella människor och ting. Platons elev Aristoteles kom att kritisera hans sätt att vända det jordiska ryggen. Aristoteles betonade filosofiskt det enskilda och praktiska. Det sociala livet, vänskap och politik var en viktig del av det goda livet, liksom det materiella var en väsentlig del av hans ontologi.
Platons misslynta inställning till livets materiella sidor har också gjort honom till offer för mycken feministisk kritik. Som bekant tillbringar många kvinnor mycket tid inom den materiella reproduktionens sfär, med bl.a. barnavård och matlagning. Platons sätt att nedvärdera denna sfär har betraktats som kvinnofientligt, trots att han också ansåg att kvinnors och mäns själar väsentligen är likadana och att deras intellektuella förmågor i princip är jämbördiga.
* * *
Aristoteles och samtida feminister är nog i stort sett filosofisk och politisk berättigade till sin kritik, men ibland förbises vissa intressanta aspekter av Platons filosofiska intentioner. Platon betraktar nämligen inte alltid det enskilda och det universella som varandras dikotomiska motsatser, utan snarare som två ändor av ett kontinuum.
Dessa mera materiella aspekter av Platons filosofi har allt mera uppmärksammats, ofta genom ett intresse som riktats mot hans dialog Gästabudet. ”Gästabudet” är, förutom en av Platons i skönlitterär bemärkelse främsta dialoger, filosofiskt rik och mångbottnad — nästan bottenlöst öppen inför olika tolkningar. I denna dialog firas den unga tragediförfattaren Agaton med ett kalas, där gästerna i tur och ordning håller ett tal till kärleksguden Eros ära. Den mytiske Sokrates använder sitt tal till att beskriva en filosofisk metod: Hur kärleken till det sköna kan fungera som en väg till sanningen.
”Gästabudet” kan läsas genom en strikt dualistisk tolkning av Platons filosofi, och då lösgörs det skönas idé, som kärleken ytterst åtrår, från den jordiska väg som leder fram till denna idé. Flera av Platons formuleringar motiverar en sådan tolkning. Då Sokrates berättar om Diotima, den visa kvinna från Mantinea som visat honom den sanna vägen, låter Platon Diotima locka Sokrates med skönhetens idé:
”Ej heller skall denna skönhet för honom te sig som ett ansikte, som händer eller som något kroppsligt, eller som ett tal eller ett utseende, ej heller såsom existerande i något annat, till exempel i någon levande varelse, på jorden eller i himmelen, utan som något, som är i sig själv och för sig själv, evigt och oföränderligt” (211b).
Här är idén i sig värdefull, värdefull genom att den lösgörs från det enskilda och förgängliga.
* * *
Däremot — då Sokrates/Diotima beskriver hur man hittar skönhetens idé, uppenbarar sig ett kontinuum som består av olika kärlekar, riktade mot olika objekt. ”Den som vill gå den rätta vägen till detta mål, bör såsom ung börja med att uppsöka sköna gestalter” (210a), skriver Platon, och ”därefter börjar han skatta själens skönhet högre än kroppens, så att om någon har en ädel själ i en kropp av ringa fägring, är han tillfredsställd därmed” (210b-c). Här är det fortfarande fråga om enskilda människor, och härifrån går man vidare, via sköna konstarter, kunskaper och samhällssystem, mot det skönas idé.
Platon betonar den kontinuerliga och stegvisa processens nödvändighet, och beskriver människor som ”stigit genom rätt form av gossekärlek” (211b-c)**. Det bör betonas att det är fråga om gossar, inte därför att de är gossar, utan därför att de är enskilda individer***. Filosofen måste älska enskilda individer, eftersom det är enda sättet att hitta skönhetens idé. Då människan börjar älska, känner hon inte skönhetens idé och kan därmed inte i utgångsläget älska den rena idén.
Platon tolkas ibland som om hans rena kärlek innebär att man från början bör älska idén, inte individen, men denna tolkning är missvisande och gör honom värre än han är. Ren kärlek innebär att man älskar individen, men samtidigt strävar att finna idén. I början kan man inte skilja idén från personen. I ”Gästabudet” verkar Platon kunskapsteoretiskt värdesätta enskilda individer och t.o.m. kroppsliga känslor.
Tolkningar som ifrågasätter Platons ensidiga dualism och universalism, betonar ofta hans dialogers flerstämmighet. Platon talar inte enbart genom Sokrates, så som ofta antagits, utan dialogen i sin helhet illustrerar hans ofta oavslutade och ibland motsägelsefulla tankegångar.
Alkibiades som julgubbe
Den amerikanska filosofen och klassicisten Martha Nussbaum har presenterat en sådan flerstämmig tolkning av ”Gästabudet”. Hon läser Sokrates/Diotimas tal som en eloge till det universella, men relativiserar denna lovsång genom att ta med den sista talaren Alkibiades i dialogens centrum. Alkibiades anländer då Sokrates just talat och hans entré påminner, apropå, om julgubben; ”plötsligt höres ett bultande på ytterdörren … han var mycket berusad” (212c- e), skriver Platon. Viktigare är dock vad Alkibiades sade.Alkibiades vägrar rikta sitt tal till guden Eros, utan han vill tala till den köttsliga mannen Sokrates ära. Han beskriver den emotionella ljuskraften i Sokrates filosofi (215d-e) och lovordar Sokrates i egenskap av unik person (221d-e).
* * *
Alkibiades uppträdande är förvisso avsett att vara komiskt, men Nussbaum betonar att han givits en filosofiskt viktig roll som en ifrågasättare av Sokrates universalistiska diskurs. Alkibiades benägenhet att göra sig själv löjlig visar hur sekundärt det universella målet är i relation till en individuell kärlek. ”Efter Alkibiades’ tal blev det ett allmänt skratt över hans öppenhjärtighet, och man tycktes mena, att han nog ännu var förälskad i Sokrates”, skriver Platon (222c). Enligt Nussbaum använder Platon Alkibiades till att lämna öppen frågan om det universella målet någonsin kan nås.****
* * *
Jag vill nu återvända och återföra läsaren till julen, genom att betona vikten av dess materiella aspekter. Materiella aspekter som innebär omtanke om enskilda varelser.
Texten är en svenskspråkig version av ett julfestföredrag hållet vid Helsingfors filosofistuderandes ämnesförening Dilemmas lillajulskalas 9.12.1995.Noter:
*) ontologisk: handlar om det som finns. Red.anm.
**) Detta citat motsvarar inte Claes Lindskogs av Holger Thesleff reviderade svenska översättning, eftersom den på detta ställe utelämnat gossekärleken och talar om en ”ren kärlek”. Eventuellt speglar detta Thesleffs i sin inledning till ”Gästabudet” formulerade uppfattning om den grekiska gossekärleken, detta i dialogen ”genomgående drag, som verkar i hög grad stötande för vår känsla och som för oss är psykologiskt ytterst svårbegripligt”. Platon, Valda skrifter, del I, Doxa 1984, s. 234.
***) Det är visserligen också viktigt att de är gossar, men det är en annan lång historia.
****) Nussbaums argumentation bygger mycket på vem Alkibiades var som historisk och mytisk figur. Han var vacker och intelligent, mäktig och häftig, modig och fåfäng. Han var en av det antika Greklands bästa strateger genom tiderna, som kom att förråda två städer. Han var en demokrat som mördades av en aristokratisk sammansvärjning, där flera av Platons släktingar hade många fingrar med i spelet. Alkibiades representerade motpolen till det enväldiga filosofvälde som Platon förespråkade, han representerade den materiella motpolen till filosofens stat organiserad utgående från rena universella principer. Martha Nussbaum publicerade sin text ”The Speech of Alcibiades: A Reading of Plato’s Symposium” i Philosophy and Literature 3:2, 1979. Samma tankegång ingår i hennes The Fragility of Goodness, Cambridge 1986.
Texten tillhör Ny Tid och artikelförfattaren. Citera gärna, men ange källan — annars kommer Julgubben och tar dej!
Martina Reuter